Värdelöst
Jag är så himla trött på mig själv just nu att det står mig ända upp i halsen. Jag menar; hur kan en normalt funtad människa vara så förbaskat klumpig som jag är?! Hur lyckas man?! Trots mina försök att vara försiktig och trots mina försök att tänka mig för innan jag talar... Ja, till och med trots mina försök att tänka mig för innan jag handlar misslyckas jag jämt och ständigt! Utan överdrift skulle man kunna säga att jag är en vandrande katastrof (till och med värre än Mr Bean). Vem blir lidande på grund av olycksfågeln (alltså mig)? Jo, alla runt omkring!
Lite förvånad är jag över att de inte har tröttnat och sagt upp bekantskapen. För om jag hade kunnat skulle jag för länge sedan ha gjort det med mig själv. Det är ju inte så att jag menar att hela tiden ställa till det. Nej, inte ens jag tycker att det är särskilt kul. Speciellt inte när det - som det oftast gör - berör de som betyder mest för mig.
Problemet är dessutom att det inte alltid är småsaker som man lätt skulle kunna se genom fingrarna med. För det mesta är det ganska allvarliga saker som jag klantar till och dessa får följdaktligen allvarliga konsekvenser. Stoppar det klumpiga mig från att göra pannkaka av allt? Om du nu ens för en sekund tvekar om svaret föreslår jag att du antingen läser om inlägget från början - och den här gången noga - eller så klickar du dig bort till en annan sida. Fast du borde veta svaret på den retoriska frågan som jag nyss ställde.
Gång på gång lovar jag att bättra mig och jag kämpar verkligen med att försöka. Men det hjälper aldrig. Så fort det känns som att allt är bra och man är glad gör jag något som förändrar allt. Allra helst på senaste tiden.
I skrivande stund känns det ganska lockande att göra som två av mina simmar i TheSims3 har gjort; försvinna spårlöst. I sådana fall hade det varit en olycka mindre här i världen och alla hade tjänat på det. Fast det är inte särskilt vuxet eller ansvarsfullt och det ska ju föreställa att jag är en ansvarsfull vuxen...
Dagens citat:
"Detta va' en 'utten dag."
(Dag-Otto)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Lite förvånad är jag över att de inte har tröttnat och sagt upp bekantskapen. För om jag hade kunnat skulle jag för länge sedan ha gjort det med mig själv. Det är ju inte så att jag menar att hela tiden ställa till det. Nej, inte ens jag tycker att det är särskilt kul. Speciellt inte när det - som det oftast gör - berör de som betyder mest för mig.
Problemet är dessutom att det inte alltid är småsaker som man lätt skulle kunna se genom fingrarna med. För det mesta är det ganska allvarliga saker som jag klantar till och dessa får följdaktligen allvarliga konsekvenser. Stoppar det klumpiga mig från att göra pannkaka av allt? Om du nu ens för en sekund tvekar om svaret föreslår jag att du antingen läser om inlägget från början - och den här gången noga - eller så klickar du dig bort till en annan sida. Fast du borde veta svaret på den retoriska frågan som jag nyss ställde.
Gång på gång lovar jag att bättra mig och jag kämpar verkligen med att försöka. Men det hjälper aldrig. Så fort det känns som att allt är bra och man är glad gör jag något som förändrar allt. Allra helst på senaste tiden.
I skrivande stund känns det ganska lockande att göra som två av mina simmar i TheSims3 har gjort; försvinna spårlöst. I sådana fall hade det varit en olycka mindre här i världen och alla hade tjänat på det. Fast det är inte särskilt vuxet eller ansvarsfullt och det ska ju föreställa att jag är en ansvarsfull vuxen...
Dagens citat:
"Detta va' en 'utten dag."
(Dag-Otto)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie