Min lilla älskling <3
Jag kan klart och tydligt minnas den dagen då vi köpte honom - då han blev en familjemedlem. Det var den 29 mars 2003 och anledningen var enkel och egoistisk. Den 24 mars samma år hade vår nästan fyraåriga undulat Pippi dött. Precis som med alla våra djur var han älskad och nu otroligt saknad. Hans bortgång var jobbigt, precis som med alla andra djur vi haft. Även snövita Pippi var speciell på sitt vis. Från början sade vi att vi inte skulle skaffa fler djur, trots att hela familjen är riktiga djurälskare. Fast efter fem dagar tyckte vi att det blev för tyst i lägenheten, för nu fanns ju INGA djur! Därför bestämde vi att vi skulle åka till djuraffären där vi var bekanta med ägaren och titta på en ny undulat. Med ett nytt djur skulle bearbetningen av Pippis och Tessies (hunden som avlivats en månad innan Pippis bortgång) död bli lite lättare för oss, eftersom vårt fokus skulle ligga på det nya djuret.
Detta kan låta respektlöst, men det var verkligen inte vad vi menade. Långt ifrån. Inget nytt djur kan ersätta ett tidigare och det vet alla djurägare, även om man kan tro att just så är fallet. Varje familjemedlem har sin egen speciella plats i ens hjärta och liv. Man kan se det så här: ett nytt djur kan innebära en stor tröst och någon form av terapi då man har mist ett annat djur. Om man har tankarna på något annat än just sorgen orkar man gå vidare och bearbeta bortgången.
Hur som helst, vi åkte till djuraffären och väntade in leveransen med undulatungar. Eller, ungar och ungar. När man får köpa undulater som tidigast är de fyra till fem veckor gamla. Det var just en sådan leverans som vi väntade på. Under tiden lät ägaren oss gå in till de andra djuren, vilket inga andra fick eftersom hon inte ville skrämma sina djur. Det förtroendet betydde mycket för oss och jag minns att jag fastnade för en undulat och sade till mamma att vi kunde köpa den om vi inte hittade någon annan i leveransen. Tiden gick och leveransen kom till sist. Ägarens son plockade ut undulat efter undulat och till sist bestämde vi oss för att ta en grå. Problemet var bara att just den undulaten skrek hela tiden, men vi hoppades på att vi skulle kunna få den tam. Precis innan vi skulle gå ut från affären (dörren stod vidöppen) kom ägarens son springande och sade att vi skulle vänta för han ville visa oss en sista undulat som han hade hittat nu. Och kan du tänka dig? I sin hand kramade han om lille Jocke, som tyst och beskedligt tittade på oss men sade inget. Jag blev förälskad direkt och ville genast ha honom, även om jag tyckte synd om den andra undulaten och fick skuldkänslor över det.
När vi kom hem fick han komma in i sin bur och det var dags att börja med maten. Den dagen skulle vi äta våfflor och det var första gången som jag skulle få grädda dem. Jag började med att duka på bordet och när jag klirrade med besticken, började Jocke att kvittra lite försiktigt. Jag berömde givetvis honom och då kvittrade han ännu mer och när han fick mer beröm blev det mer osv. Dagen efter ville han komma ut och flyga i stt nya hem.
Det känns så fruktansvärt konstigt och jobbigt att han är borta. Jag kan inte riktigt förstå det ännu, även om den värsta chocken har släppt. Han var mitt allt. Trots att det känns jobbigt och fel att livet måste gå vidare, så måste det. Igår vaknade jag och kände att jag ville ta mitt liv, men det kan och vill jag ändå inte. Varför? Jo, för att jag har min sambo och jag älskar honom för mycket för att göra något sådant mot honom. Men det är så himla jobbigt att veta att min älskling - min första stora kärlek - inte finns mer och att jag inte får träffa honom mer. Att jag inte får sjunga för honom mer. Att jag inte får pussa honom mer. Att jag inte får prata med honom mer. Att jag inte får höra honom mer. Det var två månader sedan som jag träffade honom och jag ångrar att jag inte åkte ned tidigare! Han bodde nämligen med mina föräldrar som bor kvar i Malmö, medan jag själv, sambon och hans båda katter bor i Åkers Styckebruk. Nu är det dock försent och det finns inget att göra åt det. Jag kan alltid hoppas att Jocke visste att trots att jag hade flyttat, älskade jag hoom lika mycket och ovillkorligt. Han kommer alltid att finnas med mig.
Vila i frid Jocke - du kommer alltid att förbli älskad i oändlighet.
Dagens citat:
"Il mio pensiero corre da te" Min tanke går till dig
(Josh Groban - Oceano)
Ha det så bra allihop!
Kramar
Jessie