Jämförelse: Djävulens påfund
Dagens samhälle jämför för mycket. I alla fall i mina ögon. Visst, vissa jämförelser är nödvändiga så att man inte gör något förhastat. Exempelvis när man ska köpa en tv. I sådana fall måste man ju jämföra olika aspekter innan man beslutar sig för att slå till och köpa. Ett annat exempel är mathandel. I längden tjänar man på att handla där det är billigast, oavsett om det handlar om några ören eller kronor.
Fast precis som jag antydde i början är andra jämförelser onödiga, som t.ex. ens utseende. Vi människor är snabba på att sätta olika ideal för att sedan jämföra saker och ting med det. Media är nog bäst på det, eller så är man bara lättpåverkad. Jag menar, om man nu tar det klassiska ämnet; utseendet. Dagligen matas man med bilder och budskap om hur man ska se ut. Värst är nog nu på sommaren för nu om något fylls tv-rutan med olika sommarrelaterade reklamfilmer där personer med väl-slimade kroppar springer runt lättklätt. Att dagligen matas med sådana bilder leder ju till att man till slut jämför sig själv med dessa. Detta gäller faktiskt det alla mesta.
Tyvärr utgör jag inget undantag. Jag jämför mig själv med väldigt mycket och i slutändan (när man inser att man inte kan förändra sig så att man stämmer överens med idealen) mår man dåligt. Jag lyckades att ta mig ur den här jämförelse-fällan och insåg att jag var den jag var och att alla andra fick acceptera det. Fast, som med allt annat beroende föll jag tillbaka och för att vara helt ärlig har det på senaste tiden blivit värre. Det känns som att jag knappt kan göra något eller se något förrän jag jämför mig själv med saker och lägger mig själv i Oduglighetshögen.
Å andra sidan kanske man får vissa ideal om bakfoten och inbillar sig att andra tycker vissa saker. Alla har ju olika tycke och smak. Med det i åtanke är det egentligen korkat att då sätta upp ideal. Klart att man fortfarande får välja själv vad man ska tycka eller tänka, fast till viss del hjärntvättas man sakta men säkert att tycka som media anser att man ska. Och detta i sin tur kan leda till att man börjar jämföra sig själv.
I grund och botten spelar det ingen roll om man skiljer sig från ideal och "massans" åsikter. Vad förändras av att jag jämför? Det enda som sker är att jag antingen blir glad eller ledsen (oftast det sistnämnda). För att förtydliga vad jag menar ska jag ta ett exempel. När jag gick på högstadiet var det en tjej som ideligen jämförde sina skolprestationer och -resultat med mina. Om hon lyckades bättre på t.ex. ett prov visade hon sin skadeglädje mycket tydligt. Till slut blev jag så pass irriterad att jag hemlighöll mina resultat och då började även andra klasskamrater att tjata på mig. De gick till och med så långt att de försökte få lärarna att tala om mina resultat. Mitt argument till att inte vilja berätta var; deras resultat skulle varken förbättras eller försämras av att de fick reda på mina. Varför skulle de då bry sig om vad jag fick?
Man borde kanske försöka tillämpa det på mitt eget liv. Blir något hos mig bättre av att jag jämför? Om inte, varför ska jag då bry mig? Något annat som jag borde ta itu med är tanken att personer i min närhet säger snälla saker bara för att vara snälla. Jag vet inte varför jag har slutat att ta till mig saker nära och kära säger, men det hör nog ihop med det djävulska jämförandet. Om jag lyckas sluta med det kan jag kanske åter börja må bättre. Nu inleds "Operation Sluta Jämföra"!
Dagens citat:
"Att leva är att uppleva."
(Okänd)
Ha det så bra!
Varma kramar
Jessie
Fast precis som jag antydde i början är andra jämförelser onödiga, som t.ex. ens utseende. Vi människor är snabba på att sätta olika ideal för att sedan jämföra saker och ting med det. Media är nog bäst på det, eller så är man bara lättpåverkad. Jag menar, om man nu tar det klassiska ämnet; utseendet. Dagligen matas man med bilder och budskap om hur man ska se ut. Värst är nog nu på sommaren för nu om något fylls tv-rutan med olika sommarrelaterade reklamfilmer där personer med väl-slimade kroppar springer runt lättklätt. Att dagligen matas med sådana bilder leder ju till att man till slut jämför sig själv med dessa. Detta gäller faktiskt det alla mesta.
Tyvärr utgör jag inget undantag. Jag jämför mig själv med väldigt mycket och i slutändan (när man inser att man inte kan förändra sig så att man stämmer överens med idealen) mår man dåligt. Jag lyckades att ta mig ur den här jämförelse-fällan och insåg att jag var den jag var och att alla andra fick acceptera det. Fast, som med allt annat beroende föll jag tillbaka och för att vara helt ärlig har det på senaste tiden blivit värre. Det känns som att jag knappt kan göra något eller se något förrän jag jämför mig själv med saker och lägger mig själv i Oduglighetshögen.
Å andra sidan kanske man får vissa ideal om bakfoten och inbillar sig att andra tycker vissa saker. Alla har ju olika tycke och smak. Med det i åtanke är det egentligen korkat att då sätta upp ideal. Klart att man fortfarande får välja själv vad man ska tycka eller tänka, fast till viss del hjärntvättas man sakta men säkert att tycka som media anser att man ska. Och detta i sin tur kan leda till att man börjar jämföra sig själv.
I grund och botten spelar det ingen roll om man skiljer sig från ideal och "massans" åsikter. Vad förändras av att jag jämför? Det enda som sker är att jag antingen blir glad eller ledsen (oftast det sistnämnda). För att förtydliga vad jag menar ska jag ta ett exempel. När jag gick på högstadiet var det en tjej som ideligen jämförde sina skolprestationer och -resultat med mina. Om hon lyckades bättre på t.ex. ett prov visade hon sin skadeglädje mycket tydligt. Till slut blev jag så pass irriterad att jag hemlighöll mina resultat och då började även andra klasskamrater att tjata på mig. De gick till och med så långt att de försökte få lärarna att tala om mina resultat. Mitt argument till att inte vilja berätta var; deras resultat skulle varken förbättras eller försämras av att de fick reda på mina. Varför skulle de då bry sig om vad jag fick?
Man borde kanske försöka tillämpa det på mitt eget liv. Blir något hos mig bättre av att jag jämför? Om inte, varför ska jag då bry mig? Något annat som jag borde ta itu med är tanken att personer i min närhet säger snälla saker bara för att vara snälla. Jag vet inte varför jag har slutat att ta till mig saker nära och kära säger, men det hör nog ihop med det djävulska jämförandet. Om jag lyckas sluta med det kan jag kanske åter börja må bättre. Nu inleds "Operation Sluta Jämföra"!
Dagens citat:
"Att leva är att uppleva."
(Okänd)
Ha det så bra!
Varma kramar
Jessie