Kallt blod (Lisa Jackson)
Jag kan inte minnas när jag senast grät till en bok som jag läste, och då menar jag innan jag läste uppföljaren till "Hett blod", nämligen "Kallt blod".
Ännu en seriemördare finns på New Orleans gator och kvinnorna går en ohygglig död till mötes. Vid kropparna återfinns helgonmedaljonger. En kvinna vid namn Olivia Benchet ser morden i form av syner och trots att ingen tror på henne, vänder hon sig till kriminalassistent Rick Bentz (en man som läsaren stiftade bekantskap med i första boken). Inte heller Bentz tror på henne utan känner på sig att hon har något med morden att göra. Hur kan hon annars känna till så många detaljer? Fler mord begås, men vad Bentz inte vet är att någon som han älskar snart kommer gå samma öde till mötes som de andra kvinnorna.
"Kallt blod" är en välskriven berättelse som ganska snart griper tag i läsaren med sitt målande språk. Motvilligt lade jag ifrån mig boken när jag tvingades till det, men hade kunnat läsa klart den i en sittning om jag hade haft möjlighet till det. Lisa Jackson avslöjar bara tillräckligt för att läsaren ska fortsätt att sitta som på nålar genom hela boken. Spänningen finns där hela tiden. Det var bara vid något tillfälle som jag tyckte att hon avslöjade lite för mycket för tidigt, men det visade sig att det inte var tillräckligt för att man som läsare skulle lista ut allting. Genom att läsa "Kallt blod" får hjärnan arbeta hela tiden och det är först på de sista sidorna som man får allt klart för sig. Samtidigt som det är en smula frustrerande att inte själv kunna räkna ut hur det ligger till, är det en rolig utmaning.
Trots att boken till min besvikelse är lite förutsägbar fanns det tillräckligt många vändningar för att man inte skulle kunna vara helt säker på utgången. Ännu ett grepp från författarens sida för att hålla liv och spänning i berättelsen hela vägen fram. Dessutom har den ett slut som hos mig kramade om hjärtat och tvingade fram flera tårar.
Jag kommer definitivt att läsa mer av Lisa Jackson om hon fortsätter på den här linjen. Kanske är hon strået vassare än Nora Roberts ..?
Ännu en seriemördare finns på New Orleans gator och kvinnorna går en ohygglig död till mötes. Vid kropparna återfinns helgonmedaljonger. En kvinna vid namn Olivia Benchet ser morden i form av syner och trots att ingen tror på henne, vänder hon sig till kriminalassistent Rick Bentz (en man som läsaren stiftade bekantskap med i första boken). Inte heller Bentz tror på henne utan känner på sig att hon har något med morden att göra. Hur kan hon annars känna till så många detaljer? Fler mord begås, men vad Bentz inte vet är att någon som han älskar snart kommer gå samma öde till mötes som de andra kvinnorna.
"Kallt blod" är en välskriven berättelse som ganska snart griper tag i läsaren med sitt målande språk. Motvilligt lade jag ifrån mig boken när jag tvingades till det, men hade kunnat läsa klart den i en sittning om jag hade haft möjlighet till det. Lisa Jackson avslöjar bara tillräckligt för att läsaren ska fortsätt att sitta som på nålar genom hela boken. Spänningen finns där hela tiden. Det var bara vid något tillfälle som jag tyckte att hon avslöjade lite för mycket för tidigt, men det visade sig att det inte var tillräckligt för att man som läsare skulle lista ut allting. Genom att läsa "Kallt blod" får hjärnan arbeta hela tiden och det är först på de sista sidorna som man får allt klart för sig. Samtidigt som det är en smula frustrerande att inte själv kunna räkna ut hur det ligger till, är det en rolig utmaning.
Trots att boken till min besvikelse är lite förutsägbar fanns det tillräckligt många vändningar för att man inte skulle kunna vara helt säker på utgången. Ännu ett grepp från författarens sida för att hålla liv och spänning i berättelsen hela vägen fram. Dessutom har den ett slut som hos mig kramade om hjärtat och tvingade fram flera tårar.
Jag kommer definitivt att läsa mer av Lisa Jackson om hon fortsätter på den här linjen. Kanske är hon strået vassare än Nora Roberts ..?
Dagens citat:
"Det snabbaste sättet för en förälder att tilldra sig ett barns uppmärksamhet är att sätta sig ner och se ut att ha det bekvämt."
(Lane Olinghouse)
Ha det så bra!
Läskramar
Jessie
Ingen vill veta var du köpt din tröja
Egentligen är det en sorgsen text i Raymond & Marias låt "Ingen vill veta var du köpt din tröja", men jag kan trots det inte låta bli att le när jag hör den mycket välbekanta låten.
Den 24 april 2004 hörde jag låten och såg dess musikvideo för allra första gången, flera gånger den lördagsmorgonen. Att jag minns det beror på att det var den dagen som jag konfirmerade mig och jag minns att det var just den dagen därför att jag hela vägen till kyrkan gick och nynnande på den låten. Den satte sig på huvudet med en gång och jag tyckte om den från första stund. Trots den sorgliga texten, låg det en sanning i det de sjöng. Dessutom var texten lätt att komma ihåg. Nu kunde jag dessvärre inte hitta den svenska videon (den som jag såg på ZTV den morgonen), men den finns med engelsk sång här.
Titel: Ingen vill veta var du köpt din tröja
Artist: Raymond & Maria
Den 24 april 2004 hörde jag låten och såg dess musikvideo för allra första gången, flera gånger den lördagsmorgonen. Att jag minns det beror på att det var den dagen som jag konfirmerade mig och jag minns att det var just den dagen därför att jag hela vägen till kyrkan gick och nynnande på den låten. Den satte sig på huvudet med en gång och jag tyckte om den från första stund. Trots den sorgliga texten, låg det en sanning i det de sjöng. Dessutom var texten lätt att komma ihåg. Nu kunde jag dessvärre inte hitta den svenska videon (den som jag såg på ZTV den morgonen), men den finns med engelsk sång här.
Titel: Ingen vill veta var du köpt din tröja
Artist: Raymond & Maria
Bussen går halv nio men den brukar vara sen
har man otur blir det bråttom när man kommit fram
om man går genom tunneln kan man spara nån minut
men då får man räkna med rödljusen vid korsningen
jag har fått veta att november kan bli svårt
minst var fjärde samtal måste leda till ett köp
men alla verkar nöjda och vi har en ny bra chef
han kan allas namn och säger hej varenda morgon men...
Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt
Nästa lördag kanske vi ska titta på ett hus
det finns några nya som dom bygger vid stationen
Gör man lite själv så blir det inte farligt dyrt
och din man är händig han har redan byggt en bastu, Men...
Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt
Nej Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt
Förra sommarn minns jag den var faktiskt riktigt fin
sol varenda dag vi hade hyrt ett torp i Värmland
hur vi gör i år igen är inte helt bestämt
men vi har jobbat bra så vi ska få extra semester
Lalalalalala lalalalalalala..
Lalalalalalalala lalalalalala..
Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du flyttat till ett hus, som är öppet, fräscht och ljust
så kommer inga gäster minnas var det låg
och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt
så finns det ingen som vill röra vid din kind
nej Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Lalalalalala lala......
Dagens citat:
"Det svåraste med att göra bra affärer, det är att avstå från de dåliga."
(Simon Spies)
Ha det så bra!
Ignorerande kramar
Jessie
Någonting om ingenting
På Kapitel1 startades en liten skrivtävling/-övning som gick ut på att man skulle skriva om ingenting. Med det menar jag att ingenting fick hända. När jag först läste igenom instruktionerna rynkades min panna rejält och hjärnkontoret fick en utmaning. Hur kan man skriva om att inget händer? Ett förslag är att man beskriver något som ens karaktär ser, t.ex. en trädgård, eller att man beskriver en scen som om allt är fruset (det vill säga står still, om jag var otydlig). Jag ska erkänna och säga att detta inte var något som jag till en början tänkte på, utan jag hade endast olika former av rörelse i huvudet. Om exempelvis en fågel flyger förbi händer det ju något! Senare förklarade den som startade tävlingen att det får hända något, men inget speciellt.
En katedral i Bryssel.
Det klargör en del och gör det lite enklare, fast vad eller vem avgör vad som är speciellt eller inte? Något som har betydelse för mig behöver inte ha det för dig. Jag antar att det hela beror på sammanhanget och hur skribenten bygger upp texten eller formulerar sig. Svaret på min egen fråga är således författaren själv.
Latmasken i mig orkade inte fundera ut en ny text att skriva, utan mitt bidrag blev en novell som jag skrev i trean på gymnasiet som en skoluppgift (fast det visade sig att jag hade missuppfattat uppgiften och fick göra om den från början, vilket resulterade i en ny novell). Men så fort jag får tillfälle till det ska jag försöka mig på att klottra ihop någonting om ingenting. Kan ju vara bra att öva sig på det.
En katedral i Bryssel.
Det klargör en del och gör det lite enklare, fast vad eller vem avgör vad som är speciellt eller inte? Något som har betydelse för mig behöver inte ha det för dig. Jag antar att det hela beror på sammanhanget och hur skribenten bygger upp texten eller formulerar sig. Svaret på min egen fråga är således författaren själv.
Latmasken i mig orkade inte fundera ut en ny text att skriva, utan mitt bidrag blev en novell som jag skrev i trean på gymnasiet som en skoluppgift (fast det visade sig att jag hade missuppfattat uppgiften och fick göra om den från början, vilket resulterade i en ny novell). Men så fort jag får tillfälle till det ska jag försöka mig på att klottra ihop någonting om ingenting. Kan ju vara bra att öva sig på det.
Dagens citat:
"Jag har inte träffat henne än, men när jag gör det kommer jag att dejta henne."
(Zlatan Ibrahimovic, om vem som är världens vackraste kvinna)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Känslococktail
Den 23 augusti hade vi vår första engelsklektion och den här terminen ska de här lektionerna ge oss den grundläggande engelskan som vi kommer behöva inför nästa termin, då juridisk engelska tar sin början. Låter måhända inte så svårt, men med tanke på att jag är riktigt usel på engelska (utan överdrift) kommer det här bli kämpigt för mig. Fast vår lärare verkar vara schysst, så trevlig stämning kommer det nog bli i alla fall.
Vår lärare, ja ... Här kan man snacka om att ha en riktig cocktail av känslor. Han verkar vara väldigt trevlig, men ... Rent ut sagt är han läskig och då syftar jag på när han ler. Han drar upp sin överläpp och blottar på så sätt sina tänder i ett ondskefullt hånleende. Nästan som taget ur en film. Man kan inte bli annat än rädd när man ser det. Sedan gör han något med sina ögonbryn när han tycks fundera och då ser han nästan förbannad ut. Men samtidigt är han trevlig och behaglig att lyssna på eftersom han pratar brittisk engelska (vilket är den engelska dialekt som jag är förtjust i). Vissa enstaka svenska ord tar ett skutt då och då från hans tunga och hans svenska låter gullig.
Kort och gott kan man konstatera att jag dras mellan att tycka om honom och att vara rädd för honom samtidigt som jag plågas av att tala ett språk som jag inte behärskar. Förstå gör jag utan några större svårigheter. Det är att uttrycka mig i tal och skrift som pinar mig. Har dock bestämt mig för att klara av det, så vi får se hur det går. Får se om vår lärare äter upp mig också ...
Vår lärare, ja ... Här kan man snacka om att ha en riktig cocktail av känslor. Han verkar vara väldigt trevlig, men ... Rent ut sagt är han läskig och då syftar jag på när han ler. Han drar upp sin överläpp och blottar på så sätt sina tänder i ett ondskefullt hånleende. Nästan som taget ur en film. Man kan inte bli annat än rädd när man ser det. Sedan gör han något med sina ögonbryn när han tycks fundera och då ser han nästan förbannad ut. Men samtidigt är han trevlig och behaglig att lyssna på eftersom han pratar brittisk engelska (vilket är den engelska dialekt som jag är förtjust i). Vissa enstaka svenska ord tar ett skutt då och då från hans tunga och hans svenska låter gullig.
Kort och gott kan man konstatera att jag dras mellan att tycka om honom och att vara rädd för honom samtidigt som jag plågas av att tala ett språk som jag inte behärskar. Förstå gör jag utan några större svårigheter. Det är att uttrycka mig i tal och skrift som pinar mig. Har dock bestämt mig för att klara av det, så vi får se hur det går. Får se om vår lärare äter upp mig också ...
Dagens citat:
"Every now and then I get a little bit tired, of listening to the sound of my tears."
(Bonnie Tyler - Total Eclipse Of The Heart)
Ha det så bra!
Rädda kramar
Jessie
Svenska, fast på brittiska
Henning Mankells böcker om kommissarie Kurt Wallander betyder, som jag har berättat innan, en hel del för mig. Under flera år var de mina favoritböcker och jag beundrade Henning Mankell som författare. Därför var mina förväntningar rätt höga när jag skulle se de två olika Wallander-serierna som filmatiserats.
Den ena filmserien bygger på Mankells existerande böcker om Wallander och har Rolf Lassgård i huvudrollen som Kurt Wallander. Den andra filmserien har bara en film som bygger på en Wallander-bok, och det är den första i serien (Innan frosten) och här spelas Kurt Wallander av Krister Henriksson. Enkelt kan man konstatera att Lassgård passar mer som Wallander än Henriksson. Lassgård har Wallanders utseende, medan Henriksson är alldeles för vårdad. Fast en sak har de båda filmserierna gemensamt i mina ögon och det är att de är rena rama skräpet. I Lassgård-filmerna är väldigt mycket ändrat i jämförelse med böckerna och dessutom saknar de och Henriksson-filmerna den glöd som finns i Wallander-böckerna. En del av filmerna är också ganska röriga.
Trots det bestämde jag mig för att ta mig en titt på den brittiska Wallander-filmserien med Kenneth Branagh i huvudrollen och se om de lyckades bättre än de svenska. Det gjorde de, men inte mycket. Fast det som jag reagerade mest på och fann en aning gulligt var att de i de brittiska filmerna har behållit alla svenska namn och försöker uttala dem. Resultatet blir att man som svensk knappt kan låta bli att skratta eftersom det låter så himla kul. Det (det vill säga uttalet) och att de rakt igenom filmen ändå pratar engelska. En smått komisk krock.
Den ena filmserien bygger på Mankells existerande böcker om Wallander och har Rolf Lassgård i huvudrollen som Kurt Wallander. Den andra filmserien har bara en film som bygger på en Wallander-bok, och det är den första i serien (Innan frosten) och här spelas Kurt Wallander av Krister Henriksson. Enkelt kan man konstatera att Lassgård passar mer som Wallander än Henriksson. Lassgård har Wallanders utseende, medan Henriksson är alldeles för vårdad. Fast en sak har de båda filmserierna gemensamt i mina ögon och det är att de är rena rama skräpet. I Lassgård-filmerna är väldigt mycket ändrat i jämförelse med böckerna och dessutom saknar de och Henriksson-filmerna den glöd som finns i Wallander-böckerna. En del av filmerna är också ganska röriga.
Trots det bestämde jag mig för att ta mig en titt på den brittiska Wallander-filmserien med Kenneth Branagh i huvudrollen och se om de lyckades bättre än de svenska. Det gjorde de, men inte mycket. Fast det som jag reagerade mest på och fann en aning gulligt var att de i de brittiska filmerna har behållit alla svenska namn och försöker uttala dem. Resultatet blir att man som svensk knappt kan låta bli att skratta eftersom det låter så himla kul. Det (det vill säga uttalet) och att de rakt igenom filmen ändå pratar engelska. En smått komisk krock.
Dagens citat:
"Barn är inte bara en tröst i ålderdomen. De påskyndar den också."
(Ulf Stenstrup)
Ha det så bra!
Svengelska kramar
Jessie
Om och ifall
Är du en av de som brukar säga meningar som innehåller både "ifall" och "om"? I så fall kan jag tala om för dig att det är onödigt, och varför det är det.
Exempel: "Jag tänker vänta och se ifall om han nämner det."
Det här låter kanske korrekt i mångas öron, men det är bara en upprepning, därför att "ifall" och "om" är synonymer. Det innebär att de betyder samma sak.
Min kompis på seriemuseet i Bryssel. Eller, det är kanske ett självporträtt av lilla jag? Man vet aldrig ...
Min kompis på seriemuseet i Bryssel. Eller, det är kanske ett självporträtt av lilla jag? Man vet aldrig ...
Korrekt är därför:
Jag tror inte att du skulle säga "om om", men om du säger "ifall om" (eller "om ifall") är det precis det du gör, fast i en annan klädsel. Något som kan vara värt att tänka på.
- "Jag tänker vänta och se ifall han nämner det."
- "Jag tänker vänta och se om han nämner det."
Jag tror inte att du skulle säga "om om", men om du säger "ifall om" (eller "om ifall") är det precis det du gör, fast i en annan klädsel. Något som kan vara värt att tänka på.
Dagens citat:
"Den som inga barn har, vet inte vad äkta kärlek är."
(Italienskt ordspråk)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Studierelaterad nostalgi
När jag senast var nere i Malmö var jag i Lund ett par gånger – en gång med min syster och en gång med kompisen. När jag och kompisen var i Lund för att kolla lite greps jag av enorm nostalgi. Alla känslor och minnen kom tillbaka till mig med en gång och framför allt var det från min studietid i den skånska studentstaden. Under ett års tid var jag så gott som dagligen i Lund och då är det nästan självklart att man har en mängd minnen. Flera gånger saknade jag att få studera där igen. Under flera år har Lund varit (och kommer alltid att vara) min favoritstad, så jag antar att det också påverkade en del.
UB (Universitetsbiblioteket) i Lund.
Då vi stod utanför SOL-centrum kunde jag känna den trevliga universitetsdoften och precis som min kompis sade, luktar hela Lund på ett speciellt sätt och framför allt vid universitetets många olika byggnader. Kanske måste man vara en lundastudent för att förstå eller så är jag fullkomligt galen (vilket jag redan vet). I vilket fall som helst känner jag mig som hemma när jag känner den doften.
SOL-centrum (Språk- och litteraturcentrum) i Lund.
Fast trots att jag saknar att åter få vara en lundastudent, en i gemenskapen, så skulle jag inte vilja byta bort det och den jag har nu. Lundastudent i all ära, men älsklingen och djuren betyder enormt mycket mer för mig. Dessutom kan man inte vara student i all evighet. Någon gång måste det ”verkliga” livet börja och för mig gör det just det så fort min paralegal-utbildning är klar. Dock är det ännu inte brottsligt att minnas och sakna. 
Dagens citat:
"Kvinnor kysser ofta bättre än män."
(Madonna)
Ha det så bra!
Nostalgikramar
Jessie
Bröllopsresa: Dag 2
Även den här dagen började med att vi steg upp, gjorde oss i ordning och gick slutligen ned till receptionen för att äta frukost. Hotellkvinnan från dagen innan pratade återigen på italienska med oss, men jag tyckte att det lät som om hon sade samma sak som föregående dag och svarade henne på engelska (som var samma svar som dagen innan). När frukosten (likadan som föregående dag och även resten av veckan) fått nytt hem i våra magar gick vi tillbaka till hotellrummet för att smörja in oss med solskydd. Någon repris av vår första dag i Rom var nämligen inte önskvärd. Därefter bar det av mot Colosseum - till fots förstås!
På vägen "upptäckte" vi någon slags ruin som var full av vildkatter. Under promenaden blev jag mer och mer törstig och spanade av den anledningen efter någon fontän. Att fylla på flaskorna innan vi gick tillbaka till hotellet kvällen innan var ingen som jag direkt hade tänkt på. Fast man lär sig av sina misstag. Fontän fann vi hur som helst i någon park som låg vid Colosseum och när flaskorna var fyllda fortsatte vi mot vårt mål.
Ruinen med alla katter.
På vägen "upptäckte" vi någon slags ruin som var full av vildkatter. Under promenaden blev jag mer och mer törstig och spanade av den anledningen efter någon fontän. Att fylla på flaskorna innan vi gick tillbaka till hotellet kvällen innan var ingen som jag direkt hade tänkt på. Fast man lär sig av sina misstag. Fontän fann vi hur som helst i någon park som låg vid Colosseum och när flaskorna var fyllda fortsatte vi mot vårt mål.
Ruinen med alla katter.
Vem som helst kan nog förstå att Colosseum är en turistattraktion (den känns nästan som en självklarhet att besöka när man är i Rom) men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle krylla av fler människor än vad det finns myror i en myrstack. Bara att hitta änden av den flera mil långa kön tog en stund, men till sist fann vi den och sällade oss till de andra besökarna. Nästan hela tiden som vi stod i kön sprang det runt människor som frågade folk i kön om de pratade engelska, för i så fall hade de i kön möjlighet att slippa kön som de som frågade hade beräknat vara en och en halv timme lång. För att slippa väntan skulle man alltså bilda grupp med de som frågade samt andra och priset skulle då vara 25 euro per person. Trots att det kändes lockande att slippa stå i kö, valde jag och älsklingen att stå kvar och sedan gå runt i vår egen takt när vi väl kommit in. De som ville bilda grupper sade att de var guider, fast jag var osäker ifall de verkligen var det.
Kön till Colosseum - när vi hade stått i kö större delen av tiden och "nästan" var framme.
Kön till Colosseum - när vi hade stått i kö större delen av tiden och "nästan" var framme.
Efter ungefär en och en halv timme (!) kom vi in, men vår lärdom utifrån vår köupplevelse var att om man vill komma fram kan man inte vara snäll eftersom i stort sett alla trängs och bryr sig inte om att det finns andra före. Väldigt irriterande. Medan vi väntade blev jag förälskad i en liten statyett som föreställde en man och en kvinna som såg förälskade ut (de kom att av mig bli benämnda som "kärleksparet"). Statyetten såldes i något av alla de turiststånd som fanns utanför och jag tänkte kolla efter det när vi var klara. Hur som helst, precis i början när man hade kommit in fanns det en trappa med en skylt som talade om att man inte fick gå i trappan. Det lustiga var att det fanns några (icke läskunniga?!) som gick i trappan ändå. Bra jobbat! Under vår rundvandring funderade jag på hur det var att leva på den tiden? Min nyfikenhet triggades av det vi såg så att säga.
Inuti Colosseum. Lite kuriosa att veta är att det mesta av Colosseum som är borta (som man kan tro ha vittrat bort med tiden) är i själva verket resultat av kyrkobyggen. Man tog material från Colosseum för att bygga kyrkor.
Inuti Colosseum. Lite kuriosa att veta är att det mesta av Colosseum som är borta (som man kan tro ha vittrat bort med tiden) är i själva verket resultat av kyrkobyggen. Man tog material från Colosseum för att bygga kyrkor.
Efteråt gick vi till Palatinen (där staden Rom lär ha grundats) som ligger endast några meter ifrån Colosseum. Finurligt nog kunde man använda sin biljett från Colosseum till att även få komma in till Palatinen. Originalpriset för vuxna är 12 euro per person, men om man är EU-medborgare och är mellan arton och tjugofem år kan man få priset reducerat till 7,50 euro per person. Om man är under arton och över sextiofem (tror jag det var) går man in gratis. Biljetten gäller i två dagar, men är bara giltig för ett besök per attraktion (en gång till Palatinen och en gång till Colosseum). Om vi hade varit smarta hade vi val att ta Palatinen först för att slippa den långa kön till Colosseum (efter klockan tolv var kön dit i stort sett obefintlig), men det insåg vi först efteråt.
Palatinen visade sig vara ofantlig och i slutet kom man till Forum Romanum (där senaten fanns). Att vara där kändes för mig mäktigt, med tanke på att jag studerade retorik under ett år och vet vad de åstadkom där. Jag önskar att jag hade kunnat vara där när retorikerna fanns där. Var finns tidsmaskiner när man behöver dem?
Klockan var ännu inte särskilt mycket när vi var klara och efter att ha vilat en stund framför den enorma vita byggnaden Il Vittoriano (Viktor Emanuel-monumentet), promenerade vi till Pantheon - ett tempel som på 600-talet gjordes om till kyrka. Här inne fanns skyltar där det stod att man skulle tala lågt, men ljudvolymen var långt ifrån låg. Fint att människor visar hänsyn.
Il Vittoriano.
Pantheon.
Palatinen visade sig vara ofantlig och i slutet kom man till Forum Romanum (där senaten fanns). Att vara där kändes för mig mäktigt, med tanke på att jag studerade retorik under ett år och vet vad de åstadkom där. Jag önskar att jag hade kunnat vara där när retorikerna fanns där. Var finns tidsmaskiner när man behöver dem?
Klockan var ännu inte särskilt mycket när vi var klara och efter att ha vilat en stund framför den enorma vita byggnaden Il Vittoriano (Viktor Emanuel-monumentet), promenerade vi till Pantheon - ett tempel som på 600-talet gjordes om till kyrka. Här inne fanns skyltar där det stod att man skulle tala lågt, men ljudvolymen var långt ifrån låg. Fint att människor visar hänsyn.
Il Vittoriano.
Pantheon.
Vid det här laget började våra magar kurra och det var tid för att hitta ett ställe där vi kunde äta. Under tiden tänkte jag passa på att leta efter kärleksparet och jämföra priser. Oplanerat kom vi till Fontana di Trevi och passade på att slänga i mynt över axeln, innan vi fortsatte vårt sökande. Pengarna som kastas i fontänen skänks till Röda Korset. Till slut hittade vi ett ställe. Tyvärr var de fruktansvärt påträngande, men deras service var i alla fall bra. Till förrätt blev det en sallad och huvudrätten var lasagne. Mums!
Fontana di Trevi.
Mätta och nöjda traskade vi vidare i staden och på väg till det ovalformade torget Piazza del Popolo, pratade vi smått om vad vi skulle besöka under vår vistelse. Förutom Vatikanstaten var i alla fall jag sugen på att se Spanska trappan. Vi kom fram till en väldigt stor obelisk med försäljare av alla dess slag runt omkring. Det tog oss en liten stund innan vi insåg att vi stod på toppen av Spanska trappan. Jaha, då kunde vi stryka det från vill-se-listan. När vi skulle ta oss ned sade jag "nej" till flera som mumlade något om "tur" och ville sälja rosor till mig. Fast när vi kom till Piazza del Popolo dök det upp ännu en som ville sälja rosor. Även då sade jag klart och tydligt att jag inte var intresserad, men då tryckte han tre rosor i handen på mig och sade att de bringade tur. Man kan gott säga att jag var förvånad över att jag bara fick rosorna, fast jag borde ha insett att något var på gång då han cirkulerade kring oss medan älsklingen tog bilder. När älsklingen var klar kom rosförsäljaren fram till oss och började prata. Komplimanger strödde han givmilt omkring sig och pratade något om vad de tre rosorna stod för. Sedan tyckte han att vi kunde bidra med något litet. Inte mycket, utan lite räckte. Fast när jag gav honom ett mynt sträckte han fram handen, vände på huvudet och sade smått föraktfullt att han ville ha mer. Då blev jag irriterad över hans fräcka attityd och kände att jag inte tänkte betala mer för något som han tvingade på mig. Till honom sade jag att jag inte hade mer och fick då veta att rosorna kostade 1 euro styck. Inte så farligt egentligen, men jag vägrade betala mer för något som jag egentligen inte ville ha. Under tiden hade älsklingen fotograferat lite och då han kom tillbaka till oss gnällde rosförsäljaren och ville att älsklingen skulle betala. Efter en stund räckte älsklingen tillbaka rosorna och sade att försäljaren kunde få tillbaka dem om han inte var nöjd med det han hade fått av mig. Ilsket slet försäljaren tillbaka rosorna och viftade argt bort oss. Myntet behöll han.
Spanska trappan.
Piazza del Popolo.
Fontana di Trevi.
Mätta och nöjda traskade vi vidare i staden och på väg till det ovalformade torget Piazza del Popolo, pratade vi smått om vad vi skulle besöka under vår vistelse. Förutom Vatikanstaten var i alla fall jag sugen på att se Spanska trappan. Vi kom fram till en väldigt stor obelisk med försäljare av alla dess slag runt omkring. Det tog oss en liten stund innan vi insåg att vi stod på toppen av Spanska trappan. Jaha, då kunde vi stryka det från vill-se-listan. När vi skulle ta oss ned sade jag "nej" till flera som mumlade något om "tur" och ville sälja rosor till mig. Fast när vi kom till Piazza del Popolo dök det upp ännu en som ville sälja rosor. Även då sade jag klart och tydligt att jag inte var intresserad, men då tryckte han tre rosor i handen på mig och sade att de bringade tur. Man kan gott säga att jag var förvånad över att jag bara fick rosorna, fast jag borde ha insett att något var på gång då han cirkulerade kring oss medan älsklingen tog bilder. När älsklingen var klar kom rosförsäljaren fram till oss och började prata. Komplimanger strödde han givmilt omkring sig och pratade något om vad de tre rosorna stod för. Sedan tyckte han att vi kunde bidra med något litet. Inte mycket, utan lite räckte. Fast när jag gav honom ett mynt sträckte han fram handen, vände på huvudet och sade smått föraktfullt att han ville ha mer. Då blev jag irriterad över hans fräcka attityd och kände att jag inte tänkte betala mer för något som han tvingade på mig. Till honom sade jag att jag inte hade mer och fick då veta att rosorna kostade 1 euro styck. Inte så farligt egentligen, men jag vägrade betala mer för något som jag egentligen inte ville ha. Under tiden hade älsklingen fotograferat lite och då han kom tillbaka till oss gnällde rosförsäljaren och ville att älsklingen skulle betala. Efter en stund räckte älsklingen tillbaka rosorna och sade att försäljaren kunde få tillbaka dem om han inte var nöjd med det han hade fått av mig. Ilsket slet försäljaren tillbaka rosorna och viftade argt bort oss. Myntet behöll han.
Spanska trappan.
Piazza del Popolo.
Kvällen fortsatte med att vi gick till Villa Borghese för att koppla av, innan vi gick till hotellet. Den här dagen hade handdukarna faktiskt (hör och häpna!) blivit bytta! Fast särskilt rena var de inte ... Som avslutning på dagen räknade jag pengarna som vi hade kvar, fast duktiga jag lyckades räkna fel flera gånger (och ingen av gångerna blev det samma summa) och älsklingen frågade med glimten i ögat om det inte var jag som hade läst till och med matte D på gymnasiet (vilket jag givetvis hade gjort, så det var lite genant att inte kunna räkna ordentligt!). Till slut fick älsklingen komma till min undsättning.
Dagens citat:
"Det finns två klasser när man reser: första klass och resor med barn."
(Robert Benchley)
Ha det så bra!
Romerska kramar
Jessie
Desperationens ansikte
Det finns ingen annan utväg och det vet man. All klander och alla skuldkänslor träffar likt hur en kulspruta spottar ur sig sina skott. Ingen nåd. Ingen barmhärtighet. Bara den bittra sanningen.
Man vet mycket väl att alltihop är ens eget fel och att allt är förstört på grund av ens egen dumhet. Att man aldrig kan göra något rätt! Det spelar ingen som helst roll att man inte menade att det skulle bli på det här sättet, för det var just så här det blev ändå.
Tyst rinner tårarna nedför ens kinder samtidigt som man lyssnar på den viskande rösten. Det finns ingen annan utväg. Om man bara tillåter sig själv till att göra det kommer man att må bättre. Det krävs inte mycket. Endast ytterst lite. Allt kommer ordna sig om man bara låter den smeka ens hud. Om man bara låter den bekanta sig som hastigast med huden. Om man bara trycker till.
Kniven vilar tungt i ens hand medan man ser på dess blänkande egg. Man hör hur den viskar till en. Den hungrar efter blod. Ens eget blod. Allt som behövs är en fjäderlätt rörelse eller en ynka tryckning. Ingenting annat.
Andhämtningen blir snabbare och tyngre. Greppet som skaftet hårdnar så att fingrarna blir blekvita och en stickande smärta sprider sig i fingrarna. Bara lite. Sedan kommer allt bli bra igen. Bara någon droppe blod.
Just som man börjar trycka till inser man att man inte kan. Trots att man vill må bra igen är det något som hindrar en. Medan man ser märket i huden från knivens egg tona bort, känner man sig förfärligt ynklig.
Man vet mycket väl att alltihop är ens eget fel och att allt är förstört på grund av ens egen dumhet. Att man aldrig kan göra något rätt! Det spelar ingen som helst roll att man inte menade att det skulle bli på det här sättet, för det var just så här det blev ändå.
Tyst rinner tårarna nedför ens kinder samtidigt som man lyssnar på den viskande rösten. Det finns ingen annan utväg. Om man bara tillåter sig själv till att göra det kommer man att må bättre. Det krävs inte mycket. Endast ytterst lite. Allt kommer ordna sig om man bara låter den smeka ens hud. Om man bara låter den bekanta sig som hastigast med huden. Om man bara trycker till.
Kniven vilar tungt i ens hand medan man ser på dess blänkande egg. Man hör hur den viskar till en. Den hungrar efter blod. Ens eget blod. Allt som behövs är en fjäderlätt rörelse eller en ynka tryckning. Ingenting annat.
Andhämtningen blir snabbare och tyngre. Greppet som skaftet hårdnar så att fingrarna blir blekvita och en stickande smärta sprider sig i fingrarna. Bara lite. Sedan kommer allt bli bra igen. Bara någon droppe blod.
Just som man börjar trycka till inser man att man inte kan. Trots att man vill må bra igen är det något som hindrar en. Medan man ser märket i huden från knivens egg tona bort, känner man sig förfärligt ynklig.
Dagens citat:
"Sparande är en väldigt god sak. Särskilt när ens föräldrar gjort det åt en."
(Winston Churchill)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Snuggle song
Ända sedan min syster visade mig videon om Schnuffel Bunny, har jag varit fast. Hur kan man inte tycka om en fasligt söt kanin som sitter och förklarar sin kärlek till en morot med en sång?! Givetvis var jag tvungen att låta min musikälskande Jocke höra låten då han ännu var i livet och det visade sig bli hans favoritsång. Varje gång som han hörde den såg man hur han njöt. Därför tänker jag på honom och ser honom framför mig varje gång jag själv hör låten. Den har fått en speciell plats i mitt hjärta. Kanske får den det i ditt också? Lyssna gärna så du själv får se.
Titel: Snuggle Song
Artist: Schnuffel Bunny
You are my sweetest love, this love ...
I always wanna hug,
because I really love you,
the world just has to know.
I'll do anything for you,
there is nothing I wouldn't do.
snuggle, cuddle and then hug me,
with you I always want to be.
la la la la ...
My love is deep and true
I'd be lost if not with you
So long it would have been
If not for you and me
I'll do anything for you,
there is nothing I wouldn't do.
snuggle, cuddle and then hug me,
with you I always want to be.
la la la la...
Our feelings are so strong
And our hearts will beat as one
Another ending story
Is what I have with you
I'll do anything for you,
there is nothing I wouldn't do.
snuggle, cuddle and then hug me,
with you I always want to be.
la la la la...
You are my sweetest love,
this love I always wanna hug, because I really love you,
the world just has to know.
I'll do anything for you,
there is nothing I wouldn't do.
snuggle, cuddle and then hug me, with you I always want to be.
Dagens citat:
"Vi är den första generationen som har blivit uppfostradeav TV i stället för av föräldrarna."
(Margaret Mead)
Ha det så bra!
Goskramar
Jessie
Hjälpa
När jag vet eller ser att någon mår dåligt brukar jag i stort sett alltid försöka att hjälpa personen i fråga, eftersom jag vet hur det är att må dåligt och att göra det under lång tid. Behövs nästan inte sägas att det är hemskt, med tanke på att det känns som en självklarhet. Det är inte alltid som man lyckas att hjälpa, men jag vill gärna försöka i alla fall. Jag vill göra mitt bästa.
Framför allt vill jag stödja mina nära och kära, men när det är uppenbart att det inte finns något som jag kan göra känner jag mig hemskt maktlös. Någon som jag bryr mig om mår inte bra, men det finns inget som jag kan göra för att hjälpa. Visst är det en jobbig insikt - om du tänker efter? Man vill göra gott, men har ingen möjlighet. För min del är det avståndet som är ett hinder, då alla mina närmsta bortsett från älsklingen bor i Malmö. Även om det egentligen inte är superlångt mellan Malmö och Åkers Styckebruk, är det tillräckligt långt för att många gånger kännas som oändligt långt bort. Att ta mig dit tar flera timmar och inte några få minuter. Om jag då skulle försöka komma så fort som möjligt skulle det förmodligen vara för sent när jag väl kom fram.
Att inte kunna hjälpa till är frustrerande. Framför allt när man vet att man säkert skulle behövas.
Framför allt vill jag stödja mina nära och kära, men när det är uppenbart att det inte finns något som jag kan göra känner jag mig hemskt maktlös. Någon som jag bryr mig om mår inte bra, men det finns inget som jag kan göra för att hjälpa. Visst är det en jobbig insikt - om du tänker efter? Man vill göra gott, men har ingen möjlighet. För min del är det avståndet som är ett hinder, då alla mina närmsta bortsett från älsklingen bor i Malmö. Även om det egentligen inte är superlångt mellan Malmö och Åkers Styckebruk, är det tillräckligt långt för att många gånger kännas som oändligt långt bort. Att ta mig dit tar flera timmar och inte några få minuter. Om jag då skulle försöka komma så fort som möjligt skulle det förmodligen vara för sent när jag väl kom fram.
Att inte kunna hjälpa till är frustrerande. Framför allt när man vet att man säkert skulle behövas.
Dagens citat:
"Alla som har fru och småbarn vet att tennis hör till de lättare sakerna i livet."
(John McEnroe)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Den oändliga listan
Trots att jag är lite av en organisationsnisse och tycker om att göra listor av alla dess slag, var det först efter att jag pratat lite med en person som ”boklista” blev en del av mitt liv. Jösses, nu lät det högtravande. Jag menar, innan de här samtalen hade jag inte ens tänkt på att skapa en lista över vilka böcker som jag vill läsa. För mig har det alltid varit som så att jag läser det jag känner för och mentalt kanske gjort en turordningslista över böcker som jag har tänkt att läsa.
Nu började jag emellertid med en lista och i sig är det en ganska kul grej. I alla fall om man är lagd på det sättet som jag och gillar att skapa och följa listor. Fast nu har jag insett ett problem med den här boklistan. Den blir bara längre och längre och växer snabbare än vad jag hinner beta av. Just nu är den oändligt lång och tro inte att den slutar att fyllas på. Långt ifrån. Nästan dagligen finner jag tips på böcker som jag blir sugen på att läsa och då hamnar de genast på denna lista. Frågan som hoppar fram i huvudet är; Kommer jag någonsin hinna läsa klart alla böcker som jag vill läsa?
Kanske tar det en evighet. Eller går det fasligt mycket snabbare. Men å andra sidan har jag hela livet på mig, så varför ska jag stressa? Böcker är ingen plåga, de är en njutning. Dags att sluta vara gnällig och fortsätta läsa så jag kan beta av lite till på listan. ^^
Dagens citat:
"Glöm inte innan det är för sent att livets affärer inte handlar om affärer utan om livet."
(B.C. Forbes)
Ha det så bra!
Listiga kramar
Jessie
Vad är det frågan om?!
Min hemresa från min senaste Malmö-vistelse (8/8 - 14/8) visade sig bli minnesvärd. I alla fall på det X2000-tåg som tog mig från Malmö till Södertälje.
Snett framför mig i vagnen satt en äldre kvinna och pratade med någon, fast jag varken såg eller hörde hennes samtalspartner. Bara den äldre kvinnan. Just när jag hade bestämt mig för att vila en stund eftersom det skulle dröja lite till innan vid nådde Södertälje, reste sig den äldre kvinnan och även den som hon suttit bredvid och pratat med. Det visade sig vara en ung kille och med stark stämma klargjorde han att han ville ha hjälp av oss andra i vagnen. Sedan pratade han om sin starka tro på Jesus och Jesus förmåga att hela folk. Jag som inte är det minsta troende, suckade tyst för mig själv men fortsatte ändå av nyfikenhet att lyssna på vad han hade att säga.
Han gick vidare i sin monolog med att berätta om ett av sina möten med en okänd ung kvinna. Enligt honom hade hon problem med ryggen som gjorde att hon bland annat inte kunde luta sig mot exempelvis stolsryggar. Då hade den här killen frågat om han kunde få be en bön för hennes rygg och det hade han fått. Efter bönen hade hon utropat "Det är inte sant!" två gånger och det visade sig att hon kunde luta sig mot stolsryggen utan några problem. På samma sätt ville han hjälpa oss i tågvagnen, så om det fanns någon som var sjuk, hade värk etc. skulle den personen ta kontakt med honom så att han kunde hjälpa till. Den äldre damen frågade kvinnan som satt framför mig (som jag lite senare insåg var Pernilla Wahlgren) om inte hon ville göra ett försök, men enligt Pernilla själv var hon för frisk. Annars hade hon mer än gärna provat. Dock var det ingen som ville och sedan hoppade killen av på sin station.
Då jag väl var hemma kollade jag lite som hastigast på Pernillas blogg eftersom jag hade tyckt mig se att hon hade skrivit något om vår helande medresenär. I vanliga fall brukar jag inte titta på hennes (eller andra kändisars för den delen) blogg, vilket kan bero på att jag inte hyser särskilt varma känslor för henne. Fast det här var ett undantag och resultatet av mitt stalkande blev att jag fick veta lite till. Tydligen hade den här killen, innan han hade rest sig upp i tågvagnen, bett en bön för den äldre damens axlar eftersom hon hade så ont i dem att hon inte kunde lyfta armarna ens för att kunna föna håret. Enligt Pernilla hade han efter bönen bett damen att lyfta armarna, vilket hon också gjorde. Högt över huvudet hade hon lyft dem och varit otroligt häpen över vad hon gjorde.
Jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till detta. Som jag sade innan, är jag inte det minsta troende och därför vill realisten i mig avfärda det hela som strunt, fast händelsen har fått mig att fundera. Visserligen såg jag inte "helandet" av damen med egna ögon, men å andra sidan höll hon på att prata om det ganska länge och mycket efteråt. Var det bara bluff - att damen råkade ut för någon form av självuppfyllande profetia eftersom hon gärna ville bli av med värken - eller låg det någon sanning i det han gjorde? Om det inte hade med Jesus att göra (vilket jag inte heller riktigt tror på) - vad handlade det då om?
Snett framför mig i vagnen satt en äldre kvinna och pratade med någon, fast jag varken såg eller hörde hennes samtalspartner. Bara den äldre kvinnan. Just när jag hade bestämt mig för att vila en stund eftersom det skulle dröja lite till innan vid nådde Södertälje, reste sig den äldre kvinnan och även den som hon suttit bredvid och pratat med. Det visade sig vara en ung kille och med stark stämma klargjorde han att han ville ha hjälp av oss andra i vagnen. Sedan pratade han om sin starka tro på Jesus och Jesus förmåga att hela folk. Jag som inte är det minsta troende, suckade tyst för mig själv men fortsatte ändå av nyfikenhet att lyssna på vad han hade att säga.
Han gick vidare i sin monolog med att berätta om ett av sina möten med en okänd ung kvinna. Enligt honom hade hon problem med ryggen som gjorde att hon bland annat inte kunde luta sig mot exempelvis stolsryggar. Då hade den här killen frågat om han kunde få be en bön för hennes rygg och det hade han fått. Efter bönen hade hon utropat "Det är inte sant!" två gånger och det visade sig att hon kunde luta sig mot stolsryggen utan några problem. På samma sätt ville han hjälpa oss i tågvagnen, så om det fanns någon som var sjuk, hade värk etc. skulle den personen ta kontakt med honom så att han kunde hjälpa till. Den äldre damen frågade kvinnan som satt framför mig (som jag lite senare insåg var Pernilla Wahlgren) om inte hon ville göra ett försök, men enligt Pernilla själv var hon för frisk. Annars hade hon mer än gärna provat. Dock var det ingen som ville och sedan hoppade killen av på sin station.
Då jag väl var hemma kollade jag lite som hastigast på Pernillas blogg eftersom jag hade tyckt mig se att hon hade skrivit något om vår helande medresenär. I vanliga fall brukar jag inte titta på hennes (eller andra kändisars för den delen) blogg, vilket kan bero på att jag inte hyser särskilt varma känslor för henne. Fast det här var ett undantag och resultatet av mitt stalkande blev att jag fick veta lite till. Tydligen hade den här killen, innan han hade rest sig upp i tågvagnen, bett en bön för den äldre damens axlar eftersom hon hade så ont i dem att hon inte kunde lyfta armarna ens för att kunna föna håret. Enligt Pernilla hade han efter bönen bett damen att lyfta armarna, vilket hon också gjorde. Högt över huvudet hade hon lyft dem och varit otroligt häpen över vad hon gjorde.
Jag har ingen aning om hur jag ska förhålla mig till detta. Som jag sade innan, är jag inte det minsta troende och därför vill realisten i mig avfärda det hela som strunt, fast händelsen har fått mig att fundera. Visserligen såg jag inte "helandet" av damen med egna ögon, men å andra sidan höll hon på att prata om det ganska länge och mycket efteråt. Var det bara bluff - att damen råkade ut för någon form av självuppfyllande profetia eftersom hon gärna ville bli av med värken - eller låg det någon sanning i det han gjorde? Om det inte hade med Jesus att göra (vilket jag inte heller riktigt tror på) - vad handlade det då om?
Dagens citat:
"Lika barn leka bäst."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Elektronikmördare - med rätt att döda?
Jag är fullständigt hopplös och dessutom livsfarlig, i alla fall om man är en elektrisk apparat. Närmare bestämt: hörlurar. Hur jag lyckas (eller mer korrekt att säga misslyckas?!) är ett mysterium även för mig. När det gäller hörlurarnas överlevnad, är det ingen fråga om "om" utan om "när". Deras död är ett tragiskt faktum när de väl befinner sig i min besittning. Ingen går säker.
Vad är det för fel på mig?! Ibland känns det som om jag byter hörlurar lika ofta som man byter underkläder. Nåja, inte riktigt så ofta, men nästan. Väldigt ofta i alla fall. Jag är själv rädd för att skaffa nya, eftersom jag vet att deras dagar är räknade när jag har fått dem i min hand. Avskyr jag elektronik så mycket att mitt undermedvetna är i farten, eller är det elektroniken som ogillar mig ..? Kan det vara så att det är hörlurarna som begår självmord en efter en eftersom de vantrivs i mitt sällskap?
Vad det än beror på är jag en livsfara. Så håll dina hörlurar inlåsta, för i närheten av mig går ingen säker.
Vad är det för fel på mig?! Ibland känns det som om jag byter hörlurar lika ofta som man byter underkläder. Nåja, inte riktigt så ofta, men nästan. Väldigt ofta i alla fall. Jag är själv rädd för att skaffa nya, eftersom jag vet att deras dagar är räknade när jag har fått dem i min hand. Avskyr jag elektronik så mycket att mitt undermedvetna är i farten, eller är det elektroniken som ogillar mig ..? Kan det vara så att det är hörlurarna som begår självmord en efter en eftersom de vantrivs i mitt sällskap?
Vad det än beror på är jag en livsfara. Så håll dina hörlurar inlåsta, för i närheten av mig går ingen säker.
Dagens citat:
"Att alltid vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen."
(Jevgenij Jevtusjenko)
Ha det så bra!
Elektronikmördarkramar
Jessie
Men det är ju inte verkligt ... Eller ..?
Efter att ha set filmen "Trettonde våningen" började jag fundera. Men innan jag tar upp mina tankar tänkte jag först försöka sätta dig in i situationen.
Filmen handlade om datasimulering och innebär att de skapade en värld i datorn med miljöer och människor. Låter i sig inte särskilt konstigt, men poängen är att de kunde besöka den här världen som de hade skapat - rent mentalt. Med andra ord befann sig kroppen i verkligheten, medan de själsligt hade intagit en kropp i den skapade världen. De upplevde allt som om det var verkligt, men i en annan kropp. Fast de visste att varken världen eller personerna i den var verkligt.
Om man då, när man är i denna simulering, har en affär med en av de simulerade personerna - räknas det som otrohet (förutsatt att man har ett förhållande med någon i den verkliga världen)? Som du förmodligen vet är jag emot otrohet, men skulle mitt exempel kunna klassificeras som just otrohet?
Å ena sidan är det inte verkligt. Det påminner snarare om en lek eller ett spel då man själv har skapat både miljö och personer. Lite som ett rollspel, med tanke på att så fort man har intagit den skapade personens kropp spelar man rollen som denne. Då borde det inte röra sig om otrohet eftersom det inte är allvarligt menat. Det blir en del av leken. Man befinner sig inte heller i sin egen kropp.
Å andra sidan känns det som man upplever som verkligt. Man kan känna sakerna som man rör vid och man får ont ifall man gör sig illa. Med andra ord känns ens upplevelser som riktiga och om man i vanliga fall har affärer med andra under ett pågående förhållande räknas det som otrohet. Den här simuleringen är knappast något som liknar en dröm.
Hur skulle man själv ha känt om ens kärlek hade gjort på det sättet? I nuläget tror jag att det för min del skulle kännas som någon form av otrohet, fast det skulle kanske ha känts annorlunda om möjligheten till den här sortens simuleringar verkligen hade funnits.
Jag är således kluven i frågan. Å ena sidan är det endast en konstruktion, medan det å andra sidan känns högst verkligt. Tekniskt sett har man inte gjort något, dels för att det egentligen inte existerar, dels för att man aldrig med sin egen kropp har deltagit i handlingen. Fast man hade kontroll över den kropp som man intagit, precis som över sina tankar och känslor.
Vad anser du själv? *ler* Förmodligen är det för att jag är galen som gör att jag ens funderar över sådant här.
Filmen handlade om datasimulering och innebär att de skapade en värld i datorn med miljöer och människor. Låter i sig inte särskilt konstigt, men poängen är att de kunde besöka den här världen som de hade skapat - rent mentalt. Med andra ord befann sig kroppen i verkligheten, medan de själsligt hade intagit en kropp i den skapade världen. De upplevde allt som om det var verkligt, men i en annan kropp. Fast de visste att varken världen eller personerna i den var verkligt.
Om man då, när man är i denna simulering, har en affär med en av de simulerade personerna - räknas det som otrohet (förutsatt att man har ett förhållande med någon i den verkliga världen)? Som du förmodligen vet är jag emot otrohet, men skulle mitt exempel kunna klassificeras som just otrohet?
Å ena sidan är det inte verkligt. Det påminner snarare om en lek eller ett spel då man själv har skapat både miljö och personer. Lite som ett rollspel, med tanke på att så fort man har intagit den skapade personens kropp spelar man rollen som denne. Då borde det inte röra sig om otrohet eftersom det inte är allvarligt menat. Det blir en del av leken. Man befinner sig inte heller i sin egen kropp.
Å andra sidan känns det som man upplever som verkligt. Man kan känna sakerna som man rör vid och man får ont ifall man gör sig illa. Med andra ord känns ens upplevelser som riktiga och om man i vanliga fall har affärer med andra under ett pågående förhållande räknas det som otrohet. Den här simuleringen är knappast något som liknar en dröm.
Hur skulle man själv ha känt om ens kärlek hade gjort på det sättet? I nuläget tror jag att det för min del skulle kännas som någon form av otrohet, fast det skulle kanske ha känts annorlunda om möjligheten till den här sortens simuleringar verkligen hade funnits.
Jag är således kluven i frågan. Å ena sidan är det endast en konstruktion, medan det å andra sidan känns högst verkligt. Tekniskt sett har man inte gjort något, dels för att det egentligen inte existerar, dels för att man aldrig med sin egen kropp har deltagit i handlingen. Fast man hade kontroll över den kropp som man intagit, precis som över sina tankar och känslor.
Vad anser du själv? *ler* Förmodligen är det för att jag är galen som gör att jag ens funderar över sådant här.
Dagens citat:
"Lätta bekymmer är pratsamma, djupa sorger stumma."
(Seneca)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Rumsren eller tur?
Kanske har vi fått vår lilla kanintös att bli rumsren. Nästan. Jag berättade innan att vi har satt in en kattlåda i hennes bur (som nu har blivit kaninlåda) och till en början vägrade hon nästan att göra sina behov i den utan tyckte att hennes hö-hörna var trevligare som toalett. Då bytte vi plats och satte lådan i den hörnan istället och vips så gör hon nästan bara behoven där. Fast helt säker på att hon har förstått lådans innebörd är jag inte, men man kan hoppas. Förutom i går har hon inte "gått på toa" utanför buren. Det är alltid något. ^^
Dagens citat:
"Den kloka kvinnan blir glad när hon anses vara vacker. Den vackra kvinnan blir glad när hon anses vara klok."
(Selma Lagerlöf)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dag 1
Efter att ha vaknat av att hotellets övriga gäster var högljudda på väg till eller från frukosten, gjorde vi oss i ordning och gick själva ned för att äta. När vi checkade in under natten hade vi fått veta av mannen i receptionen att frukosten serverades mellan åtta och tio nere vid receptionen där de hade ställt några bord och stolar.
En av alla gatuskyltar.
När vi kom ned kom en kvinna fram och visade att vi skulle sitta ned och började sedan prata på italienska. Jag som inte kan språket, frågade om hon kunde ta det på engelska. Den blick hon då gav mig utstrålade förakt samtidigt som den dumförklarade mig. Ganska obehagligt. Fast vi fick vår frukost som bestod av var sitt litet syltpaket, vars två inplastade, kalla rostade mackor, var sin croissant (eller liknande - man fick lite olika varje morgon) och juice att dricka. Vi blev erbjudna kaffe också, men varken jag eller älsklingen dricker det.
Efter frukosten gick vi tillbaka till vårt rum som fortfarande luktade unket och vi ringde till Ticket. När vi hade bokat flyg och hotell där hemma via deras hemsida, hade de visat bilder på ett hotell som verkade mysigt. Bilder som inte alls stämde överens med verkligheten. Vi kände att vi på något sätt hade blivit lurade av Tickets hemsida och ville bli ombokade till ett nytt (och förhoppningsvis bättre) hotell. Jag fick veta att de inte kunde göra något förutom att hjälpa oss att reklamera när vi kom hem och vi blev hänvisade att ringa ett annat nummer som fanns på hotellvouchern. Mannen som jag pratade med där lovade på en förskräcklig engelska att ringa tillbaka med besked. Efter att ha väntat en stund i rummet bestämde vi oss för att gå en kort promenad i Rom så att vi hade något att göra medan vi väntade.
En vy från gatan där hotellet låg.
En av alla gatuskyltar.
När vi kom ned kom en kvinna fram och visade att vi skulle sitta ned och började sedan prata på italienska. Jag som inte kan språket, frågade om hon kunde ta det på engelska. Den blick hon då gav mig utstrålade förakt samtidigt som den dumförklarade mig. Ganska obehagligt. Fast vi fick vår frukost som bestod av var sitt litet syltpaket, vars två inplastade, kalla rostade mackor, var sin croissant (eller liknande - man fick lite olika varje morgon) och juice att dricka. Vi blev erbjudna kaffe också, men varken jag eller älsklingen dricker det.
Efter frukosten gick vi tillbaka till vårt rum som fortfarande luktade unket och vi ringde till Ticket. När vi hade bokat flyg och hotell där hemma via deras hemsida, hade de visat bilder på ett hotell som verkade mysigt. Bilder som inte alls stämde överens med verkligheten. Vi kände att vi på något sätt hade blivit lurade av Tickets hemsida och ville bli ombokade till ett nytt (och förhoppningsvis bättre) hotell. Jag fick veta att de inte kunde göra något förutom att hjälpa oss att reklamera när vi kom hem och vi blev hänvisade att ringa ett annat nummer som fanns på hotellvouchern. Mannen som jag pratade med där lovade på en förskräcklig engelska att ringa tillbaka med besked. Efter att ha väntat en stund i rummet bestämde vi oss för att gå en kort promenad i Rom så att vi hade något att göra medan vi väntade.
En vy från gatan där hotellet låg.
Vårt mål var att hitta till tågstationen Roma Termini och se hur lång tid det tog att gå dit eftersom vi planerade att ta tåget därifrån till flygplatsen när vi skulle hem. Det var en mycket varm och molnfri dag. Ganska snart upptäckte vi att det måste finnas minst lika många bilar som människor där och det tycktes finnas lika många skotrar som bilar. Minst. Att hitta en parkering i Rom verkade vara som att hitta en nål i en höstack. Fast något vidare på att parkera var de ändå inte. Om de inte stod förfärligt snett, stod de på trottoarkanter eller var dubbelparkerade så att den innersta bilen inte kunde komma ut. Många verkade dock vara smarta och valde små bilar, vilket gjorde det enklare att parkera i små utrymmen om det fanns några.
Väl framme vid Termini såg vi oss omkring i ett försök att orientera oss och sedan bestämde vi oss för att promenera vidare till ett grönområde som vi såg på kartan. Både jag och älsklingen tycker mycket om natur. Grönområdet visade sig vara en fasligt stor park - Villa Borghese - som vi började strosa runt i. På vägen dit och inne i parken förstod vi att det fanns dricksfontäner utsatta lite här och var i Rom, något som är både förståeligt och behövligt. Vi bestämde oss för att med tanke på att vi drack kopiöst skulle vi spara de flaskor som vi tömt och fylla på dem med vatten vid fontänerna.
En dricksfontän som fanns i Villa Borghese.
Väl framme vid Termini såg vi oss omkring i ett försök att orientera oss och sedan bestämde vi oss för att promenera vidare till ett grönområde som vi såg på kartan. Både jag och älsklingen tycker mycket om natur. Grönområdet visade sig vara en fasligt stor park - Villa Borghese - som vi började strosa runt i. På vägen dit och inne i parken förstod vi att det fanns dricksfontäner utsatta lite här och var i Rom, något som är både förståeligt och behövligt. Vi bestämde oss för att med tanke på att vi drack kopiöst skulle vi spara de flaskor som vi tömt och fylla på dem med vatten vid fontänerna.
En dricksfontän som fanns i Villa Borghese.
Efter en promenad i en del av parken hittade vi en karta som dels visade att parken var hjärtformad, dels visade att det skulle finnas en djurpark - Bioparco - i Villa Borghese. Då jag och älsklingen är mycket förtjusta i djur, bestämde vi oss för att leta upp djurparken. Det blev en skön promenad och till slut nådde vi Bioparco. Inträdet var 12,50 euro per vuxen.
När vi hade gått igenom hela djurparken och sett i princip alla djur, ringde vi upp den där mannen som ännu inte ringt tillbaka. Av honom fick vi veta att om Ticket stod för omkostnaderna för ombokningen, skulle det gå att ordna. Fast av Ticket fick vi reda på att de inte tänkte hjälpa oss med det. De menade att vi skulle stå för alla kostnader och sedan ta med det i vår reklamation när vi kom hem. Med tanke på att vi inte planerat för en sådan utgift i vår resekassa, beslöt vi oss för att försöka stå ut på hotellet under vår vistelse. Efter samtalen vandrade vi tillbaka till hotellet för att ta hand om solbrännan som båda fått till följd av att inte ha använt solkräm.
Ingången till Bioparco.
När vi hade gått igenom hela djurparken och sett i princip alla djur, ringde vi upp den där mannen som ännu inte ringt tillbaka. Av honom fick vi veta att om Ticket stod för omkostnaderna för ombokningen, skulle det gå att ordna. Fast av Ticket fick vi reda på att de inte tänkte hjälpa oss med det. De menade att vi skulle stå för alla kostnader och sedan ta med det i vår reklamation när vi kom hem. Med tanke på att vi inte planerat för en sådan utgift i vår resekassa, beslöt vi oss för att försöka stå ut på hotellet under vår vistelse. Efter samtalen vandrade vi tillbaka till hotellet för att ta hand om solbrännan som båda fått till följd av att inte ha använt solkräm.
Ingången till Bioparco.
Tillbaka på hotellet upptäckte vi att de använda handdukarna inte var bytta och att ett tuggummi var utspottat i papperskorgen på toaletten. Någon längre stund stannade vi inte utan så fort vi hade gjort det vi skulle, gick vi ut för att hitta ett ställe att äta på. Vi hittade en trattoria på Via Daniele Manin och valde att testa var sin pizza när vi ändå var i Italien. Fast överförtjusta var vi inte eftersom pizzorna var brända runt kanterna och av någon anledning var min pizza dränkt i fett (verkar råka ut för det en del). Men i övrigt var maten god, om man bortser från mineralvattnet utan kolsyra som vi fick till maten, eftersom det smakade som avslaget kolsyrevatten. Kvinnan som serverade oss såg sur ut och ignorerade mig när jag försökte be om notan.
Mätta gick vi tillbaka till hotellet. Redan vid niotiden på kvällen mörknade det, vilket var tidigt för oss. Fast är man närmre ekvatorn så är man. Innan sängen ropade kopplade vi av en stund på hotellrummet.
Mätta gick vi tillbaka till hotellet. Redan vid niotiden på kvällen mörknade det, vilket var tidigt för oss. Fast är man närmre ekvatorn så är man. Innan sängen ropade kopplade vi av en stund på hotellrummet.
Dagens citat:
"Modet gör en elegant kvinna vackrare och en vacker kvinna elegantare."
(Christian Dior)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Den siste tempelriddaren (Raymond Khoury)
" 'Det har varit till stor nytta för oss, den här myten om Kristus.'
Påven Leo X, 1500-talet
Påven Leo X, 1500-talet
Akko, år 1291 - medan staden brinner efter angreppet av sultanens trupper, sätter Tempelfalken segel och för bort en liten skara riddare, åt vilka ordens stormästare anförtrott ett mystiskt skrin. Skeppet försvinner spårlöst.
New York City, nutid - fyra ryttare, utklädda till tempelriddare, anfaller Metropolitanmuseet under det högtidliga öppnandet av en utställning med skatter från Vatikanen och stjäl en medeltida chiffermaskin. Därmed kastas FBI-agenten Sean Reilly och arkeologen Tess Chaykin in i en livsfarlig katt-och-råtta-lek med skoningslösa mördare. Det riskfyllda äventyret för dem genom tempelriddarnas mörka historia; över Manhattans kyrkogårdar, tvärs över kontinenten, till ödsliga bergstrakter i Turkiet och in i Vatikanens innersta. Slutligen upptäcker de en häpnadsväckande hemlighet som kommer att rubba världen i dess grundvalar."
Första gången som jag kom i kontakt med den här berättelsen var när den visades på TV som en miniserie i två delar. Först kunde jag inte sätta fingret på varifrån jag kände igen titeln, men sedan slog det mig. Filmen/miniserien var ju baserad på en bok! Jag brukar föredra att läsa böckerna som filmerna bygger på innan jag ser filmerna, fast den här gången blev det tvärtom. Dock var inte boken mindre spännande för det. Nej, trots att jag visste vad som skulle hända och hur det skulle sluta (på ett ungefär i alla fall, eftersom boken och filmen skiljer sig lite) var jag fastnaglad vid berättelsen ända till slutet. Då om något har man lyckats som författare.
Jag beundrar Khourys sätt att skriva. Det var som att med ögonen lyssna till en symfoni (vilket nästan bara sker med Nora Roberts böcker för min del). Med symfoni menar jag att berättandet flöt på bra och kändes trovärdigt. Språket kändes inte onödigt tillkrånglat eller krystat. Mer plus i kanten är att det inte är en förutsägbar berättelse och jag har några gånger efterlyst just oförutsägbara berättelser.
Dessutom är ämnet i romanen väldigt spännande - en hemlighet som kyrkan till varje pris vill hålla hemlig. Sättet som författaren beskriver och lägger fram det här, får en att börja tro att det kan ligga en sanning bakom. Ett antal gånger fick jag påminna mig själv om att det jag läste faktiskt var fiktivt, vilket innebär att det mycket väl kan vara påhitt. Men författaren gjorde det till något trovärdigt och med det fått mig att börja fundera.
Definitivt en bok som är värd att läsas!
New York City, nutid - fyra ryttare, utklädda till tempelriddare, anfaller Metropolitanmuseet under det högtidliga öppnandet av en utställning med skatter från Vatikanen och stjäl en medeltida chiffermaskin. Därmed kastas FBI-agenten Sean Reilly och arkeologen Tess Chaykin in i en livsfarlig katt-och-råtta-lek med skoningslösa mördare. Det riskfyllda äventyret för dem genom tempelriddarnas mörka historia; över Manhattans kyrkogårdar, tvärs över kontinenten, till ödsliga bergstrakter i Turkiet och in i Vatikanens innersta. Slutligen upptäcker de en häpnadsväckande hemlighet som kommer att rubba världen i dess grundvalar."
Första gången som jag kom i kontakt med den här berättelsen var när den visades på TV som en miniserie i två delar. Först kunde jag inte sätta fingret på varifrån jag kände igen titeln, men sedan slog det mig. Filmen/miniserien var ju baserad på en bok! Jag brukar föredra att läsa böckerna som filmerna bygger på innan jag ser filmerna, fast den här gången blev det tvärtom. Dock var inte boken mindre spännande för det. Nej, trots att jag visste vad som skulle hända och hur det skulle sluta (på ett ungefär i alla fall, eftersom boken och filmen skiljer sig lite) var jag fastnaglad vid berättelsen ända till slutet. Då om något har man lyckats som författare.
Jag beundrar Khourys sätt att skriva. Det var som att med ögonen lyssna till en symfoni (vilket nästan bara sker med Nora Roberts böcker för min del). Med symfoni menar jag att berättandet flöt på bra och kändes trovärdigt. Språket kändes inte onödigt tillkrånglat eller krystat. Mer plus i kanten är att det inte är en förutsägbar berättelse och jag har några gånger efterlyst just oförutsägbara berättelser.
Dessutom är ämnet i romanen väldigt spännande - en hemlighet som kyrkan till varje pris vill hålla hemlig. Sättet som författaren beskriver och lägger fram det här, får en att börja tro att det kan ligga en sanning bakom. Ett antal gånger fick jag påminna mig själv om att det jag läste faktiskt var fiktivt, vilket innebär att det mycket väl kan vara påhitt. Men författaren gjorde det till något trovärdigt och med det fått mig att börja fundera.
Definitivt en bok som är värd att läsas!
Dagens citat:
"Glada ögon ger din fiende bekymmer."
(Hjalmar Bergman)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Dumlekladdkaka
Vet du var jag kan komma i kontakt med Anonyma Kladdkakeister? För jag har insett att jag är det. Ordentligt. Jämt sitter jag här hemma i soffan och känner mig väääldigt sugen på kladdkaka eller kladdkakemuffins. Fast samtidigt är jag rädd för att tröttna på det om jag äter det för ofta. Å ena sidan ... Å andra sidan ...
Bakglad som jag är följer jag bloggen Bli Min Jäst och en dag uppenbarade sig ett recept som var omöjligt att avstå ifrån. Om man är jag, vill säga. Dumlekladdkaka. Kladdkaka är gott, och Dumle är gott. Alltså måste den här kladdkaksvarianten vara god den med. Och fel hade jag inte! Långt ifrån. Den var supergod! Blev att man satt och ville ha mer när sista biten var uppäten. Kanske en dålig idé om man är kladdkakeist, men det är en dålig idé som jag gärna ser en repris på.
Bakglad som jag är följer jag bloggen Bli Min Jäst och en dag uppenbarade sig ett recept som var omöjligt att avstå ifrån. Om man är jag, vill säga. Dumlekladdkaka. Kladdkaka är gott, och Dumle är gott. Alltså måste den här kladdkaksvarianten vara god den med. Och fel hade jag inte! Långt ifrån. Den var supergod! Blev att man satt och ville ha mer när sista biten var uppäten. Kanske en dålig idé om man är kladdkakeist, men det är en dålig idé som jag gärna ser en repris på.
Av de tre kladdkakssorterna som jag har testat på (vanlig, Center och Dumle) måste jag nog säga att Dumle är min stora favorit. Hittills i alla fall. Rekommenderar den gärna. Fast ett varningens ord: risken finns att du blir fast.
Rekommenderar den gärna. Fast ett varningens ord: risken finns att du blir fast.Dagens citat:
"Kvinnor har inte på sig det de tycker om. De tycker om det de har på sig."
(Christian Dior)
Ha det så bra!
Kladdiga kramar
Jessie
Värd att uppmärksammas
För ett ganska bra tag sedan när jag hade tråkigt, kom det sig att jag satt och sökte efter nya bloggar att läsa och kanske till och med följa. Främst var det författarbloggar och liknande som var det som jag sökte efter, men det var inte det enda som jag klickade mig in på. Efter en stund hade jag klickat mig in på en blogg som jag faktiskt inte trodde skulle finnas. Det som stod där, de åsikter som fanns där, verkade vara för bra för att vara sant. Leende klickade jag mig bort.
Ett litet tag efter det upptäckte jag att kompisen tipsade om just den här bloggen och då hade jag nog inte besökt den sedan mitt första besök. Då bestämde jag mig för att följa den och nu har jag bestämt mig för att det är dags att uppmärksamma den här på bloggen.
En sjöjungfru som finns i Strängnäs.
Bloggen som jag pratar om är Bodypalace och så här beskriver skaparen sidan:
Ett litet tag efter det upptäckte jag att kompisen tipsade om just den här bloggen och då hade jag nog inte besökt den sedan mitt första besök. Då bestämde jag mig för att följa den och nu har jag bestämt mig för att det är dags att uppmärksamma den här på bloggen.
En sjöjungfru som finns i Strängnäs.
Bloggen som jag pratar om är Bodypalace och så här beskriver skaparen sidan:
"21 årig kille som med denna blogg vill framför allt hylla alla fina och unika kvinnokroppar, men även manskroppar. Drömmer om att en vacker dag så ska alla konstiga kroppsideal dö ut. Man behöver inte vara smal, muskelös, ha stora bröst, magrutor, stor penis och allt vad det nu än är för att vara fin."
Kanske en provocerande åsikt för många med tanke på den idealstyrda värld som vi lever i, men en mycket vacker tanke. Och framför allt kan den hjälpa många att komma tillrätta med sin tillvaro och främst tänker jag då på de som lider av någon form av ätstörning. Vad som hade varit fantastiskt hade varit om den bloggen kunde förändra idealen som finns och kanske kan den det. Om fler upptäcker den. Besök gärna den fina bloggen.
Dagens citat:
"Knepet är att se till att man inte dör i väntan på det goda livet."
(Lee Iacocca))
Ha det så bra!
Uppmärksammande kramar
Jessie
Mörkrets omfamning
Hjärtat bankar frenetiskt mot bröstkorgen när drömmen har släppt sitt grepp och bytt plats med ens klarvakna medvetande. Ännu dröjer sig rädslan kvar tills man inser att det bara var en dröm. Att det aldrig var verkligt.
En aning lättad lutar man sig tillbaka mot den mjuka kudden och vrider lite på huvudet, men bara tillräckligt för att kunna se på klockan. Det är ännu mitt i natten och många timmar kvar tills det är dags att stiga upp. Man sluter därför ögonen och inväntar sömnens återvändande.
Men det kommer aldrig. Sömnen vägrar infinna sig och man ligger istället och stirrar rakt upp i taket som finns där någonstans i mörkret. Man vet att om man har tur kommer det dröja flera timmar innan man åter kan vandra på trötthetens väg. Men då ska man också ha tur Och om inte ... Det här är dessvärre inte första gången som man brutalt rycks ur den efterlängtade slummern och man vet att det definitivt inte är sista gången som det sker.
Vad var det där?! Med hjärtat i halsgropen lystrar man och drar täcket upp till halsen samtidigt som hjärtat skenar. Återigen känner man rädsla. Rädsla, för att något bröt hemmets tystnad. Rädsla, för att man är själv i bostaden. Rädsla, för att ljudet inte borde ha uppstått.
Alla möjliga tankar invaderar en och målar upp de allra vildaste bilder i ens huvud. Nyfikenheten att ta sig upp ur sängen för att undersöka ljudets källa kvävs av rädslan för vad som kan finnas i mörkret. Förnuftet fnyser åt en därför att varenda vettiga människa vet att det uppstår och förekommer hela tiden ljud i det som kallas "tystnad" och att denna "tystnad" alltså inte är så tyst som man inbillar sig. Fast man blir inte lugnare av den här insikten, eftersom man redan kände till det där. Det är inte brist på kunskap som är problemet. Problemet är att ljudet är ett ljud som inte borde finnas eftersom det aldrig har gjort det tidigare.
På nytt hör man ljudet och den här gången är det starkare. Man lägger sig genast på sidan och drar upp benen så att man ligger i fosterställning med armarna kring benen i en hård omfamning. Man blundar hårt som för att ignorera ljudet - visst hörde man det igen?! - och ber en stilla bön att det snart blir morgon. Det, trots att man inte tror på någon högre makt.
En aning lättad lutar man sig tillbaka mot den mjuka kudden och vrider lite på huvudet, men bara tillräckligt för att kunna se på klockan. Det är ännu mitt i natten och många timmar kvar tills det är dags att stiga upp. Man sluter därför ögonen och inväntar sömnens återvändande.
Men det kommer aldrig. Sömnen vägrar infinna sig och man ligger istället och stirrar rakt upp i taket som finns där någonstans i mörkret. Man vet att om man har tur kommer det dröja flera timmar innan man åter kan vandra på trötthetens väg. Men då ska man också ha tur Och om inte ... Det här är dessvärre inte första gången som man brutalt rycks ur den efterlängtade slummern och man vet att det definitivt inte är sista gången som det sker.
Vad var det där?! Med hjärtat i halsgropen lystrar man och drar täcket upp till halsen samtidigt som hjärtat skenar. Återigen känner man rädsla. Rädsla, för att något bröt hemmets tystnad. Rädsla, för att man är själv i bostaden. Rädsla, för att ljudet inte borde ha uppstått.
Alla möjliga tankar invaderar en och målar upp de allra vildaste bilder i ens huvud. Nyfikenheten att ta sig upp ur sängen för att undersöka ljudets källa kvävs av rädslan för vad som kan finnas i mörkret. Förnuftet fnyser åt en därför att varenda vettiga människa vet att det uppstår och förekommer hela tiden ljud i det som kallas "tystnad" och att denna "tystnad" alltså inte är så tyst som man inbillar sig. Fast man blir inte lugnare av den här insikten, eftersom man redan kände till det där. Det är inte brist på kunskap som är problemet. Problemet är att ljudet är ett ljud som inte borde finnas eftersom det aldrig har gjort det tidigare.
På nytt hör man ljudet och den här gången är det starkare. Man lägger sig genast på sidan och drar upp benen så att man ligger i fosterställning med armarna kring benen i en hård omfamning. Man blundar hårt som för att ignorera ljudet - visst hörde man det igen?! - och ber en stilla bön att det snart blir morgon. Det, trots att man inte tror på någon högre makt.
Dagens citat:
"Den första bilen i livet glömmer man lika lite som den första kvinnan."
(Stirling Moss)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Var tog barndomen vägen?
Jag blir rent ut sagt rädd när jag ser vissa barn i dag, för det är inte barn som jag ser utan nästan miniatyrvuxna. Flickor som inte ens har börjat skolan går omkring med smink på sig - hårt sminkade! - och beter sig allmänt "vuxet". Eller, de försöker i alla fall. Hittills har jag bara sett flickor som gör på det här sättet. Pojkar tycks inte längta efter vuxenlivet lika mycket.
Men varför?! Varför vill flickor växa upp så snabbt? Jag minns i och för sig när jag själv var liten. Då fanns det enstaka dagar då man såg fram emot att bli äldre eftersom det då skulle finnas mer som man var tillåten att göra. Men att försöka skynda på tiden var aldrig något man tänkte. Lustigt nog längtade jag tillbaka till barndomen när man stod precis på gränsen till vuxenlivet. Jag höll fast allt vad jag kunde vid mina minnen och ville nästan vara som Peter Pan.
Att säga att man ska ta vara på och njuta av barndomen så länge man kan låter klyschigt, men det är likväl sant. I jämförelse med vuxenlivet är barndomen bara en bråkdel så lång. När man väl är vuxen finns det ingen möjlighet att kunna få tillbaka barndomstiden, så varför vill man skynda på tiden? Min personliga åsikt är att det är bättre att vara barn så länge man kan, för man kommer ha hela livet på sig att vara vuxen.
Jag hoppas att detta inte är någon trend och att barnen inser vilket misstag de gör som försöker vara vuxna för tidigt. Jag hoppas att de, när de inser misstaget i sina handlingar, slutar att försöka skynda på tiden. Att vara barn är en välsignelse och ingen förbannelse.
Men varför?! Varför vill flickor växa upp så snabbt? Jag minns i och för sig när jag själv var liten. Då fanns det enstaka dagar då man såg fram emot att bli äldre eftersom det då skulle finnas mer som man var tillåten att göra. Men att försöka skynda på tiden var aldrig något man tänkte. Lustigt nog längtade jag tillbaka till barndomen när man stod precis på gränsen till vuxenlivet. Jag höll fast allt vad jag kunde vid mina minnen och ville nästan vara som Peter Pan.
Att säga att man ska ta vara på och njuta av barndomen så länge man kan låter klyschigt, men det är likväl sant. I jämförelse med vuxenlivet är barndomen bara en bråkdel så lång. När man väl är vuxen finns det ingen möjlighet att kunna få tillbaka barndomstiden, så varför vill man skynda på tiden? Min personliga åsikt är att det är bättre att vara barn så länge man kan, för man kommer ha hela livet på sig att vara vuxen.
Jag hoppas att detta inte är någon trend och att barnen inser vilket misstag de gör som försöker vara vuxna för tidigt. Jag hoppas att de, när de inser misstaget i sina handlingar, slutar att försöka skynda på tiden. Att vara barn är en välsignelse och ingen förbannelse.
Dagens citat:
"När man ser vad vissa flickor går och gifter sig med, inser man hur oerhört de måste avsky att behöva försörja sig själva."
(Helen Rowland)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Bröllopsresa: Dagen efter bröllopet
Att vakna upp på ett bättre sätt än genom att bli kysst har jag svårt att tänka mig och det var just älsklingens kyss som väckte mig den här morgonen. Efter en stund vände jag mig mot mobilen för att se hur mycket klockan var och möttes av en ask som låg bredvid min telefon. I asken fanns ett otroligt vackert smycke som älsklingen hade köpt till mig. Vilken gullig överraskning. 
Efter att han hade fått gåvan som jag köpt till honom, klädde vi oss och intog vår frukost på vandrarhemmet. Frukosten utgjorde lite rester som blivit över från bröllopsmiddagen. Därefter brummade vi ned till svärmor och lejonen för att lämna lite saker som vi inte skulle behöva på vår bröllopsresa och så blev det givetvis kramkalas med lejonen innan vi fick skjuts till tågstationen där vårt tåg till Arlanda skulle avgå.
Tåget var fullproppat men fram kom vi i alla fall och för min del var det första gången som jag var på Arlanda. Fast något särskilt med Arlanda är det inte. Det är som vilken flygplats som helst. Dock kom vi fram till Arlanda flera timmar innan flyget skulle avgå och det för att vi inte ville riskera att tåget var sent. Med andra ord var det bara att komma på något att roa sig med tills det var dags för att checka in. Under tiden passade vi på att äta, men min mat var långt ifrån till belåtenhet eftersom det bara smakade bränt.
Efter att han hade fått gåvan som jag köpt till honom, klädde vi oss och intog vår frukost på vandrarhemmet. Frukosten utgjorde lite rester som blivit över från bröllopsmiddagen. Därefter brummade vi ned till svärmor och lejonen för att lämna lite saker som vi inte skulle behöva på vår bröllopsresa och så blev det givetvis kramkalas med lejonen innan vi fick skjuts till tågstationen där vårt tåg till Arlanda skulle avgå.Tåget var fullproppat men fram kom vi i alla fall och för min del var det första gången som jag var på Arlanda. Fast något särskilt med Arlanda är det inte. Det är som vilken flygplats som helst. Dock kom vi fram till Arlanda flera timmar innan flyget skulle avgå och det för att vi inte ville riskera att tåget var sent. Med andra ord var det bara att komma på något att roa sig med tills det var dags för att checka in. Under tiden passade vi på att äta, men min mat var långt ifrån till belåtenhet eftersom det bara smakade bränt.
Då det var dags att passera säkerhetskontrollen efter väskinlämningen, anade jag att det skulle pipa precis som sist jag flög och visst hade jag rätt! Fast lilla korkade jag borde på förhand ha kunnat räkna ut orsaken, nämligen metallen på mina skor. Snygg som dekoration, men problemmakare vid flygplatsens säkerhetskontroll. Med andra ord var det bara att ta av mig de halvtrasiga ballerinaskorna och gå igenom på nytt, fast den här gången barfota. Behöver jag nämna att det var ganska pinsamt?
När det var över blev det ännu en väntan, men med rätt sällskap gör det inget och jag hade absolut rätt sällskap. Till sist var det dags att gå ombord på planet och det gick lugnt och städat till eftersom passagerarna lydigt gjorde som personalen sade (att först fick platserna längst bak fyllas o.s.v.). Jag och älsklingen hamnade bredvid en kvinna som vi tidigare sett när vi satt och väntade och hon varnade oss för ficktjuvar i Rom efter att vi hade berättat var vi skulle. Hon hade besökt Rom tidigare. Det är roligt när man får kontakt med sina medresenärer.
Vad som är mindre kul är åksjuka och den drabbade mig ordentligt när vi lyfte, vilket jag fann märkligt eftersom jag inte hade känt något när jag hade flugit tidigare. Men bortsett från det var det en trevlig flygtur där man fick en minipizza och en chokladkaka att äta samt dricka. Resan tog ungefär två och en halv timme och när klockan hade passerat 18.10 landade vi i Zürich på Zürich Airport.
Det märktes tydligt att Toblerone är schweizisk choklad, eftersom de gjorde en ganska stor grej av det. Det fanns ett mindre försäljningsställe där de bara sålde Toblerone och vid ett annat försäljningsställe hade de en sådan där skylt där man kan stoppa in huvudet och "få en annan kropp" - även den Toblerone-relaterad (den på den första bilden nedan). Dessutom fanns det montrar med Toblerone-relaterad information.
Bli en i Toblerone-familjen!
En av montrarna.
När det var över blev det ännu en väntan, men med rätt sällskap gör det inget och jag hade absolut rätt sällskap. Till sist var det dags att gå ombord på planet och det gick lugnt och städat till eftersom passagerarna lydigt gjorde som personalen sade (att först fick platserna längst bak fyllas o.s.v.). Jag och älsklingen hamnade bredvid en kvinna som vi tidigare sett när vi satt och väntade och hon varnade oss för ficktjuvar i Rom efter att vi hade berättat var vi skulle. Hon hade besökt Rom tidigare. Det är roligt när man får kontakt med sina medresenärer.
Vad som är mindre kul är åksjuka och den drabbade mig ordentligt när vi lyfte, vilket jag fann märkligt eftersom jag inte hade känt något när jag hade flugit tidigare. Men bortsett från det var det en trevlig flygtur där man fick en minipizza och en chokladkaka att äta samt dricka. Resan tog ungefär två och en halv timme och när klockan hade passerat 18.10 landade vi i Zürich på Zürich Airport.
Det märktes tydligt att Toblerone är schweizisk choklad, eftersom de gjorde en ganska stor grej av det. Det fanns ett mindre försäljningsställe där de bara sålde Toblerone och vid ett annat försäljningsställe hade de en sådan där skylt där man kan stoppa in huvudet och "få en annan kropp" - även den Toblerone-relaterad (den på den första bilden nedan). Dessutom fanns det montrar med Toblerone-relaterad information.
Bli en i Toblerone-familjen!
En av montrarna.
Flyget skulle ha avgått tjugo i nio från Zürich Airport, men på grund av något strul i Berlin blev det en försening på bara tio till femton minuter. Fast när det blev dags att gå ombord på planet blev resenärerna som tokiga och ställde sig i en enda klump samtidigt som de knuffades och trängdes. När personalen sade att endast familjer och rörelsehindrade personer fick gå ombord först, var det ingen som lyssnade. En klar kontrast till hur folk betedde sig på Arlanda.
Även vid den här starten gjorde sig åksjukan ordentligt påmind och under flygresan bjöds vi på chokladkaka och dricka. Efter ungefär en och en halv timme var vi framme vid Leonardo da Vinci International Airport, även känd som Fiumicino och vi ankom bara cirka fem minuter sent, vilket var ungefär kvart över tio.
Rätt häftig känsla när man flög genom molnen.
Även vid den här starten gjorde sig åksjukan ordentligt påmind och under flygresan bjöds vi på chokladkaka och dricka. Efter ungefär en och en halv timme var vi framme vid Leonardo da Vinci International Airport, även känd som Fiumicino och vi ankom bara cirka fem minuter sent, vilket var ungefär kvart över tio.
Rätt häftig känsla när man flög genom molnen.
En påtaglig fuktig värme slog emot oss när vi klev av planet i Rom och vi undrade stilla hur varmt det kunde tänkas vara på dagarna om det var en sådan här värme på kvällen. Hur som helst, det var lite av en labyrint att hitta till väskuthämtningen men vi lyckades komma dit. Dock tog det mig en stund att förstå att jag stod vid fel väskuthämtning, något som älsklingen redan fattat och begett sig till rätt väskuthämtning. Till vår glädje hade väskorna anlänt som de skulle och när vi väl fått dem i vår besittning var det dags att ta sig in till Rom och hitta vårt hotell. Hemma hade vi kollat upp att det skulle bli billigare att ta tåg än taxi (flygplatsen ligger 29 km sydväst om centrala Rom), eftersom det finns en mängd småavgifter som de tar ut (exempelvis runt två euro per väska i bagageutrymmet). Fast när vi höll på att se oss om efter vägen till tågen upptäckte älsklingen att vi kunde ta buss istället. Men var fanns utgången?
Vi hade inte hunnit ta många steg innan vi blev ansatta av en påträngande figur som sade något om buss och nästan föste oss mot ett bås där det satt en man. Han förklarade att han erbjöd transport med "shuttle bus" och att vi skulle bli körda hela vägen till hotellet. När han fick höra var vårt hotell låg någonstans (han kände inte till hotellet, däremot gatan som det ligger på) började han argumentera väldigt starkt för varför hans "shuttle bus" var ett bättre alternativ än både vanlig taxi och tåg. Dessutom var det ett fast pris som gällde och det priset fick vi veta redan innan resan påbörjades. När jag och älsklingen gick lite åt sidan för att kunna diskutera saken tillsammans, dök det upp en ny påträngande person som även den argumenterade starkt för varför vi skulle välja deras alternativ (samma "shuttle bus"-erbjudande). Vi bestämde oss för att nappa på förslaget eftersom det var sent och vi var trötta.
En rolig skylt som fanns i taket på flygplatsen i Zürich!
Vi hade inte hunnit ta många steg innan vi blev ansatta av en påträngande figur som sade något om buss och nästan föste oss mot ett bås där det satt en man. Han förklarade att han erbjöd transport med "shuttle bus" och att vi skulle bli körda hela vägen till hotellet. När han fick höra var vårt hotell låg någonstans (han kände inte till hotellet, däremot gatan som det ligger på) började han argumentera väldigt starkt för varför hans "shuttle bus" var ett bättre alternativ än både vanlig taxi och tåg. Dessutom var det ett fast pris som gällde och det priset fick vi veta redan innan resan påbörjades. När jag och älsklingen gick lite åt sidan för att kunna diskutera saken tillsammans, dök det upp en ny påträngande person som även den argumenterade starkt för varför vi skulle välja deras alternativ (samma "shuttle bus"-erbjudande). Vi bestämde oss för att nappa på förslaget eftersom det var sent och vi var trötta.
En rolig skylt som fanns i taket på flygplatsen i Zürich!
När de hade samlat ihop tre personer till åkte vi i väg i minibussen. Av oss fem passagerare i fordonet var det bara jag och älsklingen som hade bilbältet på, och tur var det med tanke på hur chauffören körde! Att kalla resan för en mardrömsfärd är ett milt och snällt sätt att beskriva det. Jag tvivlade på att det fanns hastighetsbegränsningar eftersom chauffören höll gasen i botten i princip hela tiden. Flera gånger höll jag andan där jag satt i baksätet med uppspärrade ögon, eftersom jag trodde att vi skulle krocka men vi hade tur varje gång. Att en gata var trång, enkelriktad och bestod av gatsten innebar inte att chauffören skulle bromsa in. Nej då. Gasen i botten! Behöver jag säga att min åksjuka inte blev bättre av den här turen? Nästan hela tiden sade jag till älsklingen att min mage inte klarade av den påfrestning som vi var utsatta för (en uppenbar fartdåre och att vara utlämnad och sårbar i ett främmande land) och jag önskade att vi snart var framme. Efter att ha lämnat av den första personen satte de två andra tjejerna som var kvar med oss, på sig bältena. Duktiga flickor ...
Vi var de sista som blev avlämnade och när jag stod på gatan kunde jag andas ut. Fast ... Var fanns hotellet? När inte heller chauffören (precis som mannen på flygplatsen) kände till hotellet (endast gatan) insåg vi att det var ett dåligt tecken. Att vi stod vid en skylt med hotellets namn var en bra start, men någon ingång kunde vi inte hitta. Vi gick upp och ned längs gatan och runt det hus där vi antog att hotellet skulle finnas i, utan att hitta något. Vi hade till och med gått till garaget som pekades ut på skylten under hotellnamnet, men även där dragit en nitlott. Det blev senare och vårt tålamod började tryta allt mer samtidigt som förtvivlan började gripa tag i mig. Till sist testade vi att gå mot garaget igen men istället för in i garaget, valde vi en dörr som fanns vid sidan om.
Skylten till hotellet. Bilden togs dagen efter vår ankomst.
Vi var de sista som blev avlämnade och när jag stod på gatan kunde jag andas ut. Fast ... Var fanns hotellet? När inte heller chauffören (precis som mannen på flygplatsen) kände till hotellet (endast gatan) insåg vi att det var ett dåligt tecken. Att vi stod vid en skylt med hotellets namn var en bra start, men någon ingång kunde vi inte hitta. Vi gick upp och ned längs gatan och runt det hus där vi antog att hotellet skulle finnas i, utan att hitta något. Vi hade till och med gått till garaget som pekades ut på skylten under hotellnamnet, men även där dragit en nitlott. Det blev senare och vårt tålamod började tryta allt mer samtidigt som förtvivlan började gripa tag i mig. Till sist testade vi att gå mot garaget igen men istället för in i garaget, valde vi en dörr som fanns vid sidan om.
Skylten till hotellet. Bilden togs dagen efter vår ankomst.
Det såg ut att vara en ingång till ett hyreshus och vid porttelefonen vid sidan om dörren fanns en skylt med en knapp och namnet på vårt hotell. Eftersom dörren var låst testade vi att trycka på knappen vid hotellnamnet (Kriss) och samtidigt som en hemsk signal ljöd, låstes dörren upp. Vi gick upp en trappa och fann receptionen till höger. Trots att det skulle vara ett engelsktalande hotell, talade mannen i receptionen svårbegriplig engelska och fick därför upprepa sig. Min mage drog ihop sig när jag insåg att vi var tvungna att lämna våra pass hos honom för att få nyckeln till rummet. Av vad jag förstod kunde vi välja mellan att låta våra pass vara kvar hos honom och hämta dem vid behov, eller så kunde vi vänta en stund innan vi kunde återfå dem. Vi valde att vänta och gick upp till rummet så länge.
Det luktade vedervärdigt på den våning där vårt rum låg och både golv och väggar var skitiga. Den förtvivlan som jag hade känt nere på gatan växte sig starkare. Lukten blev mer påtaglig när vi kom in i vårt lilla rum och även här inne var väggarna skitiga. Dock upptäckte jag till min förfäran att väggarna också hade stora sprickor på många ställen. Handdukarna i badrummet var fläckiga och glaset där man skulle ställa sina tandborstar hade inte gjorts rent på evigheter. Duschen var skitig och även handfatet var smutsigt. Sitsen på toalettstolen var inte heller ren.
Ena väggen i hotellrummet.
Det luktade vedervärdigt på den våning där vårt rum låg och både golv och väggar var skitiga. Den förtvivlan som jag hade känt nere på gatan växte sig starkare. Lukten blev mer påtaglig när vi kom in i vårt lilla rum och även här inne var väggarna skitiga. Dock upptäckte jag till min förfäran att väggarna också hade stora sprickor på många ställen. Handdukarna i badrummet var fläckiga och glaset där man skulle ställa sina tandborstar hade inte gjorts rent på evigheter. Duschen var skitig och även handfatet var smutsigt. Sitsen på toalettstolen var inte heller ren.
Ena väggen i hotellrummet.
Så fort vi hade ställt ned väskorna på golvet och tagit oss en titt på rummet, gick jag ned för att hämta våra pass. När jag kom tillbaka upplyste älsklingen mig om att ena knappen till lamporna var trasig. Vi var besvikna och förtvivlade men visste att det inte fanns något vi kunde göra förrän nästa dag. Därför gjorde vi oss sovklara och kröp ihop tillsammans i den obekväma sängen för att till slut somna.
Dagens citat:
"En blygsam man blir som regel beundrad - om nu någon någonsin hör talas om honom."
(Edgar Watson Howe)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Ibland är det bättre att låta saker och ting bero
Man har rätt till att ha åsikter. Tankar är inte straffbara om man låter dem förbli just tankar. Fast det där med att veta när det är lämpligt eller inte att lufta sina åsikter genom att lägga sig i andras privatliv, tycks vara en svår balansgång. Jag har tidigare talat om det olämpliga i att man ska titta på främlingars bekymmer, men nu tänkte jag beröra när man faktiskt blandar sig i hur andras privatliv ska skötas.
Min personliga uppfattning är att ju bättre relation och ju mer man känner någon annan, desto mer okej är det att ha åsikter om den andres privatliv. Fast det beror ju självklart på vilka personer som är inblandade och hur deras relation ser ut. För att ta ett exempel: Min bästa vän har synpunkter på mitt kärleksliv, och dessa delar hon med sig av till mig. I det fallet skulle jag inte ha tagit illa upp med tanke på vår nära relation. Om däremot hennes mamma hade sagt exakt samma sak, skulle jag ha känt mig illa till mods eftersom jag inte känner hennes mamma tillräckligt väl och detsamma gäller tvärtom. Utöver det är mitt kärleksliv något så oerhört privat, att jag inte delar med mig av det till vem som helst. Därför uppskattar jag också att personer som inte känner mig tillräckligt bra, inte lägger sig i det (det vill säga att de kommer med direkta åsikter om hur jag ska göra etc.).
Hamn i Strängnäs.
Något annat som också kan vara kränkande är att anta saker och ting om någon annans privatliv, särskilt om man inte har den relationen till varandra där det kan ses som okej, och att "dela med sig" av sina antaganden med den som det berör. Skillnad är dock (för mig i alla fall) om man erbjuds hjälp av någon. Då har man fortfarande en möjlighet att tacka nej och behålla sin privata sfär för sig själv. Man behåller den okränkt.
Fast lika viktigt är det att säga ifrån om man tycker att någon annan lägger sig i saker som inte angår denne eller om man tycker att personen är påträngande på något sätt. Bara för att man själv tycker att det är självklart, innebär det inte att andra också ser det på samma sätt.
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är alltså att om man inte med säkerhet vet att det inte känns som stötande för den andre att man har konkreta synpunkter om dennes privatliv, är det bättre att låta det vara. Och om det händer att någon säger något som man inte tycker att personen har med att göra är det bästa alternativet att säga ifrån. Annars kan ens passivitet få den andre att tro att beteendet är acceptabelt.
Min personliga uppfattning är att ju bättre relation och ju mer man känner någon annan, desto mer okej är det att ha åsikter om den andres privatliv. Fast det beror ju självklart på vilka personer som är inblandade och hur deras relation ser ut. För att ta ett exempel: Min bästa vän har synpunkter på mitt kärleksliv, och dessa delar hon med sig av till mig. I det fallet skulle jag inte ha tagit illa upp med tanke på vår nära relation. Om däremot hennes mamma hade sagt exakt samma sak, skulle jag ha känt mig illa till mods eftersom jag inte känner hennes mamma tillräckligt väl och detsamma gäller tvärtom. Utöver det är mitt kärleksliv något så oerhört privat, att jag inte delar med mig av det till vem som helst. Därför uppskattar jag också att personer som inte känner mig tillräckligt bra, inte lägger sig i det (det vill säga att de kommer med direkta åsikter om hur jag ska göra etc.).
Hamn i Strängnäs.
Något annat som också kan vara kränkande är att anta saker och ting om någon annans privatliv, särskilt om man inte har den relationen till varandra där det kan ses som okej, och att "dela med sig" av sina antaganden med den som det berör. Skillnad är dock (för mig i alla fall) om man erbjuds hjälp av någon. Då har man fortfarande en möjlighet att tacka nej och behålla sin privata sfär för sig själv. Man behåller den okränkt.
Fast lika viktigt är det att säga ifrån om man tycker att någon annan lägger sig i saker som inte angår denne eller om man tycker att personen är påträngande på något sätt. Bara för att man själv tycker att det är självklart, innebär det inte att andra också ser det på samma sätt.
Vad jag vill ha sagt med det här inlägget är alltså att om man inte med säkerhet vet att det inte känns som stötande för den andre att man har konkreta synpunkter om dennes privatliv, är det bättre att låta det vara. Och om det händer att någon säger något som man inte tycker att personen har med att göra är det bästa alternativet att säga ifrån. Annars kan ens passivitet få den andre att tro att beteendet är acceptabelt.
Dagens citat:
"En sann gentleman är någon som vet hur man spelar säckpipa, men låter bli."
(Okänd)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Tillsammans ska vi erövra världen!
Som avkoppling kan jag tycka att det är trevligt att spela lite, och när jag talar om att spela ensam är det främst datorspel som jag syftar på. Dock spelar jag inte längre så mycket datorspel (fast innan var det heller inte väldigt mycket), utan den senaste tiden (de senaste åren kanske?) har det mest blivit "The Sims"-spelen och för tillfället är det "The Sims 3" och "The Sims Medeltiden" som gäller.
Fast det var inte de som jag skulle skriva om i dagens inlägg. Nej, i dag tänkte jag berätta om ett strategispel på nätet som älsklingen bjöd in mig till och som faktiskt är ganska roligt trots att man kanske inte kan tro det precis i början när man har börjat spela. Spelet som jag talar om är eRepublik. Man skulle kunna säga att hela världen representeras i det här spelet och den allsmäktige ledaren är Platon, men i varje land finns det en egen president. I spelet bor man i något av eLänderna (man får välja vilket när man registrerar sig) och man arbetar och tränar en gång om dagen. När jag blev medlem fick man börja med ett arbete och det är ett arbete där man är anställd hos någon annan spelare. Genom att arbeta (så att man får lön) och utföra uppdrag och nå mål kunde man till slut tjäna ihop pengar (landets valuta samt guld) så att man kunde köpa egna företag. Fast nu verkar man få börja med lite egna företag (men man måste fortfarande vara anställd hos någon så att man får lön för varje gång som man arbetar), så det är lite roligare. Man kan dessutom kriga mot andra länder och engagera sig politiskt för att en dag kanske bli president i landet där man bor.
Valutan i eSverige (givetvis valde jag eSverige. ^^) är SEK och förutom den inhemska valutan finns det som jag nämnde innan även guld (den valutan är global), vilka man kan tjäna ihop på olika sätt. Genom att jobba så att man får lön och genom att sälja saker kan man tjäna SEK. När man avancerar i nivå (eller level om du föredrar den benämningen) eller nå vissa mål (t.ex. jobba 30 dagar i sträck) kan man tjäna guld. Man kan också köpa valuta på valutamarknaden.
Om man så vill kan man resa runt i eVärlden och kanske till och med bosätta sig någon annanstans än det land där man registrerade sig i. Det som jag framför allt tycker är roligt och drivande med spelet är att det finns mål att nå. Något att kämpa för. Och att erövra andra länder är väl inte helt fel? Innan höll eSverige på att bli en stormakt då vi erövrade stora delar av eCanada, men vi fick dra oss tillbaka. Fast vi får nog vår comeback igen ska du se!
Ge det gärna en chans. När man väl kommer in i spelet är det faktiskt roligt. Jag heter Svava där och om du väljer att registrera dig, kan du kontakta mig så ska jag hjälpa dig med hur du kan få lite extra nybörjarstöd i form av pengar och/eller mat.
Fast det var inte de som jag skulle skriva om i dagens inlägg. Nej, i dag tänkte jag berätta om ett strategispel på nätet som älsklingen bjöd in mig till och som faktiskt är ganska roligt trots att man kanske inte kan tro det precis i början när man har börjat spela. Spelet som jag talar om är eRepublik. Man skulle kunna säga att hela världen representeras i det här spelet och den allsmäktige ledaren är Platon, men i varje land finns det en egen president. I spelet bor man i något av eLänderna (man får välja vilket när man registrerar sig) och man arbetar och tränar en gång om dagen. När jag blev medlem fick man börja med ett arbete och det är ett arbete där man är anställd hos någon annan spelare. Genom att arbeta (så att man får lön) och utföra uppdrag och nå mål kunde man till slut tjäna ihop pengar (landets valuta samt guld) så att man kunde köpa egna företag. Fast nu verkar man få börja med lite egna företag (men man måste fortfarande vara anställd hos någon så att man får lön för varje gång som man arbetar), så det är lite roligare. Man kan dessutom kriga mot andra länder och engagera sig politiskt för att en dag kanske bli president i landet där man bor.
Valutan i eSverige (givetvis valde jag eSverige. ^^) är SEK och förutom den inhemska valutan finns det som jag nämnde innan även guld (den valutan är global), vilka man kan tjäna ihop på olika sätt. Genom att jobba så att man får lön och genom att sälja saker kan man tjäna SEK. När man avancerar i nivå (eller level om du föredrar den benämningen) eller nå vissa mål (t.ex. jobba 30 dagar i sträck) kan man tjäna guld. Man kan också köpa valuta på valutamarknaden.
Om man så vill kan man resa runt i eVärlden och kanske till och med bosätta sig någon annanstans än det land där man registrerade sig i. Det som jag framför allt tycker är roligt och drivande med spelet är att det finns mål att nå. Något att kämpa för. Och att erövra andra länder är väl inte helt fel?
Innan höll eSverige på att bli en stormakt då vi erövrade stora delar av eCanada, men vi fick dra oss tillbaka. Fast vi får nog vår comeback igen ska du se!Ge det gärna en chans. När man väl kommer in i spelet är det faktiskt roligt. Jag heter Svava där och om du väljer att registrera dig, kan du kontakta mig så ska jag hjälpa dig med hur du kan få lite extra nybörjarstöd i form av pengar och/eller mat.
Dagens citat:
"Att vara kvinna är mycket svårt, då ens huvudsakliga uppgift är att handskas med män."
(Okänd)
Ha det så bra!
Erövrande kramar
Jessie
Tillökning i familjen!
I måndags fick vi tillökning i vår lilla familj. Det blev en liten kaninhona som nu är elva veckor. Hon är så himla liten (lika stor som en hand) och så himla gullig! Vår lilla flicka är av kaninrasen hermelin och kommer att totalt väga runt ett kilo. Det är inte mycket.
Man kan säga att det nästan var kärlek vid första ögonkastet. Jag och älsklingen har en tid pratat om att skaffa fler djur och vi fastnade för kanin. Kollat runt på nätet har vi gjort lite och i måndags åkte vi in till Strängnäs för att se vad djuraffärerna hade att erbjuda. Vi såg henne i den ena djuraffären (av en mystisk anledning har de placerat de båda djuraffärerna precis bredvid varandra) och man kan säga att vi fastnade. Fast vi gick ändå in i nästa för att se vad de hade, men vi beslutade oss för att ta henne. Hon var så otroligt söt! Ännu mer otroligt är att affären lyckats behålla henne en hel vecka ...
Jag var ganska orolig för att det inte skulle fungera med lejonen och var nästan rädd för att gå och lägga mig första natten eftersom jag var rädd för att de skulle hitta på något när vi inte var där. Men mina farhågor var obefogade. Honkatten var till en början lite rädd (och jag tror även en smula sur) och höll sig därför undan en ganska bra stund efter att vi fått hem vår kaninflicka. Hankatten däremot betraktade henne nyfiket och gick runt buren flera gånger. Efter en stund kom även honkatten för att granska nykomlingen och efter det kunde hon inte släppa kaninen med blicken. Hon satt eller låg vid buren nästan hela kvällen och tittade på sin nya familjemedlem. Jag hoppas verkligen att de blir vänner.
Hon är så himla liten (lika stor som en hand) och så himla gullig! Vår lilla flicka är av kaninrasen hermelin och kommer att totalt väga runt ett kilo. Det är inte mycket.Man kan säga att det nästan var kärlek vid första ögonkastet.
Jag och älsklingen har en tid pratat om att skaffa fler djur och vi fastnade för kanin. Kollat runt på nätet har vi gjort lite och i måndags åkte vi in till Strängnäs för att se vad djuraffärerna hade att erbjuda. Vi såg henne i den ena djuraffären (av en mystisk anledning har de placerat de båda djuraffärerna precis bredvid varandra) och man kan säga att vi fastnade. Fast vi gick ändå in i nästa för att se vad de hade, men vi beslutade oss för att ta henne. Hon var så otroligt söt! Ännu mer otroligt är att affären lyckats behålla henne en hel vecka ...Jag var ganska orolig för att det inte skulle fungera med lejonen och var nästan rädd för att gå och lägga mig första natten eftersom jag var rädd för att de skulle hitta på något när vi inte var där. Men mina farhågor var obefogade. Honkatten var till en början lite rädd (och jag tror även en smula sur) och höll sig därför undan en ganska bra stund efter att vi fått hem vår kaninflicka. Hankatten däremot betraktade henne nyfiket och gick runt buren flera gånger. Efter en stund kom även honkatten för att granska nykomlingen och efter det kunde hon inte släppa kaninen med blicken. Hon satt eller låg vid buren nästan hela kvällen och tittade på sin nya familjemedlem. Jag hoppas verkligen att de blir vänner.
Vårt mål är att försöka få henne rumsren och ett första steg i det är att ha satt in en liten kattlåda med sand i buren. Dock verkar hon inte riktigt ha förstått att det ska vara hennes toalett, utan lägger sig i lådan istället. Därför började vi, efter att ha läst på nätet, att lägga i hennes avföring i lådan så att hon ser att det är där som det ska vara. Får se hur lång tid det tar.
Dagens citat:
"Kvinnan som älskar vill omsluta sitt objekt som en horisont. Är han journalist, vill hon vara hans enda nyhet."
(Okänd)
Ha det så bra!
Tillökande kramar
Jessie
Färger i en vind
Jag är mycket förtjust i de äldre Disneyfilmerna - de som man själv såg på när man var barn och kan än i dag sitta och se på dem som vilka filmer som helst. De nyare filmerna i Disneys arsenal däremot, tycker inte jag är mycket att hänga i granen. Någonstans på vägen har de tappat den magi som jag älskade hos Disney när jag var liten.
De flesta sånger som förekommer i de äldre filmerna är sånger som man ganska lätt fattar tycke för och kan ta till sig. Jag kan ibland komma på mig själv med att nynna på någon av låtarna utan vidare. En av de sångerna har jag i min mp3-spelare och kom nyligen att börja fundera kring textens innehåll. Bara för att det är en sång i något som många betraktar som barnfilm, är risken stor att man inte tar den på särskilt stort allvar. Fast jag tror att man då (om man underskattar Disneys filmer och låtar) kanske bör ge sångerna och filmerna en ny chans och se på dem i ett nytt ljus.
Sången som blev föremål för mina funderingar var "Färger i en vind" (originaltitel: Colors of the Wind) som finns i "Pocahontas". Kanske är det bara jag som är trögfattad, men jag insåg att låttextens innehåll är rätt så aktuellt i dagens samhälle. Budskapet med låten, så som jag ser det, är att man ska ha förståelse och tolerans för andra/annat än en själv. Till exempel:
De flesta sånger som förekommer i de äldre filmerna är sånger som man ganska lätt fattar tycke för och kan ta till sig. Jag kan ibland komma på mig själv med att nynna på någon av låtarna utan vidare. En av de sångerna har jag i min mp3-spelare och kom nyligen att börja fundera kring textens innehåll. Bara för att det är en sång i något som många betraktar som barnfilm, är risken stor att man inte tar den på särskilt stort allvar. Fast jag tror att man då (om man underskattar Disneys filmer och låtar) kanske bör ge sångerna och filmerna en ny chans och se på dem i ett nytt ljus.
Sången som blev föremål för mina funderingar var "Färger i en vind" (originaltitel: Colors of the Wind) som finns i "Pocahontas". Kanske är det bara jag som är trögfattad, men jag insåg att låttextens innehåll är rätt så aktuellt i dagens samhälle. Budskapet med låten, så som jag ser det, är att man ska ha förståelse och tolerans för andra/annat än en själv. Till exempel:
"Du tror du äger jorden som du står på
Att allt blir ditt där du har gått i hamn
Men berg och träd
Ja, allt som finns omkring dig
Har ett liv, har en ande, har ett namn"
Att allt blir ditt där du har gått i hamn
Men berg och träd
Ja, allt som finns omkring dig
Har ett liv, har en ande, har ett namn"
Fast det var främst nästa del som jag reagerade över;
"Du tror att dom som du vill kalla mänskor
Ska se ut och alltid tänka just som du
Men om du följer spår du aldrig sett förr
Kan du lära med ditt hjärta här och nu"
Ska se ut och alltid tänka just som du
Men om du följer spår du aldrig sett förr
Kan du lära med ditt hjärta här och nu"
Med andra ord finns det ett djupare budskap än att bara vara barnunderhållning. Jag skulle vilja påstå att det här budskapet är tidslöst.
Tänkte i alla fall ge dig möjligheten att höra sången som jag pratar om, för den är fin att lyssna på.
Originaltext: Stephen Schwartz
Tänkte i alla fall ge dig möjligheten att höra sången som jag pratar om, för den är fin att lyssna på.
Titel: Färger i en vind (Colors of the Wind)
Originalmusik: Alan MenkenOriginaltext: Stephen Schwartz
Du tror att jag inte förstår dig
Du har sett så många platser
Javisst det har du nog
Du vet hur allt ska va´
Och trots det så tänker jag
Finns mycket mera kunskap än du tror, än du tror
Du tror du äger jorden som du står på
Att allt blir ditt där du har gått i hamn
Men berg och träd
Ja, allt som finns omkring dig
Har ett liv, har en ande, har ett namn
Du tror att dom som du vill kalla mänskor
Ska se ut och alltid tänka just som du
Men om du följer spår du aldrig sett förr
Kan du lära med ditt hjärta här och nu
Har du hört en varg som ylar
Under månens ljus
En vildkatt blir en stjärnbild mot din kind
Kan du sjunga högt med bergens alla röster
Kan du måla allt med färger i en vind
Kan du måla allt med färger i en vind
Kom spring på gömda stigarna i skogen
Kom smaka söta bär ur sol och jord
Kom njut av överflödet i naturen
Allt du ser har ett värde utan ord
En gränslös värld för oss och alla andra
Och varje litet liv ska va´ en vän
För alltid ska vi tillhöra varandra
I en kretsgång utan slut
Här ser vi den
Hur högt orkar trädet att nå
Om du fäller det
Vem kan svara då
Och du hör nog aldrig vargen
Under månens ljus
För vilken färg vi än har på vår kind
Måste sjunga högt med bergens alla röster
Måste måla allt med färger i en vind
Du kan äga jorden här
Den får liv först när du lär dig
Att se att det finns färger i en vind
Dagens citat:
"När man mår bra är man ung, när man är sjuk är man gammal, oavsett i vilken ålder man befinner sig i."
(Drottning Kristina)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Envis tystnad
Fortfarande inget svar. Man har vid det här laget tappat räkningen på hur många oroliga meddelanden som man har skickat i väg. Oroliga meddelanden, därför att de ursprungliga aldrig besvarades. Oroliga meddelanden, därför att man inte vet vad tystnaden beror på. Oroliga meddelande, därför att man befarar det värsta tänkbara ...
Klumparna som man har i halsen och i magen vägrar att ge med sig och ju mer man tänker på situationen, desto större blir de. I takt med deras växande, växer det man befarar sig starkare hos en så man till slut inte kan tänka på något annat. Vad som gör det ännu värre är att man mycket väl vet att det inte finns något som man kan göra. Inget annat än att vänta på svar. Vänta på ett svar som förmodligen aldrig kommer ...
Varför kan inte personen svara?! Svaret på frågan kommer väsande och man sätter händerna för öronen därför att man inte tycker om det man hör. Det kan inte vara på det sättet! Det får inte vara på det sättet! Om man bara hade lyssnat. Om man bara hade ansträngt sig lite till. Om man bara hade gjort något skulle man aldrig behövt uppleva detta förtvivlade mörker.
Väsande hör man att det är ens eget fel. Väsande hör man det man inte vill höra, men det går inte att tysta. Det finns inget som man kan göra åt det. Inget annat än att acceptera. Acceptera att det är ens eget fel.
Då plötsligt ser man det. Svaret! Allt obehag rinner av en och försvinner. Och den väsande rösten väser inte längre.
Klumparna som man har i halsen och i magen vägrar att ge med sig och ju mer man tänker på situationen, desto större blir de. I takt med deras växande, växer det man befarar sig starkare hos en så man till slut inte kan tänka på något annat. Vad som gör det ännu värre är att man mycket väl vet att det inte finns något som man kan göra. Inget annat än att vänta på svar. Vänta på ett svar som förmodligen aldrig kommer ...
Varför kan inte personen svara?! Svaret på frågan kommer väsande och man sätter händerna för öronen därför att man inte tycker om det man hör. Det kan inte vara på det sättet! Det får inte vara på det sättet! Om man bara hade lyssnat. Om man bara hade ansträngt sig lite till. Om man bara hade gjort något skulle man aldrig behövt uppleva detta förtvivlade mörker.
Väsande hör man att det är ens eget fel. Väsande hör man det man inte vill höra, men det går inte att tysta. Det finns inget som man kan göra åt det. Inget annat än att acceptera. Acceptera att det är ens eget fel.
Då plötsligt ser man det. Svaret! Allt obehag rinner av en och försvinner. Och den väsande rösten väser inte längre.
Dagens citat:
"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt."
(Leo Tolstoj, ur Anna Karenina)
Ha det så bra!
Tysta kramar
Jessie
Bröllop: Bröllopsdagen (9/7-11)
Dagen började med att jag vaknade och efter att ha klätt på mig, gick jag runt lite försiktigt i huset eftersom det var knäpptyst och ingen verkade vaken. Det visade sig att älsklingen var vaken, men det hörde jag inte från början. Sedan vaknade alla en efter en och vi fixade till en gemensam frukost som vi åt vid bänkarna bakom huset där vi dagen innan hade ätit middagen. Det blev en trevlig stund med skratt och skoj, precis som vid middagen. Jag tyckte att det var en bra början på dagen.
Vårt rum på vandrarhemmet. Ingen fick komma in där förrän efter vigseln, eftersom vi hade våra kläder här inne.
Dagens citat:
"En svag människa väntar på tillfället, en vanlig tar emot det, en stor skapar det."
(Adolf Törneros)
Ha det så bra!
Bröllopskramar
Jessie
Vårt rum på vandrarhemmet. Ingen fick komma in där förrän efter vigseln, eftersom vi hade våra kläder här inne.
Efter frukosten bröt alla upp och spriddes lite varstans på tomten och i huset. Själv stannade jag kvar ute vid bänkarna och målade naglarna vackert ljusblå (precis som klänningen ^^). Dock ville nagellacket aldrig riktigt torka, vilket innebar att jag då och då under dagen fick fixa till dem ytterligare men det var knappast något problem av större proportioner.
Därnäst blev det att försöka slå ihjäl lite tid och börja förbereda lite smått inför vigseln och kvällen. Under den tiden hann jag kidnappa bästa vännen två gånger.
Först för att få hjälp med att smörja in solkräm på rygg och andra delar av kroppen där jag själv inte kom åt. Smarta lilla jag lyckades bränna mig rätt så rejält på bland annat ryggen dagen innan och helst ville jag undvika en repris på bröllopsdagen. Visst är det bra att vara efterklok? Sedan kidnappade jag kompisen för att få hjälp med att locka håret. Tyckte inte att det behövdes någon speciell frisyr utan för min del (och älsklingen höll med) räckte det med att locka håret eftersom jag sedan flera (rättare sagt många) år tillbaka har rakt hår. Mina naturliga korkskruvslockar som jag hade som barn bestämde sig en dag för att rymma och bara komma tillbaka vid få tillfällen (när håret är vått exempelvis). Fast dessvärre hade mitt hår andra planer den här dagen och lockarna försvann nästan lika fort som de kommit, så jag anlände senare till kyrkan locklös.
Låset till vårt rum på vandrarhemmet, och nej, det är inte bilden som är uppochnedvänd. Låsen till rummen var uppochned. Tydligen är låsen på det viset i Norge, fick jag förklarat av min svägerska. Fast ... Sist jag kollade tillhörde Mora fortfarande Sverige ...
Därnäst blev det att försöka slå ihjäl lite tid och börja förbereda lite smått inför vigseln och kvällen. Under den tiden hann jag kidnappa bästa vännen två gånger.
Först för att få hjälp med att smörja in solkräm på rygg och andra delar av kroppen där jag själv inte kom åt. Smarta lilla jag lyckades bränna mig rätt så rejält på bland annat ryggen dagen innan och helst ville jag undvika en repris på bröllopsdagen. Visst är det bra att vara efterklok? Sedan kidnappade jag kompisen för att få hjälp med att locka håret. Tyckte inte att det behövdes någon speciell frisyr utan för min del (och älsklingen höll med) räckte det med att locka håret eftersom jag sedan flera (rättare sagt många) år tillbaka har rakt hår. Mina naturliga korkskruvslockar som jag hade som barn bestämde sig en dag för att rymma och bara komma tillbaka vid få tillfällen (när håret är vått exempelvis). Fast dessvärre hade mitt hår andra planer den här dagen och lockarna försvann nästan lika fort som de kommit, så jag anlände senare till kyrkan locklös.Låset till vårt rum på vandrarhemmet, och nej, det är inte bilden som är uppochnedvänd. Låsen till rummen var uppochned. Tydligen är låsen på det viset i Norge, fick jag förklarat av min svägerska. Fast ... Sist jag kollade tillhörde Mora fortfarande Sverige ...
Tiden började alltmer närma sig halv fyra, vilken var den tid då vi bestämt att gästerna (bortsett från svägerskan och hennes sambo eftersom de skulle skjutsa mig och älsklingen) skulle åka till kyrkan så att vi kunde åka några minuter senare. Vigseln skulle börja klockan fyra och anledningen till att vi ville att de andra skulle åka före oss var för att de inte skulle se våra kläder innan vi skulle komma in i kyrkan. Fast gästerna verkade inte göra sig klara för att åka i väg. När klockan hade passerat halv fyra började vi känna oss stressade och fick be min svägerska att säga åt de övriga att sätta fart. Till slut hade de åkt i väg och vi fyra kunde åka till kyrkan vi med. Men när vi kom fram till kyrkan hade inte gästerna från vandrarhemmet kommit fram, utan bara de gäster som valt att inte bo på vandrarhemmet. Till vår förfäran upptäckte vi plötsligt att svärmor gick till sin bil för att hämta något och de andra gästerna anlände. Tur att bilen som vi blev skjutsade i hade tonade rutor och att svägerskan och hennes sambo stod och skymde oss. Han såg ut som en livvakt där han stod i kostym och solglasögon.
Slutligen kunde vi gå bort till kyrkan för att snabbt prata med prästen och sedan ställa oss utanför i väntan på att få gå in. Några besökare skyndade sig ut ur kyrkan då de förstod vad som var på gång, men ställde sig istället utanför och stirrade på mig och älsklingen. Ändra fram till den stora dagen hade jag fått frågan om jag var nervös och hela tiden hade jag svarat "nej". Men nu när vi stod där utanför kyrkan sköljde en gigantisk våg av nervositet över mig. Varför har jag ingen aning om, men nervös var jag. Fast samtidigt var jag glad. När jag såg på älsklingen (som var så fin i sin kostym) fylldes jag av en obeskrivlig glädje och kärlek. Nu var det dags. Nu skulle vi äntligen gifta oss. Vilken tur jag har som har älsklingen.
Slutligen kunde vi gå bort till kyrkan för att snabbt prata med prästen och sedan ställa oss utanför i väntan på att få gå in. Några besökare skyndade sig ut ur kyrkan då de förstod vad som var på gång, men ställde sig istället utanför och stirrade på mig och älsklingen. Ändra fram till den stora dagen hade jag fått frågan om jag var nervös och hela tiden hade jag svarat "nej". Men nu när vi stod där utanför kyrkan sköljde en gigantisk våg av nervositet över mig. Varför har jag ingen aning om, men nervös var jag. Fast samtidigt var jag glad. När jag såg på älsklingen (som var så fin i sin kostym) fylldes jag av en obeskrivlig glädje och kärlek. Nu var det dags. Nu skulle vi äntligen gifta oss. Vilken tur jag har som har älsklingen.
Vigseln var fin och allt gick bra. Första psalmen som vi valt var psalm 201 "En vänlig grönskas rika dräkt" (de tre första verserna). Andra psalmen var psalm 84 "Vi lyfter våra hjärtan". Som bibelläsning hade vi bett "grillmästaren" att läsa en textbit som betyder ganska mycket för mig och när prästen vid vigselsamtalet föreslog den var jag väldigt glad. Den förekommer nämligen i en av mina favoritfilmer - "A Walk to Remember" - och den läses upp på ett bröllop i filmen. Ända sedan jag såg filmen första gången har jag älskat den textbiten:
Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds åt sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4 - 7, 13)
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds åt sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4 - 7, 13)
Tack Mora kyrka för att vi fick en sådan fin vigsel hos er!
Efter vigseln blev det en lång fotograferingsstund utanför kyrkan och sedan även vid bilen som vi blev skjutsade runt i Mora i (som var fint dekorerad och bakom oss fanns det en skylt med lite dekorationer, våra namn och texten "Nygifta"), innan vi till slut kom tillbaka till vandrarhemmet. Under tiden skulle svägerskan och hennes sambo hämta bröllopstårtan medan övriga gäster skulle åka tillbaka. Strax efter att alla anlänt till vandrarhemmet kom cateringen med maten som vi hade beställt och de allra flesta hjälpte till att duka ut. Vi hade valt att ha en buffé så att gästerna själva fick ta vad de ville ha. För att vi skulle vara säkra på att alla skulle kunna äta sig mätta hade vi beställt mat för några fler personer än vad vi var, men det visade sig att vi inte hade behövt det. Det blev ganska mycket mat över och det tack vare att cateringen var generösa med portionerna. De på cateringen hade varit så gulliga och gjort småbröden som vi hade till maten till små hjärtan. Dessutom var de väldigt trevliga, så jag rekommenderar varmt "Ingelas catering" i Mora.
Efter vigseln blev det en lång fotograferingsstund utanför kyrkan och sedan även vid bilen som vi blev skjutsade runt i Mora i (som var fint dekorerad och bakom oss fanns det en skylt med lite dekorationer, våra namn och texten "Nygifta"), innan vi till slut kom tillbaka till vandrarhemmet. Under tiden skulle svägerskan och hennes sambo hämta bröllopstårtan medan övriga gäster skulle åka tillbaka. Strax efter att alla anlänt till vandrarhemmet kom cateringen med maten som vi hade beställt och de allra flesta hjälpte till att duka ut. Vi hade valt att ha en buffé så att gästerna själva fick ta vad de ville ha. För att vi skulle vara säkra på att alla skulle kunna äta sig mätta hade vi beställt mat för några fler personer än vad vi var, men det visade sig att vi inte hade behövt det. Det blev ganska mycket mat över och det tack vare att cateringen var generösa med portionerna.
De på cateringen hade varit så gulliga och gjort småbröden som vi hade till maten till små hjärtan. Dessutom var de väldigt trevliga, så jag rekommenderar varmt "Ingelas catering" i Mora.Någon orkester hade vi inte bokat (med tanke på att vi ville ha enkelt) utan hade istället med oss en bärbar radio med ett USB-minne ("minnepinne" på norska fick jag lära mig) som innehöll låtar som jag och älsklingen valt ut. Vi ville bara ha rena kärlekslåtar (ingen olycklig kärlek etc.) och det var inte superlätt att finna låtar som båda var nöjda med, men till slut hade vi komponerat ihop den här låtlistan:
Efter middagen dukade vi in och det blev dags för gåvoöppning och läsning av de medföljande korten. När det var klart blev det tårtätning och förtäring av muffins med glasyr som jag och älsklingen fått dagen innan av min svägerska och hennes sambo som tidig bröllopspresent (hon hade själv bakat dem). Både tårtan och muffinsen var goda och muffinsen var så väldigt fina!
Alla umgicks under kvällen fram tills några gäster åkte hem och vi hade trevligt. Jag fick den här dagen en oerhört vacker bukett av älsklingen och i buketten fanns en lapp där han hade skrivit något till mig. Det var så oerhört underbart gulligt att jag nästan blev mållös. Men vad han hade skrivit behåller jag för mig själv eftersom det var personligt. Han är så underbar, min älskling.
Den vackra buketten från älsklingen.
En lyckad dag med trevliga människor. Fylld med kärlek. Jag är lyckligt lottad. ^^
- Låt: I See You
Artist: Leona Lewis - Låt: Seat Next to You
Artist: Bon Jovi - Låt: Det vackraste
Artist: Cecilia Vennersten - Låt: More Than Words
Artist: Extreme - Låt: More Than Words Can Say
Artist: Alias - Låt: I Don't Wanna Miss a Thing
Artist: Aerosmith - Låt: Just the Way You Are
Artist: Bruno Mars - Låt: Can't Take My Eyes Off of You
Artist: Barry Manilow - Låt: Endless Love
Artist: Lionel Richie & Diana Ross - Låt: För Att Du Finns
Artist: Sonja Aldén - Låt: För Kärlekens Skull
Artist: Ted Gärdestad - Låt: Heaven
Artist: Bryan Adams - Låt: Himlen Runt Hörnet
Artist: Lisa Nilsson - Låt: How Do I Live
Artist: LeAnn Rimes - Låt: I Just Can't Stop Loving You
Artist: Michael Jackson feat Siedah Garett - Låt: I Knew I Loved You
Artist: Savage Garden - Låt: I Love It When We Do
Artist: Ronan Keating - Låt: I Swear
Artist: All 4 One - Låt: I Want to Spend a Lifetime
Artist: Tina Arena & Marc Anthony - Låt: In Her Eyes
Artist: Josh Groban - Låt: It's So Easy Lovin' You
Artist: Ronan Keating - Låt: Känn En Doft Av Kärleken
Artist: Skådespelarna Från Lejonkungen - Låt: Nothing's Gonna Change My Love For You
Artist: Glenn Medeiros - Låt: Genom Eld och Vatten
Artist: Sarek - Låt: Snuggle Song
Artist: Schnuffel Bunny - Låt: You Raise Me Up
Artist: Secret Garden - Låt: The Glory of Love
Artist: Peter Cetera - Låt: What Are Words
Artist: Chris Medina - Låt: When You Say Nothing At All
Artist: Ronan Keating - Låt: When You Say You Love Me
Artist: Josh Groban
Efter middagen dukade vi in och det blev dags för gåvoöppning och läsning av de medföljande korten. När det var klart blev det tårtätning och förtäring av muffins med glasyr som jag och älsklingen fått dagen innan av min svägerska och hennes sambo som tidig bröllopspresent (hon hade själv bakat dem). Både tårtan och muffinsen var goda och muffinsen var så väldigt fina!
Alla umgicks under kvällen fram tills några gäster åkte hem och vi hade trevligt. Jag fick den här dagen en oerhört vacker bukett av älsklingen och i buketten fanns en lapp där han hade skrivit något till mig. Det var så oerhört underbart gulligt att jag nästan blev mållös. Men vad han hade skrivit behåller jag för mig själv eftersom det var personligt. Han är så underbar, min älskling.
Den vackra buketten från älsklingen.
En lyckad dag med trevliga människor. Fylld med kärlek. Jag är lyckligt lottad. ^^
Dagens citat:
"En svag människa väntar på tillfället, en vanlig tar emot det, en stor skapar det."
(Adolf Törneros)
Ha det så bra!
Bröllopskramar
Jessie
Olämplig nyfikenhet
Att vara nyfiken kan många gånger vara bra. Nyfikenhet kan driva en till att vilja utforska saker och ting, och testa på nytt. Jag är själv väldigt nyfiken. Ibland är jag nog för nyfiken för mitt eget bästa, men det har även gjort nytta. Fast vissa gånger kan dock nyfikenhet vara fel.
Någon gång på sjuttiotalet (har jag för mig) var det snöstorm i Skåne, och man rådde skåningarna att stanna hemma för sitt eget bästa eftersom risken var stooor att de skulle fastna. Vad tror du den skånska befolkningen gjorde då? Ifall du gissar på att de snällt och beskedligt stannade inne i sina stugor och betraktade snöovädret genom sina fönster, tänker jag ge dig en chans till. Så, vad gjorde skåningarna? Exakt! De gav sig ut för att uppleva spektaklet LIVE! Och vad tror du hände? Precis! De som brummade ut med sina bilar fastnade och blev insnöade. Vilken slutsats kan man dra utifrån denna anekdot? Absolut! Ibland kan ens nyfikenhet vara skadlig och om gubbarna (eller tanterna) i radio och TV säger att man ska stanna inne eftersom det kommer bli oväder, då är det nog bäst att göra som man blir tillsagd. Nyfikenhet i måttlig mängd ska det vara med andra ord.
Någon gång på sjuttiotalet (har jag för mig) var det snöstorm i Skåne, och man rådde skåningarna att stanna hemma för sitt eget bästa eftersom risken var stooor att de skulle fastna. Vad tror du den skånska befolkningen gjorde då? Ifall du gissar på att de snällt och beskedligt stannade inne i sina stugor och betraktade snöovädret genom sina fönster, tänker jag ge dig en chans till. Så, vad gjorde skåningarna? Exakt! De gav sig ut för att uppleva spektaklet LIVE! Och vad tror du hände? Precis! De som brummade ut med sina bilar fastnade och blev insnöade. Vilken slutsats kan man dra utifrån denna anekdot? Absolut! Ibland kan ens nyfikenhet vara skadlig och om gubbarna (eller tanterna) i radio och TV säger att man ska stanna inne eftersom det kommer bli oväder, då är det nog bäst att göra som man blir tillsagd. Nyfikenhet i måttlig mängd ska det vara med andra ord.
Lustigt nog verkar majoriteten av befolkningen bli extra nyfikna när det rör sig om andras olycka. Att samlas i stora klungor går utmärkt, men att hjälpa till kommer det inte på tal om. Där går gränsen för nyfikenheten. Fast att titta på är roligt. Dock tycker man inte att det är lika kul om man är i den utsattes situation. Då är uppmärksamhet från andra en pina och man känner sig väldigt obekväm.
Varför har folk i allmänhet svårt att låta bli att lägga näsan i blöt, och framför allt när de själva vet att om det hade varit de själva som var utsatta hade de gärna sluppit nyfikna främlingar? Är det så svårt att sätta sig in i andras sits? Att tänka sig hur man själv hade tyckt eller känt i samma position? Nu gör jag givetvis skillnad på när man "lägger näsan i blöt" därför att man vill hjälpa till och när man "lägger näsan i blöt" bara för att man är nyfiken, och det är det sistnämnda som jag har svårt för. Visst kan jag också många gånger vilja beskåda något av ren nyfikenhet, men väljer att låta bli av de skäl som jag tidigare har nämnt. Min slutsats: Om man inte kan hjälpa till eller bidra med något ska man strunta i att se på. För främlingars nyfikenhet är allt som oftast jobbig. Håller du inte med?
Varför har folk i allmänhet svårt att låta bli att lägga näsan i blöt, och framför allt när de själva vet att om det hade varit de själva som var utsatta hade de gärna sluppit nyfikna främlingar? Är det så svårt att sätta sig in i andras sits? Att tänka sig hur man själv hade tyckt eller känt i samma position? Nu gör jag givetvis skillnad på när man "lägger näsan i blöt" därför att man vill hjälpa till och när man "lägger näsan i blöt" bara för att man är nyfiken, och det är det sistnämnda som jag har svårt för. Visst kan jag också många gånger vilja beskåda något av ren nyfikenhet, men väljer att låta bli av de skäl som jag tidigare har nämnt. Min slutsats: Om man inte kan hjälpa till eller bidra med något ska man strunta i att se på. För främlingars nyfikenhet är allt som oftast jobbig. Håller du inte med?
Dagens citat:
"Vänskap går före släktskap."
(Svenskt ordspråk)
Ha det så bra!
Nyfikna kramar
Jessie
Bröllop: Dagen innan
Någon gång mellan sex och halv sju steg vi upp för att äta frukost, göra oss i ordning och packa in lejon och bagage i bilen. Vår förhoppning var att vi skulle komma i väg vid sju eftersom resan till vår första anhalt (min svärmor) skulle ta tre timmar och därefter skulle det ta en timme upp till Mora och Mora Vandrarhem & Gästhem som vi hade hyrt åt oss och våra gäster under helgen. Som jag tidigare har nämnt valde jag och älsklingen att ha ett litet och enkelt bröllop och därför bjöds bara de närmsta. Egentligen har ägarna till vandrarhemmet som princip att inte hyra ut hela huset på helger under högsäsong (vilket de annars gör under lågsäsong) men de var fantastiskt snälla och trevliga och gjorde ett undantag för mig och älsklingen. Vi är väldigt tacksamma över det. Hur som helst, i vår planering ingick en kort visit hos svärmor när vi ändå lämnade av lejonen hos henne. Dock kom vi iväg senare än förväntat, men i väg kom vi i vilket fall som helst.
Som vanligt hade hankatten mycket att säga den första biten på väg mot Dalarna. I början är det gulligt och man svarar honom, fast efter ett tag börjar man känna irritation och önskar att han kunde vara lite tystare. Å andra sidan förstår jag honom, för jag hade förmodligen inte heller tyckt om att behöva vara instängd i en bur i ungefär tre timmar. Men jag kom på ett sätt för att få honom att dämpa sig lite. När älsklingen kör brukar han ha på bilstereon och vid något tillfälle lät det som om hankatten sjöng med i låten. Glatt föreslog jag då att vi kunde sjunga allsång i bilen. Hankatten svarade med ett trumpet jamande, fast blev fullkomligt tyst när jag sade att han kunde få börja. Kan ju tänkas att han blev rädd när han insåg att jag skulle yla (eftersom jag inte kan sjunga).
Bilresan upp till svärmor avverkade vi utan några problem och förvånande nog hade inte honkatten uträttat sina behov som hon annars nästan alltid gör och på så sätt förpestar resten av resan för oss andra. I och för sig var det ganska varmt, så hon låg istället och vilade i sin bur i baksätet. Stackars lilla kise.
Väl framme hos svärmor lastade vi ut lejonen och släppte ut dem ur burarna, innan vi tre satte oss i hennes kök och fikade med te och cheesecake som vi bakat kvällen innan för att bli av med ägg före vår resa. Efter en stunds prat satte jag och älsklingen oss i bilen och brummade upp sista biten till vandrarhemmet.
Vandrarhemmet i Mora (och nej, bilden är inte tagen på fredagen utan på lördagskvällen. Hade ingen annan bra bild på huset från fredagen).
Bilresan upp till svärmor avverkade vi utan några problem och förvånande nog hade inte honkatten uträttat sina behov som hon annars nästan alltid gör och på så sätt förpestar resten av resan för oss andra. I och för sig var det ganska varmt, så hon låg istället och vilade i sin bur i baksätet. Stackars lilla kise.
Väl framme hos svärmor lastade vi ut lejonen och släppte ut dem ur burarna, innan vi tre satte oss i hennes kök och fikade med te och cheesecake som vi bakat kvällen innan för att bli av med ägg före vår resa. Efter en stunds prat satte jag och älsklingen oss i bilen och brummade upp sista biten till vandrarhemmet.
Vandrarhemmet i Mora (och nej, bilden är inte tagen på fredagen utan på lördagskvällen. Hade ingen annan bra bild på huset från fredagen).
När vi väl var framme blev det att vänta in gästerna och när alla hade infunnit sig tog vi oss bort till affären för att inhandla det vi behövde till den gemensamma middagen samt till frukost de två kommande morgnarna. Alla hjälptes åt och när vi kom tillbaka till vandrarhemmet började vi fixa med middagen. Eftersom det var skapligt väder bestämde vi oss för att det fick bli grillning med köttet som vi köpt från butiken som drivs av bland annat älsklingens chef (köttet kommer med andra ord från gården där älsklingen jobbar). Älsklingens ena kompis utsåg sig själv (?) till "grillmästare".
Middagen var trevlig och när vi var klara tog vi det lugnt under resten av kvällen. Vissa gick och lade sig tidigare än oss andra, och vi som stannade uppe fortsatte att umgås. Senare drog sig killarna ned till bastun och fortsatte att umgås där medan vi tjejer satt kvar i ... samlingsrummet (?). Hela tiden var det en av oss tjejer som mer än gärna ville gå ned till killarna när hon insåg att de bastade näck. Inga namn nämnda. ^^ Men nej, det var inte jag själv. Under tiden som de bastade insåg jag att älsklingen hade med sig vår rumsnyckel ned till källaren där bastun fanns, så jag fick be min svägerskas sambo att hämta nyckeln så att jag kunde komma in på rummet.
Det blåste under kvällen upp till storm med regn, blixt och åska. Senare visade det sig att en av rutorna i rummet där bästa kompisen och hennes syster sov hade gått sönder i ovädret. Det var det mest tråkiga som hände.
Till sist gick vi nattugglor också till sängs och inväntade dagen med stort D.
Inga namn nämnda. ^^ Men nej, det var inte jag själv. Under tiden som de bastade insåg jag att älsklingen hade med sig vår rumsnyckel ned till källaren där bastun fanns, så jag fick be min svägerskas sambo att hämta nyckeln så att jag kunde komma in på rummet.Det blåste under kvällen upp till storm med regn, blixt och åska. Senare visade det sig att en av rutorna i rummet där bästa kompisen och hennes syster sov hade gått sönder i ovädret. Det var det mest tråkiga som hände.
Till sist gick vi nattugglor också till sängs och inväntade dagen med stort D.
Dagens citat:
"En vacker, ung flicka har det alltid besvärligt."
(Agatha Christie)
Ha det så bra!
Bastukramar
Jessie
