I och för sig
Läraren/advokaten som vi har i straffrätt och civilprocess är … Jag vill inte vara elak, men han är ganska tråkig och gör en hel del retoriska fel. Dessutom är han jämt förvirrad. Vi tittar i stort sett bara i lagboken och han börjar läsa ur paragrafer utan att förklara var han är. I ena stunden kan vi vara i RB 14 kap, för att i nästa vara i UB 1 kap och då har han oftast inte sagt var han är. Man blir ganska förvirrad.
Något annat som jag lade märke till under första lektionen är att han tycker om att säga ”i och för sig”. Han säger det ganska ofta och under 55 minuter räknade jag att han sade 27 ”i och för sig”, varav 25 stycken var totalt onödiga! Fast det är ingenting jämfört med filosofiläraren som jag hade på gymnasiet. Han var va-beroende, vilket innebär att han sade ”va” i stort sett hela tiden. Under en 40 - 50-minuterslektion räknade jag till att han sade 158 va (plus/minus någon). Ska ge ett exempel på hur det kunde låta;
Nu va, ska vi göra detta va, för att sedan va, övergå till det va. Därefter va, blir det så här va …
Du förstår kanske problemet? Jag störde mig riktigt mycket på det, men samtidigt tyckte jag faktiskt om läraren. Han var snäll. Fast till slut kunde jag inte höra något annat än ”va”. Likadant är det med advokaten som vi har nu. Jag höll på att bli tokig på honom, men nu försöker jag att inte bry mig om att han säger ”i och för sig”, vilket han även kan säga två gånger i samma mening, nästan direkt efter varandra.
Jag har också mina små egenheter. Jag blir irriterad på mig själv för att jag säger ”bara” då jag återger vad någon säger eller tänker. Jag försöker att tänka på det när jag pratar, men det smiter oftast in ändå. Så jag ska väl inte klaga på andra när jag själv inte kan ”uppföra” mig? Man ska ju trots allt inte kasta sten i glashus.
Något annat som jag lade märke till under första lektionen är att han tycker om att säga ”i och för sig”. Han säger det ganska ofta och under 55 minuter räknade jag att han sade 27 ”i och för sig”, varav 25 stycken var totalt onödiga! Fast det är ingenting jämfört med filosofiläraren som jag hade på gymnasiet. Han var va-beroende, vilket innebär att han sade ”va” i stort sett hela tiden. Under en 40 - 50-minuterslektion räknade jag till att han sade 158 va (plus/minus någon). Ska ge ett exempel på hur det kunde låta;
Nu va, ska vi göra detta va, för att sedan va, övergå till det va. Därefter va, blir det så här va …
Du förstår kanske problemet? Jag störde mig riktigt mycket på det, men samtidigt tyckte jag faktiskt om läraren. Han var snäll. Fast till slut kunde jag inte höra något annat än ”va”. Likadant är det med advokaten som vi har nu. Jag höll på att bli tokig på honom, men nu försöker jag att inte bry mig om att han säger ”i och för sig”, vilket han även kan säga två gånger i samma mening, nästan direkt efter varandra.
Jag har också mina små egenheter. Jag blir irriterad på mig själv för att jag säger ”bara” då jag återger vad någon säger eller tänker. Jag försöker att tänka på det när jag pratar, men det smiter oftast in ändå. Så jag ska väl inte klaga på andra när jag själv inte kan ”uppföra” mig? Man ska ju trots allt inte kasta sten i glashus.
Dagens citat:
"Den som skänker bort något stort möter ingen tacksamhet, ty mottagaren har genom gåvan fått tillräckligt att bära på."
(Friedrich Wilhelm Nietzsche)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie