Tagen för givet?

(Innan jag börjar gnälla idag - för det är det som jag har tänkt att göra - så ska du ha med i beräkningen att jag just nu har pms, vilket innebär att jag är extra gnällig och irriterad. Ja, mer än vanligt ...)

När jag satt i skolan idag kom jag att tänka på något. Ja, visst är det underligt att jag faktiskt kan tänka ibland? Wink Igår beställde jag biljetter till och från Malmö och den resan ska jag göra den 17e december. Ska bli kul att få träffa bästa vännen igen ^^ (för jag hoppas att vi kommer kunna träffas!). Fast samtidigt känner jag smått irritation när jag tänker efter. Varför? Jo, för sedan jag flyttade ihop med älsklingen förväntar sig de flesta (inte alla) där nere att jag ska komma ned och att jag ska göra det mer än en gång i månaden (åkte ned cirka en gång i månaden under det första året) och att jag ska stanna där mer än en helg.

Okej, en helg är väldigt kort kan jag också tycka, men jag vill inte vara ifrån älsklingen mer än nödvändigt eftersom jag saknar honom väldigt mycket varje gång vi är ifrån varandra. Eftersom jag åker de helger som han jobbar (för sedan är han ledig på måndagen) vill jag helst vara hemma med honom när han är ledig. Därför åker jag ned på fredagen (älsklingen är ledig på torsdagen innan han jobbar helg) och åker hem på söndagen. Det kan inte min familj förstå eller acceptera. Mamma och syrran gnäller för att jag aldrig stannar mer än en helg. Mamma gnäller för att jag inte är där nere så ofta (tydligen var en gång i månaden innan inte tillräckligt ofta ...) och att jag åker "tidigt" på söndagen. Hon tycker att jag i alla fall borde åka på kvällen eller något. Nästan varje gång som jag pratar med min syster frågar hon när jag kommer ned. Som om jag inte har något eget liv! Nu säger jag inte att jag inte vill åka ned för att träffa (framför allt min bästa vän) de där nere, men det känns lite otacksamt när de bara gnäller och förväntar sig att jag ska komma.

Åker de hit för att hälsa på? Njä. Syrran har varit här en gång med sin sambo. Men mina föräldrar? Nej. Det är tydligen lättare och roligare att klaga på att jag aldrig åker ned än att åka hit.

Jag har ingen anledning att gnälla, så det är dags att sätta punkt för idag innan jag går igång på riktigt. Men sammanfattningsvis ville jag säga att det känns lite trist att glädjen och tacksamheten över att jag faktiskt tar mig tid att åka ned (resan tar runt fyra till fem timmar - och då är det enkel resa som jag pratar om!) visas genom gnäll och praktiskt taget tjat. Visst blir man glad?


Dagens citat:

"Jag visste precis vad jag ville bli tills jag fick tala med yrkesvägledaren."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie