Bröllopsresa: Dagen efter bröllopet

Att vakna upp på ett bättre sätt än genom att bli kysst har jag svårt att tänka mig och det var just älsklingens kyss som väckte mig den här morgonen. Efter en stund vände jag mig mot mobilen för att se hur mycket klockan var och möttes av en ask som låg bredvid min telefon. I asken fanns ett otroligt vackert smycke som älsklingen hade köpt till mig. Vilken gullig överraskning. Hjärta Efter att han hade fått gåvan som jag köpt till honom, klädde vi oss och intog vår frukost på vandrarhemmet. Frukosten utgjorde lite rester som blivit över från bröllopsmiddagen. Därefter brummade vi ned till svärmor och lejonen för att lämna lite saker som vi inte skulle behöva på vår bröllopsresa och så blev det givetvis kramkalas med lejonen innan vi fick skjuts till tågstationen där vårt tåg till Arlanda skulle avgå.

Tåget var fullproppat men fram kom vi i alla fall och för min del var det första gången som jag var på Arlanda. Fast något särskilt med Arlanda är det inte. Det är som vilken flygplats som helst. Dock kom vi fram till Arlanda flera timmar innan flyget skulle avgå och det för att vi inte ville riskera att tåget var sent. Med andra ord var det bara att komma på något att roa sig med tills det var dags för att checka in. Under tiden passade vi på att äta, men min mat var långt ifrån till belåtenhet eftersom det bara smakade bränt.

Arlanda

Då det var dags att passera säkerhetskontrollen efter väskinlämningen, anade jag att det skulle pipa precis som sist jag flög och visst hade jag rätt! Fast lilla korkade jag borde på förhand ha kunnat räkna ut orsaken, nämligen metallen på mina skor. Snygg som dekoration, men problemmakare vid flygplatsens säkerhetskontroll. Med andra ord var det bara att ta av mig de halvtrasiga ballerinaskorna och gå igenom på nytt, fast den här gången barfota. Behöver jag nämna att det var ganska pinsamt?

När det var över blev det ännu en väntan, men med rätt sällskap gör det inget och jag hade absolut rätt sällskap. Till sist var det dags att gå ombord på planet och det gick lugnt och städat till eftersom passagerarna lydigt gjorde som personalen sade (att först fick platserna längst bak fyllas o.s.v.). Jag och älsklingen hamnade bredvid en kvinna som vi tidigare sett när vi satt och väntade och hon varnade oss för ficktjuvar i Rom efter att vi hade berättat var vi skulle. Hon hade besökt Rom tidigare. Det är roligt när man får kontakt med sina medresenärer. Smile

Vad som är mindre kul är åksjuka och den drabbade mig ordentligt när vi lyfte, vilket jag fann märkligt eftersom jag inte hade känt något när jag hade flugit tidigare. Men bortsett från det var det en trevlig flygtur där man fick en minipizza och en chokladkaka att äta samt dricka. Resan tog ungefär två och en halv timme och när klockan hade passerat 18.10 landade vi i Zürich på Zürich Airport.

Det märktes tydligt att Toblerone är schweizisk choklad, eftersom de gjorde en ganska stor grej av det. Det fanns ett mindre försäljningsställe där de bara sålde Toblerone och vid ett annat försäljningsställe hade de en sådan där skylt där man kan stoppa in huvudet och "få en annan kropp" - även den Toblerone-relaterad (den på den första bilden nedan). Dessutom fanns det montrar med Toblerone-relaterad information.

Skylten
Bli en i Toblerone-familjen!

Tobleronemonter
En av montrarna.

Flyget skulle ha avgått tjugo i nio från Zürich Airport, men på grund av något strul i Berlin blev det en försening på bara tio till femton minuter. Fast när det blev dags att gå ombord på planet blev resenärerna som tokiga och ställde sig i en enda klump samtidigt som de knuffades och trängdes. När personalen sade att endast familjer och rörelsehindrade personer fick gå ombord först, var det ingen som lyssnade. En klar kontrast till hur folk betedde sig på Arlanda.

Även vid den här starten gjorde sig åksjukan ordentligt påmind och under flygresan bjöds vi på chokladkaka och dricka. Efter ungefär en och en halv timme var vi framme vid Leonardo da Vinci International Airport, även känd som Fiumicino och vi ankom bara cirka fem minuter sent, vilket var ungefär kvart över tio.

Flyger genom moln
Rätt häftig känsla när man flög genom molnen.

En påtaglig fuktig värme slog emot oss när vi klev av planet i Rom och vi undrade stilla hur varmt det kunde tänkas vara på dagarna om det var en sådan här värme på kvällen. Hur som helst, det var lite av en labyrint att hitta till väskuthämtningen men vi lyckades komma dit. Dock tog det mig en stund att förstå att jag stod vid fel väskuthämtning, något som älsklingen redan fattat och begett sig till rätt väskuthämtning. Till vår glädje hade väskorna anlänt som de skulle och när vi väl fått dem i vår besittning var det dags att ta sig in till Rom och hitta vårt hotell. Hemma hade vi kollat upp att det skulle bli billigare att ta tåg än taxi (flygplatsen ligger 29 km sydväst om centrala Rom), eftersom det finns en mängd småavgifter som de tar ut (exempelvis runt två euro per väska i bagageutrymmet). Fast när vi höll på att se oss om efter vägen till tågen upptäckte älsklingen att vi kunde ta buss istället. Men var fanns utgången?

Vi hade inte hunnit ta många steg innan vi blev ansatta av en påträngande figur som sade något om buss och nästan föste oss mot ett bås där det satt en man. Han förklarade att han erbjöd transport med "shuttle bus" och att vi skulle bli körda hela vägen till hotellet. När han fick höra var vårt hotell låg någonstans (han kände inte till hotellet, däremot gatan som det ligger på) började han argumentera väldigt starkt för varför hans "shuttle bus" var ett bättre alternativ än både vanlig taxi och tåg. Dessutom var det ett fast pris som gällde och det priset fick vi veta redan innan resan påbörjades. När jag och älsklingen gick lite åt sidan för att kunna diskutera saken tillsammans, dök det upp en ny påträngande person som även den argumenterade starkt för varför vi skulle välja deras alternativ (samma "shuttle bus"-erbjudande). Vi bestämde oss för att nappa på förslaget eftersom det var sent och vi var trötta.

Bild på får
En rolig skylt som fanns i taket på flygplatsen i Zürich!

När de hade samlat ihop tre personer till åkte vi i väg i minibussen. Av oss fem passagerare i fordonet var det bara jag och älsklingen som hade bilbältet på, och tur var det med tanke på hur chauffören körde! Att kalla resan för en mardrömsfärd är ett milt och snällt sätt att beskriva det. Jag tvivlade på att det fanns hastighetsbegränsningar eftersom chauffören höll gasen i botten i princip hela tiden. Flera gånger höll jag andan där jag satt i baksätet med uppspärrade ögon, eftersom jag trodde att vi skulle krocka men vi hade tur varje gång. Att en gata var trång, enkelriktad och bestod av gatsten innebar inte att chauffören skulle bromsa in. Nej då. Gasen i botten! Behöver jag säga att min åksjuka inte blev bättre av den här turen? Nästan hela tiden sade jag till älsklingen att min mage inte klarade av den påfrestning som vi var utsatta för (en uppenbar fartdåre och att vara utlämnad och sårbar i ett främmande land) och jag önskade att vi snart var framme. Efter att ha lämnat av den första personen satte de två andra tjejerna som var kvar med oss, på sig bältena. Duktiga flickor ...

Vi var de sista som blev avlämnade och när jag stod på gatan kunde jag andas ut. Fast ... Var fanns hotellet? När inte heller chauffören (precis som mannen på flygplatsen) kände till hotellet (endast gatan) insåg vi att det var ett dåligt tecken. Att vi stod vid en skylt med hotellets namn var en bra start, men någon ingång kunde vi inte hitta. Vi gick upp och ned längs gatan och runt det hus där vi antog att hotellet skulle finnas i, utan att hitta något. Vi hade till och med gått till garaget som pekades ut på skylten under hotellnamnet, men även där dragit en nitlott. Det blev senare och vårt tålamod började tryta allt mer samtidigt som förtvivlan började gripa tag i mig. Till sist testade vi att gå mot garaget igen men istället för in i garaget, valde vi en dörr som fanns vid sidan om.

Hotellets skylt
Skylten till hotellet. Bilden togs dagen efter vår ankomst.

Det såg ut att vara en ingång till ett hyreshus och vid porttelefonen vid sidan om dörren fanns en skylt med en knapp och namnet på vårt hotell. Eftersom dörren var låst testade vi att trycka på knappen vid hotellnamnet (Kriss) och samtidigt som en hemsk signal ljöd, låstes dörren upp. Vi gick upp en trappa och fann receptionen till höger. Trots att det skulle vara ett engelsktalande hotell, talade mannen i receptionen svårbegriplig engelska och fick därför upprepa sig. Min mage drog ihop sig när jag insåg att vi var tvungna att lämna våra pass hos honom för att få nyckeln till rummet. Av vad jag förstod kunde vi välja mellan att låta våra pass vara kvar hos honom och hämta dem vid behov, eller så kunde vi vänta en stund innan vi kunde återfå dem. Vi valde att vänta och gick upp till rummet så länge.

Det luktade vedervärdigt på den våning där vårt rum låg och både golv och väggar var skitiga. Den förtvivlan som jag hade känt nere på gatan växte sig starkare. Lukten blev mer påtaglig när vi kom in i vårt lilla rum och även här inne var väggarna skitiga. Dock upptäckte jag till min förfäran att väggarna också hade stora sprickor på många ställen. Handdukarna i badrummet var fläckiga och glaset där man skulle ställa sina tandborstar hade inte gjorts rent på evigheter. Duschen var skitig och även handfatet var smutsigt. Sitsen på toalettstolen var inte heller ren.

Väggen
Ena väggen i hotellrummet.

Så fort vi hade ställt ned väskorna på golvet och tagit oss en titt på rummet, gick jag ned för att hämta våra pass. När jag kom tillbaka upplyste älsklingen mig om att ena knappen till lamporna var trasig. Vi var besvikna och förtvivlade men visste att det inte fanns något vi kunde göra förrän nästa dag. Därför gjorde vi oss sovklara och kröp ihop tillsammans i den obekväma sängen för att till slut somna.


Dagens citat:

"En blygsam man blir som regel beundrad - om nu någon någonsin hör talas om honom."
(Edgar Watson Howe)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie