Desperationens ansikte
Det finns ingen annan utväg och det vet man. All klander och alla skuldkänslor träffar likt hur en kulspruta spottar ur sig sina skott. Ingen nåd. Ingen barmhärtighet. Bara den bittra sanningen.
Man vet mycket väl att alltihop är ens eget fel och att allt är förstört på grund av ens egen dumhet. Att man aldrig kan göra något rätt! Det spelar ingen som helst roll att man inte menade att det skulle bli på det här sättet, för det var just så här det blev ändå.
Tyst rinner tårarna nedför ens kinder samtidigt som man lyssnar på den viskande rösten. Det finns ingen annan utväg. Om man bara tillåter sig själv till att göra det kommer man att må bättre. Det krävs inte mycket. Endast ytterst lite. Allt kommer ordna sig om man bara låter den smeka ens hud. Om man bara låter den bekanta sig som hastigast med huden. Om man bara trycker till.
Kniven vilar tungt i ens hand medan man ser på dess blänkande egg. Man hör hur den viskar till en. Den hungrar efter blod. Ens eget blod. Allt som behövs är en fjäderlätt rörelse eller en ynka tryckning. Ingenting annat.
Andhämtningen blir snabbare och tyngre. Greppet som skaftet hårdnar så att fingrarna blir blekvita och en stickande smärta sprider sig i fingrarna. Bara lite. Sedan kommer allt bli bra igen. Bara någon droppe blod.
Just som man börjar trycka till inser man att man inte kan. Trots att man vill må bra igen är det något som hindrar en. Medan man ser märket i huden från knivens egg tona bort, känner man sig förfärligt ynklig.
Man vet mycket väl att alltihop är ens eget fel och att allt är förstört på grund av ens egen dumhet. Att man aldrig kan göra något rätt! Det spelar ingen som helst roll att man inte menade att det skulle bli på det här sättet, för det var just så här det blev ändå.
Tyst rinner tårarna nedför ens kinder samtidigt som man lyssnar på den viskande rösten. Det finns ingen annan utväg. Om man bara tillåter sig själv till att göra det kommer man att må bättre. Det krävs inte mycket. Endast ytterst lite. Allt kommer ordna sig om man bara låter den smeka ens hud. Om man bara låter den bekanta sig som hastigast med huden. Om man bara trycker till.
Kniven vilar tungt i ens hand medan man ser på dess blänkande egg. Man hör hur den viskar till en. Den hungrar efter blod. Ens eget blod. Allt som behövs är en fjäderlätt rörelse eller en ynka tryckning. Ingenting annat.
Andhämtningen blir snabbare och tyngre. Greppet som skaftet hårdnar så att fingrarna blir blekvita och en stickande smärta sprider sig i fingrarna. Bara lite. Sedan kommer allt bli bra igen. Bara någon droppe blod.
Just som man börjar trycka till inser man att man inte kan. Trots att man vill må bra igen är det något som hindrar en. Medan man ser märket i huden från knivens egg tona bort, känner man sig förfärligt ynklig.
Dagens citat:
"Sparande är en väldigt god sak. Särskilt när ens föräldrar gjort det åt en."
(Winston Churchill)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
OJ det här kändes!