Jessicas grotta

Nu kommer jag förmodligen att trampa många på tårna genom det jag nu kommer att skriva. Men försök att ha i åtanke att jag menar inget illa och vill inte vara elak mot någon. Jag vill bara ventilera mina tankar.

I mina ögon har det gått till snudd på överdrift. Vad som kunde ses som nödvändigt och betydelsefullt i början är nu nästintill bara löjligt. Jag känner irritation när diskussionerna sätter igång och jag kan inte se någon nytta i det hela.

Jämställdhet i all ära, men det finns faktiskt gränser. Vad finns det för mening med att framställa kvinnor som offer? För jo, i ärlighetens namn är det "rättvisa" för kvinnan som jämställdhet står för. Om exempelvis en utbildning eller arbetsplats domineras helt eller delvis av män, skriker en del i högan sky om att det råder diskriminering. När det förhåller sig på det motsatta viset, att en utbildning eller arbetsplats domineras helt eller delvis av kvinnor, tycks allt vara i sin ordning. Det finns konkreta exempel på detta, fast detaljerna finns inte längre på mitt hjärnkontor. Ett gäng kvinnor stämde ett lärosäte (tror att det var Göteborg) därför att utbildningen som de sökt till (antingen jurist- eller läkarprogrammet) dominerades av män och det var just män som kommit in på utbildningen istället för de här kvinnorna. Kvinnorna fick rätt i att det förelåg diskriminering och erhöll, om jag inte minns fel, ett skadestånd på X antal kronor. Senare var det en man som försökte med samma sak, då han nekats en plats på en utbildning där övervägande delen av de studerande var kvinnor. Han menade att det var diskriminering. Domstolen höll inte med. Slutsats? Kvinnorna håller på att ta över och som ursäkt till hands har de att det är för att det råder diskriminering mot oss stackars kvinnor.


Jag är väl medveten om att det kan behövas förespråkare, eftersom diskriminering och andra orättvisor mot kvinnor (och även män) förekommer. Fast då ska jämställdheten gälla för både män och kvinnor, men att stå och skrika att jämställdhet krävs vid minsta lilla petitess är ändå att ta i. Nu tycks "kampen" leda till att män får det sämre och att de diskrimineras.

Dock var det inte jämställdheten i sig som jag ville prata om, utan ett av dess instrument som jag hatar av förmodligen hela mitt hjärta. Det som jag syftar på och har i åtanke är givetvis kvoteringen. Vid blotta tanken på detta fenomen, ser jag rött och tuggar nästan fradga. Ifall du inte riktigt hänger med på vad begreppet innebär, ligger det till på så sätt att en viss del (visst antal) av de anställda på en arbetsplats, av medlemmarna i en styrelse eller deltagarna på en utbildning etc., är bestämt att tillfalla antingen kvinnor eller män (i praktiken är det i stort sett bara kvinnor som kvoteringen gäller) för att få en jämnare könsfördelning. I teorin kan detta låta bra, men en kvoteringsbestämmelse innebär ett ganska stort problem. Kompetens, eller kanske till och med brist på kompetens.

I min värld är det "den som är bäst lämpad/har bäst kompetens ska få det". Med "det" menar jag arbete, plats på utbildning o.s.v. Därför stör det mig när kvotering nämns, för då innebär det att en utbildningsplats eller ett arbete går till en person nästan enbart på grund av det kön man tillhör. Låt oss ta ett exempel. En man och en kvinna söker båda till läkarprogrammet, men bara en av dem kan komma in. Låt oss även anta att det råder för närvarande mansdominans på programmet. Mannen som söker är mer lämpad att få gå på läkarprogrammet tack vare hans kunnighet. Kvinnan som söker är inte lika klipsk och hennes fritid ägnas åt spritdrickande och festande. På grund av att lärosätet har bestämt att könskvotering ska råda, får kvinnan platsen på utbildningen och får senare jobb som läkare. Du måste söka läkarvård på grund av ett allvarligt hjärtfel och får den här kvinnan som läkare. Hon vet inte riktigt hur hon ska behandla dig, och därför chansar hon. Om mannen däremot hade fått platsen hade du fått en säkrare vård. Var könskvoteringen bra i det här fallet? Jag vet, det var ett mycket extremt exempel och förmodligen hade det inte lyckats i realiteten, men tanken kvarstår. Ska de som är mindre kunniga få arbeten, utbildningar o.s.v. bara på grund av det kön de tillhör, eller är det inte bättre om man slopar kvoteringen och enbart går på kompetens?


Förmodligen fungerar inte det heller till fullo i praktiken, för det blir antagligen mycket svågerpolitik. Fast jag anser fortfarande att kvotering inte är lösningen på problemet. Jag skulle aldrig för mitt liv vilja få ett arbete enbart tack vare att jag är kvinna. Jag vill förtjäna det jag åstadkommer genom hårt och ärligt arbete. Vill inte du det?