Jessicas grotta

"Barndomsvännerna Cooper Sullivan och Lil Chance påminns ständigt om den kusliga upptäckten de gjorde som förälskade tonåringar. Djupt inne i Black Hills bergsområde i South Dakota hittade de ett skändat kvinnolik. Fallet förblir olöst. Var det ett vilddjur som dödade henne? Eller blev hon mördad?

Tolv år senare återkommer Cooper till sina barndomstrakter. Han är nu mordutredare vid New York-polisen. Snart får han reda på att Lils vildmarksjour har utsatts för hot och skadegörelse, och han beslutar sig för att stanna och hjälpa henne. Tillsammans börjar de förstå att hoten är mycket allvarligt menade, och att någon iakttar dem. En mördare med ovanligt stört sinne verkar ha siktet inställt på Lil ..."


Jag blev faktiskt glatt överraskad i början av romanen, för den var inte lika förutsägbar som hennes andra brukar vara. Nåväl, den slutade kanske ganska förutsägbart och den började bli det strax innan mitten tror jag, men det var ändå positivt med lite förändring. Det ska hon ha ett plus för!

Den var både trevlig och plågsam att läsa. Hon lyckades spela på hela mitt känslospektrum och det är knappt någon roman innan dess som lyckats med det! Vad gjorde den trevlig? Hennes (som vanligt) magiska sätt att skriva. Hon lyckades trollbinda läsaren från första ordet, även om det kanske inte hände något under flera kapitel. Om man dessutom är intresserad av djur är den väl värd att läsas med tanke på hur pass mycket djur som figurerar här. Vad var det då som var plågsamt? Tja, den väckte många känslor och tankar hos mig och det var sådana som jag inte ville känna eller tänka. Jag hade redan en dålig dag när jag började läsa, så det blev knappast bättre. Fast vid närmare eftertanke kan nog dessa känslor och tankar ha väckts inom mig för att jag kunde till viss del identifiera mig med huvudpersonen Lil.

Hur som helst. För övrigt var det en trevlig läsning och den inre kampen som Lila förde angående Nora Roberts förutsägbarhet var mer trovärdig den här gången än i de andra fallen. Fast jag hade nog helst velat haft en liten förändring. Den här förutsägbarheten som jag tjatar om består i stort sett av två delar. Visserligen skulle jag velat förändra båda delarna, men framför allt Nora Roberts sexfixering. Romantik i all ära (för visst är sådant trevligt) men allt hennes romankaraktärer tänker på är sex. Från det att de knappt blivit torra bakom öronen (med andra ord när de är ganska unga) till det att de typiskt sätt har gått bort. Min irritation bottnar kanske i att jag själv inte riktigt är så frispråkig som hennes karaktärer är när det kommer till sex, för jag pratar inte öppet om mitt sexliv med andra (förutom med min älskling, men det är ju en självklarhet). I mina ögon blir således deras attityder till och konversationer om detta inte särskilt trovärdigt ich i längden är det tröttsamt att spänningen kring huvudkonflikten börjar glömmas bort och att fokuset istället läggs på det sexuella. Fast hon skriver fortfarande bra, så jag får acceptera att hon väljer att skriva om detta.

Kan jag rekommendera att läsa den? Självklart. Hur kan man inte kunna njuta av den symfoni som hennes språk representerar?