Mörkrets omfamning

Hjärtat bankar frenetiskt mot bröstkorgen när drömmen har släppt sitt grepp och bytt plats med ens klarvakna medvetande. Ännu dröjer sig rädslan kvar tills man inser att det bara var en dröm. Att det aldrig var verkligt.

En aning lättad lutar man sig tillbaka mot den mjuka kudden och vrider lite på huvudet, men bara tillräckligt för att kunna se på klockan. Det är ännu mitt i natten och många timmar kvar tills det är dags att stiga upp. Man sluter därför ögonen och inväntar sömnens återvändande.

Men det kommer aldrig. Sömnen vägrar infinna sig och man ligger istället och stirrar rakt upp i taket som finns där någonstans i mörkret. Man vet att om man har tur kommer det dröja flera timmar innan man åter kan vandra på trötthetens väg. Men då ska man också ha tur Och om inte ... Det här är dessvärre inte första gången som man brutalt rycks ur den efterlängtade slummern och man vet att det definitivt inte är sista gången som det sker.

Vad var det där?! Med hjärtat i halsgropen lystrar man och drar täcket upp till halsen samtidigt som hjärtat skenar. Återigen känner man rädsla. Rädsla, för att något bröt hemmets tystnad. Rädsla, för att man är själv i bostaden. Rädsla, för att ljudet inte borde ha uppstått.


Månen i det blå

Alla möjliga tankar invaderar en och målar upp de allra vildaste bilder i ens huvud. Nyfikenheten att ta sig upp ur sängen för att undersöka ljudets källa kvävs av rädslan för vad som kan finnas i mörkret. Förnuftet fnyser åt en därför att varenda vettiga människa vet att det uppstår och förekommer hela tiden ljud i det som kallas "tystnad" och att denna "tystnad" alltså inte är så tyst som man inbillar sig. Fast man blir inte lugnare av den här insikten, eftersom man redan kände till det där. Det är inte brist på kunskap som är problemet. Problemet är att ljudet är ett ljud som inte borde finnas eftersom det aldrig har gjort det tidigare.

På nytt hör man ljudet och den här gången är det starkare. Man lägger sig genast på sidan och drar upp benen så att man ligger i fosterställning med armarna kring benen i en hård omfamning. Man blundar hårt som för att ignorera ljudet - visst hörde man det igen?! - och ber en stilla bön att det snart blir morgon. Det, trots att man inte tror på någon högre makt.


Dagens citat:

"Den första bilen i livet glömmer man lika lite som den första kvinnan."
(Stirling Moss)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - Hanan:

Och när dagen kommer känner man sig så dum. Man skrattar nästan åt sin rädsla. Man vet ju att dt finns något farligt. Men när natten kommer och ljudet upprepas så blir man dödsrädd igen. Kanske bara mänskligt?



PS. hur vet att jag aldrig kommer glömma min älskade Sanshera? ;P