Att känna eller inte känna

Hur väl känner man egentligen en annan människa? Man är fullkomligt ärliga mot varandra och har absolut inga hemligheter för varandra. Fullständigt förtroende och tillit vilar över förhållandet. Fast hastigt och lustigt vänds allt upp och ned därför att man just har upptäckt att den personen som man trodde att man kände fullkomligt, inte har varit så där ärlig och hemlighetslös som man trodde. Då inser man hur blind man varit och man känner sig ganska dum för att inte ha upptäckt det innan. Man borde ju ha insett!

Beror det på att man inte har brytt sig tillräckligt? Ifall man hade brytt sig mer, borde man ha listat ut att det var på det där sättet. Eller, har det att göra med att den andra personen inte litar på en? Det kan ju vara så att den andra inte riktigt tycker att man är pålitlig eller att den känner sig trygg med en. Oavsett orsaken har jag kommit fram till följande slutsats; man kan aldrig riktigt känna en annan person till hundra procent, oavsett vilket förhållande man har. Klart att det finns undantag, för sådana finns det alltid. Men generellt tror jag att alla har någonting som man inte delar med sig.

Hur har jag kommit fram till den här slutsatsen? Jo, efter att de som har stått mig närmast till slut har visat att det jag har trott fram till den punkten, har varit helt fel eller faktiskt finns något som jag inte vet om och att personen vill att det fortsätter att vara så. Dessutom vet jag själv med mig att jag också har en del outtalat. Men tro inte att jag är arg på dem, för det är jag inte. Om de känner att de måste dölja saker har de anledning till att göra det. Den jag är arg på är helt och hållet mig själv. Jag måste ju ha gjort något för att det ska bli så.

Trots att jag själv är en person som ... Ja, låt oss helt enkelt säga att jag personifierar vad en pratkvarn är för något. Alltså, trots att jag gärna pratar mycket och ibland säger mer än vad jag kanske borde, finns det en del jag inte heller kan dela med mig. Först och främst är det privata saker som sagts mellan mig och någon annan. Sådant kan jag inte sprida ut, men det är väl en självklarhet? Jag skulle ju inte vilja att den som jag berättar något privat för, går och vidarebefordrar det till andra. Det har jag redan varit med om och känslan när man får veta det är långt ifrån trevlig. Det andra som jag kanske inte alltid delar med mig är vissa känslor och tankar, men då beror det på att jag helt enkelt inte vet hur jag ska formulera mig eller så finns risken att jag sårar någon annan med det jag tänker eller känner.

Kort och gott; inte ens jag är oskyldig i det hela och kan därför inte klandra andra. Som uttrycket heter "Man ska inte kasta sten i glashus" eller som det står i Bibeln "Den som är utan skuld ska kasta första stenen." När det gäller det här kan man säga att jag befinner mig i ett glashus och har ingen möjlighet att kasta första stenen. Men faktum kvarstår: man kan aldrig känna en annan person till hundra procent, om man räknar bort de få undantag som finns.

Dagens citat:

"Männens svagheter ger upphov till kvinnornas styrka."
(Voltaire)

Ha det så bra!
Hemlighetsfulla kramar
Jessie