Jessicas grotta

Chans eller risk?

Till att börja med vill jag bara klargöra att när jag säger att jag är lite av en språkpolis påstår jag inte att jag skriver perfekt svenska. Långt ifrån. Däremot reagerar jag tämligen starkt på felanvändningar eller liknande när det gäller vissa svenska skrivprinciper (om du förstår vad jag menar?). Så om du upptäcker att min svenska fallerar, är jag väldigt tacksam om jag får veta det. Smile

Nu till ämnet. Jag har upptäckt att många tycks ha problem när det kommer till användningen av begreppen "chans" och "risk". En konsekvens som följer av felanvändningen är att det man säger kan få en helt annan innebörd än vad man själv avsåg.

Gul ros

"Chans" har positiv innebörd och används alltså när man pratar om sådant som man vill ska hända eller vill ha.
  • Exempel: "Det finns en chans att jag får jobbet!"
  • Men inte: "Chansen finns att planet kraschar i ovädret." (Såvida man inte vill att det ska störta, men så ondskefull är du väl ändå inte?)

"Risk" har negativ innebörd och används alltså när man pratar om sådant som man inte vill ska hända eller inte vill ha.
  • Exempel: "Det finns en risk att det blir regn." (Om man hellre vill ha sol.)
  • Men inte: "Risken finns att hon svarar 'ja' när jag friar till henne." (Nu betyder meningen att man inte vill att hon ska svara "ja", men då skulle man väl inte fria?!)

Med detta hoppas jag att jag har tydliggjort hur och när begreppen ska användas.


Dagens citat:

"What more can man require than love, sir?"
(Johnny Depp och Alan Rickman - Pretty Women)

Ha det så bra!
Chansande och riskabla kramar
Jessie

Sluta gnäll och gör något åt det!

Jag har på sista tiden gnällt om att mina studier tar upp större delen av min tid, vilket leder till att mitt skrivande har kommit i kläm. Eftersom jag älskar att skriva, har jag inte riktigt känt mig hel. För att inte tala om det abstinensbesvär som jag har känt! Det riktigt kliar i fingrarna på mig. Därför är det tur att jag har lyckats ta mig tid att skriva här på bloggen, för genom bloggen har jag fått lite utlopp för mitt skrivande, även om det inte riktigt är samma sorts skrivande. Men nu har jag tröttnat på mitt eget gnäll och att tycka synd om mig och därför har jag bestämt mig för en comeback.

Nu när studierna börjar lätta en smula, tänker jag ta mig tid att arbeta med en novellsamling som senare kommer vara tillgänglig på Kapitel1. Visserligen skulle jag kunna lägga upp den på en gång och arbeta med den samtidigt som den är tillgänglig för alla, men jag känner mig inte riktigt bekväm med den tanken och av den anledningen kommer novellsamlingen (som hädanefter kommer kallas för ”ADK”) inte finnas på Kapitel1 förrän jag har fått ihop den hyfsat.

”ADK” kommer inte innehålla mina samtliga noveller. En anledning är att många av novellerna som jag har skrivit är rent ut sagt värdelösa och riktigt pinsamma att läsa. Den största orsaken till det är att de allra flesta noveller som jag har skrivit, skrev under mina två första gymnasieår och då var jag fortfarande i en fas där jag inte riktigt hade utvecklat mitt skrivande. Fast jag påstår inte att jag är färdigutvecklad nu, eller att jag skriver perfekt (för jag skriver långt ifrån perfekt), men nu är jag i alla fall säkrare i mitt skrivande och jag har en stil. Så nej, ”ADK” kommer inte vara en samlingsplats för mitt misslyckande. Däremot kommer jag att dels välja ut vissa av de bättre skrivna texterna, dels skriva nya noveller. Mitt urval och skapande kommer att ske utifrån det tema som jag har bestämt att ”ADK” ska ha, nämligen känslor.

Block

Mitt mål med ”ADK” är att gestalta olika känslor och till en början har jag bestämt mig för att tio noveller bör räcka. Om jag senare skulle ångra mig kan jag säkert vara flexibel och utöka mitt nu bestämda antal. Fast när jag satt och planerade vilka noveller som ska vara med, insåg jag att de allra flesta noveller som jag hittills har skrivit, handlar på något sätt om kärlek. Därför ska jag försöka undvika att skriva de nya novellerna med samma budskap. Vi får se hur det går.

En av mina djupt inrotade principer som jag har är att aldrig ändra innehållsmässigt i mina noveller. Rena språkändringar utgör undantag. Emellanåt sitter jag och språkgranskar mina äldre noveller (i syfte att sedan lägga upp dem på Kapitel1) eftersom jag har grymt mycket satsradningar i vissa noveller. Det slutade jag emellertid med efter att min klassföreståndare, som även var min svensk- och engelsklärare, på gymnasiet gjort mig uppmärksam på detta språkliga haltande och efter det försöker jag undvika det (för att citera Buffy ur ett avsnitt från ”Buffy the vampire slayer”) ”because it's wrong!” (det är roligare när man ser avsnittet, för nu saknar uttalandet sin kontext.) Visserligen händer det också att jag kan ändra i novellerna när jag skriver in dem i datorn vid de tillfällen då jag har skrivit novellerna för hand. Men det beror på att i mina ögon anses inte berättelserna vara färdiga förrän de har kommit in i datorn. Efter att de har gjort det, ändrar jag inte i dem. Dock tänker jag med ”ADK” frånträda den principen och kommer att ändra efter eget tycke i de noveller som väljs ut att få en plats i ”ADK”. Funderar på att förlänga vissa. Men med tanke på att jag är lite galen, kommer jag spara den ursprungliga versionen också. Sentimental? Det är jag säkert.

Nu har jag fått det sagt. Vad som återstår är att sätta igång med arbetet (när jag inte har studier att fokusera på). I huvudet bråkar en mängd idéer och jag är ordentligt otålig och ivrig inför min uppgift. Jag lovar att hålla dig uppdaterad.


Dagens citat:

"Pengar är som gödsel, till ingen nytta om de inte blir spridda."
(Francis Bacon)

Ha det så bra!
Novelliga kramar
Jessie

Sweeney Todd

När jag var yngre uppskattade jag inte musikaler särskilt mycket, utan tyckte att det kändes löjligt när personerna i filmen plötsligt fick för sig att brista ut i sång. Vid de tillfällena satt jag och vred på mig och önskade att musikscenen skulle ta slut. Däremot gillade jag Disneyfilmernas musikalinslag när jag var barn och nu när jag är äldre har jag inget emot sånguppvisningar - så länge de som sjunger verkligen kan sjunga.

Det var inte för musikalens skull som jag ville se "Sweeney Todd - The demon barber of Fleet Street" när den kom på bio 2007. Nej, det var för att Johnny Depp skulle spela huvudrollen som Mr Sweeney Todd och trots att han tydligen beter sig som ett svin, tycker jag att han är en bra skådespelare. Min syster gjorde mig sällskap fastän hon inte var så intresserad av filmen. Jag hade faktiskt glömt bort att det skulle vara en musikal, fram till det att ena skådespelaren tog sin första ton.

Mitt starkaste minne av filmen var popcornen. Inte för att jag är besatt av den sortens snacks (jag är däremot en chipsoman - vilket innebär att jag är beroende av chips och i stort sett äter alla chipssorter), utan snarare för att jag och min syster testade en av de smaksatta salterna. Jag minns inte vilken sort vi valde då, men jag kommer ihåg att det fanns saltsmaken "caramel". Det saltet som våra stackars popcorn fick bekanta sig med smakade inte gott. Eftersom jag är en till naturen skämtsam person som skojar i tid och otid, gjorde jag grimaser varje gång jag åt popcornen. Om det var en utan salt log jag med hela ansiktet och om det var en med salt gjorde jag en nästan överdriven äcklad min. Syrran som gillade saltet satt i stolen bredvid och skrattade åt mina miner.

Sweeney Todd

Filmen handlar hur som helst om en barberare som efter många år återvänder till 1800-talets London och är otroligt hämndlysten. I blickfånget har han endast en man och tillsammans med köttpajsbagaren och köttpajsförsäljerskan Mrs Lovett kommer han på hur han ska få sin hämnd. Tills det rätta ögonblicket kommer arbetar han som barberare, fast han är inte som vilken barberare som helst. Kött är en bristvara men med Mr Todds hjälp går plötsligt Mrs Lovetts pajförsäljning otroligt bra. Näste man till rakning!

Blodet sprutar ganska hejvilt i filmen, men eftersom man tydligt ser att det inte är äkta utgör det inte ett så stort problem för mig. Ja, jag är känslig när det kommer till blod och inälvor o.s.v. Trots filmblodets kvalitet är detta en otroligt bra film med riktigt förträffliga skådespelarprestationer. Innan jag såg Tim Burtons film visste jag inte att Johnny Depp kunde sjunga, men det kan han! Tydligen var han med i lite olika band, så det är egentligen inte så konstigt. Något annat förvånande är att även Alan Rickman (professor Snape i Harry Potter-filmerna) kan sjunga! Och dessutom ler han vid ett tillfälle. Ja, jag vet! Visst håller man på att svimma när man hör att han faktiskt kan le? Bortsett från skönsjungeriet har filmen också humor. En av mina favoritscener är bröllopsscenen i låten "By the sea". Johnny Depp vet verkligen hur man ser likgiltigt förtvivlad ut! *ler stort* För att citera filmfodralet: "Det är en saga som har allt: blod, mysterier, romantik, kvickhet, medryckande musik och häpnadsväckande scenarier."

Mitt betyg blev 4 av 5 och jag anser att filmen absolut är sevärd! Men jag varnar dig. Musiken kan bli ett beroende. Det har det blivit för mig WinkBiggrin



Dagens citat:

"Plagiat är den uppriktigaste formen av smicker."
(Kim Loughran)

Ha det så bra!
Sjungande kramar
Jessie