Så fruktansvärt ont :-(
Det har snart gått två veckor sedan min lilla älskade Jocke lämnade oss. Jag försöker att gå vidare, men det känns emellanåt så fruktansvärt jobbigt att han är borta. Även om jag givetvis visste att han inte alltid skulle finnas, så var hans bortgång på något sätt ändå hastig och oväntad. Trodde aldrig att han skulle försvinna så snart.
Det som plågar mig mest är att det känns som om jag övergav honom. Jag hade inte träffat honom på två månader och när han blev sjuk övervägde jag att åka ned, men trodde att han skulle bli frisk, så jag kunde vänta en vecka i alla fall. Varför åkte jag inte? Varför övergav och struntade jag i honom? Jag hoppas att han inte är alltför arg på mig för det. Åh, om man bara kunde vrida tillbaka klockan. Jag skulle faktiskt kunna göra vad som helst för det. Vad som helst för att få prata med min lilla älskling igen. Vad som helst för att få sjunga för honom igen eller få höra honom kvittra melodier igen. Vad som helst för att få leka med honom igen. Vad som helst för att få bada honom igen. Vad som helst för att få ge honom potatismos eller sås igen.
Jag är tacksam för att jag i alla fall har alla dessa underbara minnen med honom, även om det just nu smärtar mig obeskrivligt mycket att tänka på honom i imperfekt. Han älskade vatten. *ler* Så fort vattenkranen sattes igång blev han livligare än vanligt och skulle överrösta vattnet med sitt prat. men så fort man stängde av kranen kunde han tystna och bara titta på en som om han inte hade gjort något. Han tyckte om när man fyllde en flaska med vatten (eller vilken vätska som helst) och rörde den framför honom så att han kunde höra och se hur det skvalpade. Oftast pussade han flaskan då och pratade med den.
En sommar när vi hade satt ut hans bur på balkongen, tittade han ut mot träden och såg en talgoxe. Vet du vad han sade? Han såg på den och sade "Hej kompis!" Han var så underbart söt! Precis som när han oftast satt och sade att han skulle diska, eller att han skulle laga/lappa cyklarna. Fast jag såg honom aldrig göra det, så jag antar att det bara var en massa prat. Men det är ju tanken som räknas och tanken är ju fin. När jag satt och åt frukost en morgon då jag skulle åka iväg och träffa en kompis, satt han i buren och tittade på mig en stund innan han utbrister "Hej tjockis!" Gissa om jag blev en aning förvånad att höra honom säga det. Fast han brukade ju aldrig ljuga...
Jag skulle kunna sitta här och skriva om alla minnen som jag har med Jocke, men varken du eller jag har tid till det just nu. Får helt enkelt spara det till en annan gång. Det kändes i alla fall bra att få skriva av mig en stund. Nu måste jag i alla fall sätta punkt för idag för att fortsätta med allt annat som ska göras.
Dagens citat:
"Can it be that you are my forever love?"
(Josh Groban - To Where You Are)
Ha det så bra!
Soliga kramar
Jessie
Det som plågar mig mest är att det känns som om jag övergav honom. Jag hade inte träffat honom på två månader och när han blev sjuk övervägde jag att åka ned, men trodde att han skulle bli frisk, så jag kunde vänta en vecka i alla fall. Varför åkte jag inte? Varför övergav och struntade jag i honom? Jag hoppas att han inte är alltför arg på mig för det. Åh, om man bara kunde vrida tillbaka klockan. Jag skulle faktiskt kunna göra vad som helst för det. Vad som helst för att få prata med min lilla älskling igen. Vad som helst för att få sjunga för honom igen eller få höra honom kvittra melodier igen. Vad som helst för att få leka med honom igen. Vad som helst för att få bada honom igen. Vad som helst för att få ge honom potatismos eller sås igen.
Jag är tacksam för att jag i alla fall har alla dessa underbara minnen med honom, även om det just nu smärtar mig obeskrivligt mycket att tänka på honom i imperfekt. Han älskade vatten. *ler* Så fort vattenkranen sattes igång blev han livligare än vanligt och skulle överrösta vattnet med sitt prat. men så fort man stängde av kranen kunde han tystna och bara titta på en som om han inte hade gjort något. Han tyckte om när man fyllde en flaska med vatten (eller vilken vätska som helst) och rörde den framför honom så att han kunde höra och se hur det skvalpade. Oftast pussade han flaskan då och pratade med den.
En sommar när vi hade satt ut hans bur på balkongen, tittade han ut mot träden och såg en talgoxe. Vet du vad han sade? Han såg på den och sade "Hej kompis!" Han var så underbart söt! Precis som när han oftast satt och sade att han skulle diska, eller att han skulle laga/lappa cyklarna. Fast jag såg honom aldrig göra det, så jag antar att det bara var en massa prat. Men det är ju tanken som räknas och tanken är ju fin. När jag satt och åt frukost en morgon då jag skulle åka iväg och träffa en kompis, satt han i buren och tittade på mig en stund innan han utbrister "Hej tjockis!" Gissa om jag blev en aning förvånad att höra honom säga det. Fast han brukade ju aldrig ljuga...
Jag skulle kunna sitta här och skriva om alla minnen som jag har med Jocke, men varken du eller jag har tid till det just nu. Får helt enkelt spara det till en annan gång. Det kändes i alla fall bra att få skriva av mig en stund. Nu måste jag i alla fall sätta punkt för idag för att fortsätta med allt annat som ska göras.
Dagens citat:
"Can it be that you are my forever love?"
(Josh Groban - To Where You Are)
Ha det så bra!
Soliga kramar
Jessie