Tänkande slut
Sist jag var nere i Malmö fick jag en tidig födelsedagspresent av mina föräldrar; "Utpressningen" av John Grisham. Jag läste klart den nu i veckan och presic som det står på framsidan var den ganska svår att släppa.
Handlingen i boken är (nu stjäl jag lite formuleringar från baksidan) att den juridikstuderande Kyle McAvoy hamnar i klorna på ett gäng skurkar, p.g.a. en "mörk" hemlighet från en episod på college. De tvingar honom att ta ett jobb på en av världens största juristfirmor (detta är inget jobb som han vill ha) och hans uppgift är att lämna ut sektretessbelagd information. Om han inte gör det finns risken att han får plikta med sitt liv.
Att boken klart och tydligt handlar om juridik är ett riktigt stort plus. Men det är inte det enda som lyfter boken och gör den bra. Nej, sättet som Grisham skriver på är avgörande. Han har ett ganska levande språk och med hjälp av orden lyckas han binda fast läsaren till orden och hålla kvar denne. Det är en egenskap som man själv avundas väldigt mycket. I ärlighetens namn är det först i de sista kapitlen som det verkligen händer saker, men allt innan dess har inte gjorts tråkig på något sätt. Dialogerna är realistiska och det ska Grisham ha beröm för, eftersom inte alla (däribland Henning Mankell) lyckas presentera dialoger som man verkligen tror på. Något annat som han också ska ha beröm för är att han inte - som tyvärr många författare gör - ingående har beskrivit sexscener som förekommer. Att bara nämna att det har skett räcker många gånger och det är precis vad Grisham gör.
En liten besvikelse är dock slutet, men det här är bara vad jag tycker. Utan att säga för mycket kan jag berätta att slutet är lite av att tänk-själv. Ett direkt svar på något som har byggts upp under hela boken får man tyvärr inte. Fast å andra sidan är det också bra att han inte skrev läsaren på näsan, för med tanke på omständigheterna är det ett realistiskt slut. Det är bara min nyfikenhet och omförmåga att tänka längre än vad näsan räcker, som skriker efter ett svar.
Kort och gott var det en spännande roman som jag kan rekommendera att läsa. John Grisham har lyckats igen.
Nu är det dags för mig att sätta punkt, men innan dess tänkte jag låta dig få lyssna på en låt som jag personligen tycker om. Det är Lars Winnerbäcks "Timglas" och nej, jag tycker inte om den bara för att han blev ganska stor för några år sedan. Jag tyckte om den redan innan jag ens kände till honom. Det var en kompis som skickade låten till mig. Varsågod och lyssna själv
Att boken klart och tydligt handlar om juridik är ett riktigt stort plus. Men det är inte det enda som lyfter boken och gör den bra. Nej, sättet som Grisham skriver på är avgörande. Han har ett ganska levande språk och med hjälp av orden lyckas han binda fast läsaren till orden och hålla kvar denne. Det är en egenskap som man själv avundas väldigt mycket. I ärlighetens namn är det först i de sista kapitlen som det verkligen händer saker, men allt innan dess har inte gjorts tråkig på något sätt. Dialogerna är realistiska och det ska Grisham ha beröm för, eftersom inte alla (däribland Henning Mankell) lyckas presentera dialoger som man verkligen tror på. Något annat som han också ska ha beröm för är att han inte - som tyvärr många författare gör - ingående har beskrivit sexscener som förekommer. Att bara nämna att det har skett räcker många gånger och det är precis vad Grisham gör.
En liten besvikelse är dock slutet, men det här är bara vad jag tycker. Utan att säga för mycket kan jag berätta att slutet är lite av att tänk-själv. Ett direkt svar på något som har byggts upp under hela boken får man tyvärr inte. Fast å andra sidan är det också bra att han inte skrev läsaren på näsan, för med tanke på omständigheterna är det ett realistiskt slut. Det är bara min nyfikenhet och omförmåga att tänka längre än vad näsan räcker, som skriker efter ett svar.
Kort och gott var det en spännande roman som jag kan rekommendera att läsa. John Grisham har lyckats igen.
Nu är det dags för mig att sätta punkt, men innan dess tänkte jag låta dig få lyssna på en låt som jag personligen tycker om. Det är Lars Winnerbäcks "Timglas" och nej, jag tycker inte om den bara för att han blev ganska stor för några år sedan. Jag tyckte om den redan innan jag ens kände till honom. Det var en kompis som skickade låten till mig. Varsågod och lyssna själv
Dagens citat:
"Det är lättare att förlåta en fiende än en vän."
(Friedrich Nietzsche)
Ha det så bra!
Varma kramar
Jessie