Jessicas grotta

Oproduktiv

Just nu sitter jag och försöker komma igång med att skiva ihop det där avtalet som vi lyckades förhandla oss till i förra veckan. Du vet, då när jag och en annan tjej "krossade" vår motståndare. Tydligen skulle vi ha med oss det så att vi kan tillämpa det imorgon på lektionen. Ska försöka att få det fint och prydligt, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Var länge sedan jag skrev ett avtal och då var dessutom allt framförhandlat. I det här fallet lutar vi oss mycket på NL09 (som är ett standardavtal "för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige."), men det ska nog gå.

Fast även om jag inte har lyckats få ned ett enda ord på det här avtalet så var det faktiskt inte det som jag tyckte att jag var oproduktiv med. Nej, det är snarare mitt eget skönlitterära skrivande. Jag skrev ju att jag skulle försöka skriva en ny novell på det nya temat för "Nutidsnovellen" och jag började faktiskt. Men jag har dessvärre inte kommit särskilt långt. Samma sak är med min egen roman. Den bara ligger där (bildligt talat, för den finns i DOTEN, så den ligger ju inte i ordets äkta bemärkelse) och väntar på att jag ska ta tag i det. Jag skriver lite då och då, men sedan försvinner inspirationen och tiden går åt annat. Det är väldigt synd för jag tycker ju så himla mycket om att skriva och när jag var som mest produktiv var under gymnasiet skrev jag ganska många noveller (som jag lägger upp på Kapitel1 efterhand som jag har tid). Jag säger hela tiden att "Nu ska jag ta mig tid att skriva", men sedan blir det inte mer.

Den här väntan har ju också sina nackdelar. Viljan (eller kanske rättare sagt modet?) att skriva går upp och ned likt en bergochdalbana, men oftast störtdyker det ned i den mörka avgrunden. Varför? Jag har aldrig gillat det jag själv skriver i skönlitterär väg, vilket nog är ganska vanligt. Bättre blir det inte av att jag känner mig ännu mindre eller sämre när jag läser både alster men även foruminlägg på Kapitel1 (och en del bloggar). De är så himla duktiga och talangfulla och många har lyckats att få sina alster publicerade i bokform. När man läser om detta blir ju följden att jag känner det till viss del meningslöst att skriva det jag skriver, för jag kommer ändå aldrig att kunna nå upp till deras standard (vilket återspeglas i andra sammanhang i mitt liv; den här känslan alltså). Det är väldigt dumt att tänka så, för å andra sidan skriver jag ju för att det är roligt och att det är lite som en terapiform för mig. Egentligen borde jag strunta i hur alla andra gör, eller hur duktiga de är. Men det är svårt att inte jämföra sig med andra och allra helst om de är så mycket mer talangfulla.

I och för sig har jag fått höra från vissa att jag inte är så väldigt dålig på det jag gör som jag nu får det att låta som. Bland det senaste exemplet är en klasskompis från gymnasiet. Vi satt och pratade lite på msn efter det att vi hade tagit studenten och hur vi kom in på själva ämnet (mitt skrivande) vet jag inte, men han sade i alla fall att han tyckte att jag skrev bra. Nu är det så att jag oftast (i stort sett alltid) slår undan sådana kommentarer om de kommer från personer som jag känner. Varför? Svaret är den enkla anledningen att jag tror att de bara försöker vara snälla när de säger det här.

Vad vill jag ha sagt med det här babblandet? Att jag helt enkelt borde försöka sluta att jämföra mig med andra. Framför allt när det gäller ett så stort intresse för mig, som skrivandet faktiskt är. Det spelar ingen roll om jag är skitkass på att skriva eller om det finns lite (en smula) talang. Att skriva är det viktigaste för mig. Ska bara försöka att ta mig tid att skriva. Det är där skon klämmer.

Woho! Under tiden som jag skrev bloggen lyckades jag faktiskt att få ihop det där avtalet. Har skickat det till mina gruppkamrater så att de får chans att säga vad de tycker om det hela.


Dagens citat:

"Så snart en kvinna tänker någorlunda snabbt så kallas det intuition."
(Barbro Alving)

Ha det så bra!
Oproduktiva kramar
Jessie