Intimt
Jag praktiskt taget skrattade när vår (min bästa kompis och min) projektarbetshandledare/geografilärare sade till oss i trean att vi tre hade blivit intima med varandra efter att han hade läst vår projektarbete, därför att det är något intimt med att få sin roman läst. Vid det tillfället tog jag det som en av hans underligheter, för han var ganska ... speciell? Visst var han snäll och så, men han var lite udda jämfört med andra lärare. Till exempel när han pratade om avdunstning på geografin. Då han illustrerade vattendropparna med sin kropp, gick han omkring i klassrummet, med armarna tätt intill sin kropp och viftade på själva händerna. Givetvis fick han klassen att vrida sig av skratt.
Men nu inser jag att han faktiskt har rätt. Det är ganska intimt att få sin roman läst. Det är väldigt privat. Jag vet att det säkert låter konstigt, för egentligen borde inte en text ha en sådan egenskap, men det har den. Kanske inte för alla, men i alla fall för mig. Jag började fundera närmre på det när min bästa vän fick mig att överväga om jag skulle lägga ut romanen som jag skriver på K1 eller ej. Nej, hon sade aldrig att jag borde, men vi pratade och då började jag fundera på det. Fast bara tanken på att blotta mig på det sättet känns skrämmande. Jo, jag lägger visserligen upp mina noveller, men de är en annan sak.
Kanske handlar det om att lära sig att hantera det? Jag menar, övning ger ju färdighet och om jag då lägger upp en roman har jag lyckats att ta mig över den tröskeln. Då känns det kanske inte lika skrämmande när jag väl vet hur det är. Fast att jag inte vill göra det beror på andra praktiska saker också. Jag tror att jag kommer bli distraherad om någon nu skulle kommentera min text. Det räcker att jag redan kommer på saker och delar hela tiden som jag vill lägga till eller byta ut. Bättre att göra som jag tänkte först och skriva klart allt som jag har i huvudet och därefter ändra eller lägga till saker så att texten blir bättre. Fast när jag har tid och ork (plus inspiration) för det är en annan femma ...
Men nu inser jag att han faktiskt har rätt. Det är ganska intimt att få sin roman läst. Det är väldigt privat. Jag vet att det säkert låter konstigt, för egentligen borde inte en text ha en sådan egenskap, men det har den. Kanske inte för alla, men i alla fall för mig. Jag började fundera närmre på det när min bästa vän fick mig att överväga om jag skulle lägga ut romanen som jag skriver på K1 eller ej. Nej, hon sade aldrig att jag borde, men vi pratade och då började jag fundera på det. Fast bara tanken på att blotta mig på det sättet känns skrämmande. Jo, jag lägger visserligen upp mina noveller, men de är en annan sak.
Kanske handlar det om att lära sig att hantera det? Jag menar, övning ger ju färdighet och om jag då lägger upp en roman har jag lyckats att ta mig över den tröskeln. Då känns det kanske inte lika skrämmande när jag väl vet hur det är. Fast att jag inte vill göra det beror på andra praktiska saker också. Jag tror att jag kommer bli distraherad om någon nu skulle kommentera min text. Det räcker att jag redan kommer på saker och delar hela tiden som jag vill lägga till eller byta ut. Bättre att göra som jag tänkte först och skriva klart allt som jag har i huvudet och därefter ändra eller lägga till saker så att texten blir bättre. Fast när jag har tid och ork (plus inspiration) för det är en annan femma ...
Dagens citat:
"Högmod går före fall, sturskhet före undergång."
(Bibeln)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie