Men det är ju inte verkligt ... Eller ..?
Efter att ha set filmen "Trettonde våningen" började jag fundera. Men innan jag tar upp mina tankar tänkte jag först försöka sätta dig in i situationen.
Filmen handlade om datasimulering och innebär att de skapade en värld i datorn med miljöer och människor. Låter i sig inte särskilt konstigt, men poängen är att de kunde besöka den här världen som de hade skapat - rent mentalt. Med andra ord befann sig kroppen i verkligheten, medan de själsligt hade intagit en kropp i den skapade världen. De upplevde allt som om det var verkligt, men i en annan kropp. Fast de visste att varken världen eller personerna i den var verkligt.
Om man då, när man är i denna simulering, har en affär med en av de simulerade personerna - räknas det som otrohet (förutsatt att man har ett förhållande med någon i den verkliga världen)? Som du förmodligen vet är jag emot otrohet, men skulle mitt exempel kunna klassificeras som just otrohet?
Å ena sidan är det inte verkligt. Det påminner snarare om en lek eller ett spel då man själv har skapat både miljö och personer. Lite som ett rollspel, med tanke på att så fort man har intagit den skapade personens kropp spelar man rollen som denne. Då borde det inte röra sig om otrohet eftersom det inte är allvarligt menat. Det blir en del av leken. Man befinner sig inte heller i sin egen kropp.
Å andra sidan känns det som man upplever som verkligt. Man kan känna sakerna som man rör vid och man får ont ifall man gör sig illa. Med andra ord känns ens upplevelser som riktiga och om man i vanliga fall har affärer med andra under ett pågående förhållande räknas det som otrohet. Den här simuleringen är knappast något som liknar en dröm.
Hur skulle man själv ha känt om ens kärlek hade gjort på det sättet? I nuläget tror jag att det för min del skulle kännas som någon form av otrohet, fast det skulle kanske ha känts annorlunda om möjligheten till den här sortens simuleringar verkligen hade funnits.
Jag är således kluven i frågan. Å ena sidan är det endast en konstruktion, medan det å andra sidan känns högst verkligt. Tekniskt sett har man inte gjort något, dels för att det egentligen inte existerar, dels för att man aldrig med sin egen kropp har deltagit i handlingen. Fast man hade kontroll över den kropp som man intagit, precis som över sina tankar och känslor.
Vad anser du själv? *ler* Förmodligen är det för att jag är galen som gör att jag ens funderar över sådant här.
Filmen handlade om datasimulering och innebär att de skapade en värld i datorn med miljöer och människor. Låter i sig inte särskilt konstigt, men poängen är att de kunde besöka den här världen som de hade skapat - rent mentalt. Med andra ord befann sig kroppen i verkligheten, medan de själsligt hade intagit en kropp i den skapade världen. De upplevde allt som om det var verkligt, men i en annan kropp. Fast de visste att varken världen eller personerna i den var verkligt.
Om man då, när man är i denna simulering, har en affär med en av de simulerade personerna - räknas det som otrohet (förutsatt att man har ett förhållande med någon i den verkliga världen)? Som du förmodligen vet är jag emot otrohet, men skulle mitt exempel kunna klassificeras som just otrohet?
Å ena sidan är det inte verkligt. Det påminner snarare om en lek eller ett spel då man själv har skapat både miljö och personer. Lite som ett rollspel, med tanke på att så fort man har intagit den skapade personens kropp spelar man rollen som denne. Då borde det inte röra sig om otrohet eftersom det inte är allvarligt menat. Det blir en del av leken. Man befinner sig inte heller i sin egen kropp.
Å andra sidan känns det som man upplever som verkligt. Man kan känna sakerna som man rör vid och man får ont ifall man gör sig illa. Med andra ord känns ens upplevelser som riktiga och om man i vanliga fall har affärer med andra under ett pågående förhållande räknas det som otrohet. Den här simuleringen är knappast något som liknar en dröm.
Hur skulle man själv ha känt om ens kärlek hade gjort på det sättet? I nuläget tror jag att det för min del skulle kännas som någon form av otrohet, fast det skulle kanske ha känts annorlunda om möjligheten till den här sortens simuleringar verkligen hade funnits.
Jag är således kluven i frågan. Å ena sidan är det endast en konstruktion, medan det å andra sidan känns högst verkligt. Tekniskt sett har man inte gjort något, dels för att det egentligen inte existerar, dels för att man aldrig med sin egen kropp har deltagit i handlingen. Fast man hade kontroll över den kropp som man intagit, precis som över sina tankar och känslor.
Vad anser du själv? *ler* Förmodligen är det för att jag är galen som gör att jag ens funderar över sådant här.
Dagens citat:
"Lätta bekymmer är pratsamma, djupa sorger stumma."
(Seneca)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie