Grunden till all ondska och brottslighet
Första halvan av gårdagen var ingen rolig för mig. Under torsdagen och natten till fredagen kom det ännu mer snö (mer än 1 dm), så bilen var gömd under ett tjockt täcke på fredagsmorgonen när jag och älsklingen skulle iväg. Och det fortsatte att snöa och blåsa ordentligt i flera timmar framåt. Fast det var inte det som gjorde att fredagen inte blev rolig, även om själva blåsten och snöandet hade sitt inflytande.
Bilden är tagen nu på morgonen
Så här såg det ut igår.
Hur som helst åkte jag in till Stockholm trots snövädret. Egentligen skulle jag har varit ledig och sängen ropade lockande på mig medan jag gjorde mig i ordning på morgonen. Men jag var tvungen att åka. Jag och Lisa skulle till Svea Hovrätt och försöka få tag på någon stressig och effektiv advokat som kunde tänka sig att vara med på en intervju för vår Safari-uppgift på Kommunikation-lektionen. Därför tvingades jag avstå från att krypa ned i sängen och hålla mig inne.
När jag kom till Läggesta blev min första upptäckt att tåget skulle bli två minuter sent, för att sedan bli fyra minuter sent. I teorin alltså. I SJ's teori. När klockan blev dags för tågets ankomst steg jag upp på perrongen och i samma stund som jag kommer upp meddelas det i högtalarna (som förresten är en sällsynt ovanlighet! De brukar annars för det mesta strunta i att ropa ut i högtalarna) att tåget skulle komma 6.49 istället, en försening på ytterligare fem minuter. Återigen i SJ's teori, för tåget blev ännu mer sent men det var ganska väntat när det kom så mycket snö.
Resan gick väl hyfsat bra, bortsett från att det var fel på tåget så vi kunde inte åka med maximal hastighet. Men när vi kom till Södertälje Syd var det stopp. Ungefär "Hit men inte längre!" Varför då? Jo, det var tydligen något växelfel och signalfel som gjorde att det var väldigt mycket trafik till och från Stockholm, vilket i sin tur ledde till långa köer för tågen. Så det blev bara att sitta och vänta. Men till sist kunde vi rulla till någonstans mellan Flemingsberg och Stockholm innan det blev stopp igen. Då var det tydligen något växelfel. Jippi ..?! Hur som helst kom vi till Stockholm C ungefär 50 till 55 minuter sent, som i sin tur betyder att vi kom dit samma tid som om jag skulle ha tagit det senare tåget. Så går det när man försöker komma i tid till saker och ting.
Bilden är tagen nu på morgonen
Så här såg det ut igår.
Hur som helst åkte jag in till Stockholm trots snövädret. Egentligen skulle jag har varit ledig och sängen ropade lockande på mig medan jag gjorde mig i ordning på morgonen. Men jag var tvungen att åka. Jag och Lisa skulle till Svea Hovrätt och försöka få tag på någon stressig och effektiv advokat som kunde tänka sig att vara med på en intervju för vår Safari-uppgift på Kommunikation-lektionen. Därför tvingades jag avstå från att krypa ned i sängen och hålla mig inne.
När jag kom till Läggesta blev min första upptäckt att tåget skulle bli två minuter sent, för att sedan bli fyra minuter sent. I teorin alltså. I SJ's teori. När klockan blev dags för tågets ankomst steg jag upp på perrongen och i samma stund som jag kommer upp meddelas det i högtalarna (som förresten är en sällsynt ovanlighet! De brukar annars för det mesta strunta i att ropa ut i högtalarna) att tåget skulle komma 6.49 istället, en försening på ytterligare fem minuter. Återigen i SJ's teori, för tåget blev ännu mer sent men det var ganska väntat när det kom så mycket snö.
Resan gick väl hyfsat bra, bortsett från att det var fel på tåget så vi kunde inte åka med maximal hastighet. Men när vi kom till Södertälje Syd var det stopp. Ungefär "Hit men inte längre!" Varför då? Jo, det var tydligen något växelfel och signalfel som gjorde att det var väldigt mycket trafik till och från Stockholm, vilket i sin tur ledde till långa köer för tågen. Så det blev bara att sitta och vänta. Men till sist kunde vi rulla till någonstans mellan Flemingsberg och Stockholm innan det blev stopp igen. Då var det tydligen något växelfel. Jippi ..?! Hur som helst kom vi till Stockholm C ungefär 50 till 55 minuter sent, som i sin tur betyder att vi kom dit samma tid som om jag skulle ha tagit det senare tåget. Så går det när man försöker komma i tid till saker och ting.
Ute ven den hårda vinden och snön piskade mig i ansiktet. Riktigt behagligt ju! *tittar ironiskt på datorn* Slaskigt var det också när jag gick längs Drottninggatan mot Svea Hovrätt. Jag hade gått den vägen en enda gång innan men var säker på att jag skulle hitta rätt ändå. Hur svårt kan det vara? Var ju bara att gå rakt fram och svänga lite här och där. Inga problem!
Till slut kom jag till några byggnader som var väldigt bekanta och inom mig jublade jag över att ha hittat och äntligen kunde komma in i värmen och ta skydd för vinden och snön. På min vänstra sida såg jag en figur som gick i en riktning och jag började följa efter, för min tanke var ju att han (det såg ut som en han för mig) också var på väg till hovrätten. Men då såg jag att han hade något i famnen. Inte kunde det vara en bajonett? Plötsligt tvärnitade han, vände sig om snabbt och mekaniskt och patrullerade tillbaka mot mig! Och kan du tänka dig, det såg ut precis som en sådan där slottsvakt som man kan se på tv ibland. Tankarna for omkring i huvudet och jag vände mig hastigt om och upptäckte att jag mycket riktigt stod framför Kungliga slottet. Ifall du inte vet det, kan jag tala om att om du letar efter hovrätten och hamnar vid slottet, har du inte kommit rätt.
Frustrerad såg jag mig omkring och började gå åt ett håll i hopp om att hitta rätt. Det enda jag hittade var baksidan av slottet där en ensam vakt stod. Jag gick fram till henne och frågade om vägen. Hon var inte riktigt säker själv, men sade vänligt att jag skulle gå tillbaka till yttre borggården och fråga någon där om vägen. Jag gick tillbaka som hon sade, men ringde upp Lisa för att förklara varför jag skulle bli sen. Då förklarade hon var jag hade gått fel och beskrev hur jag skulle komma rätt, så jag behövde inte fråga någon av de andra vakterna. Dessutom skulle hon själv bli lite sen eftersom det var strul även med tunnelbanetrafiken.
Mitt fel hade varit att jag gått rakt fram borta vid Riksdagen istället för att svänga höger, vilket jag nu åtgärdade och kom rätt! Äntligen!
Till slut kom jag till några byggnader som var väldigt bekanta och inom mig jublade jag över att ha hittat och äntligen kunde komma in i värmen och ta skydd för vinden och snön. På min vänstra sida såg jag en figur som gick i en riktning och jag började följa efter, för min tanke var ju att han (det såg ut som en han för mig) också var på väg till hovrätten. Men då såg jag att han hade något i famnen. Inte kunde det vara en bajonett? Plötsligt tvärnitade han, vände sig om snabbt och mekaniskt och patrullerade tillbaka mot mig! Och kan du tänka dig, det såg ut precis som en sådan där slottsvakt som man kan se på tv ibland. Tankarna for omkring i huvudet och jag vände mig hastigt om och upptäckte att jag mycket riktigt stod framför Kungliga slottet. Ifall du inte vet det, kan jag tala om att om du letar efter hovrätten och hamnar vid slottet, har du inte kommit rätt.
Frustrerad såg jag mig omkring och började gå åt ett håll i hopp om att hitta rätt. Det enda jag hittade var baksidan av slottet där en ensam vakt stod. Jag gick fram till henne och frågade om vägen. Hon var inte riktigt säker själv, men sade vänligt att jag skulle gå tillbaka till yttre borggården och fråga någon där om vägen. Jag gick tillbaka som hon sade, men ringde upp Lisa för att förklara varför jag skulle bli sen. Då förklarade hon var jag hade gått fel och beskrev hur jag skulle komma rätt, så jag behövde inte fråga någon av de andra vakterna. Dessutom skulle hon själv bli lite sen eftersom det var strul även med tunnelbanetrafiken.
Mitt fel hade varit att jag gått rakt fram borta vid Riksdagen istället för att svänga höger, vilket jag nu åtgärdade och kom rätt! Äntligen!
När Lisa väl kom tittade vi först på tv-skärmen över vilka mål som skulle hållas där den dagen, men såg att de första målen skulle hållas först vid halv tio och just då var klockan strax innan nio. Tanken var att vi skulle börja titta på en rättegång för att sedan i pausen (efter en timme) haffa advokaten där och fråga honom om vi kunde få ställa några frågor. Det blev inte så, för vi såg att advokatrummet låg en trappa upp och förväntansfulla gick vi dit.
Utanför stod en välklädd man som talade i telefon. Slutledningsförmågan sade oss att han var advokat och så fort han slutade tala i sin mobil, sprang Lisa fram och började prata med honom. Först visade han genom sitt kroppsspråk att han var stressad och upptagen, men ändå tillräckligt vänlig för att svara. Efter en liten stund av förklaring och vår frågan om han ville låta sig intervjuas snabbt (det var Lisa som skötte den här övertalningen), fick vi komma in i det lilla rummet som alltså kallades för "Advokatrummet".
I rummet förklarade han att han skulle ha ett mål om mordbrand då på morgonen och min hjärna registrerade att det var åklagarmyndigheten från Eskilstuna som motparten så att säga. Han besvarade gärna våra frågor om hur han använder sin retorik i sitt arbete och hur han övertygar rätten. Men innan vi började med våra frågor, undrade Lisa vad han hette och till svar fick vi hans visitkort. Namnet som jag läste på kortet var väldigt bekant, och i tankarna började jag fundera på om hans namn kanske hade figurerat i vår undervisning på något sätt. Fast strax därpå (när jag läste advokatfirmans namn och att han hade sitt säte i Eskilstuna) kom jag på var jag hade sett hans namn. Jag hade mejlat honom i början av februari angående LiAn. Något svar har jag inte fått och hastigt planerade jag att prata lite snabbt med honom efter att vi hade avslutat vår intervju.
En rolig sak som vi fick veta om den här E-tuna-advokaten var att han för många år sedan hade gått en retorikkurs för professor Kurt Johannesson! Om man har studerat retorik som jag har, vet man vem det är eftersom han har skrivit en hel del kursböcker i ämnet och vi pratade en hel del om hans teorier etc när jag läste vid LU.
Efter vår intervju nämnde jag för honom att jag hade mejlat honom angående praktik, vilket han tydligen inte alls kom ihåg eftersom han får flera hundra mejl om dagen. Han rådde mig i alla fall att jag skulle mejla till honom igen, vilket jag ska göra så fort jag sätter punkt för idag. Vi satte oss sedan där nere vid entrén en stund, då Lisa ville höra om hennes skitnödige tingsnotarie fanns där. Det gjorde notarien inte och vid kvart över tio gick vi iväg. Hon till tunnelbanan och jag till Stockholm C.
Utanför stod en välklädd man som talade i telefon. Slutledningsförmågan sade oss att han var advokat och så fort han slutade tala i sin mobil, sprang Lisa fram och började prata med honom. Först visade han genom sitt kroppsspråk att han var stressad och upptagen, men ändå tillräckligt vänlig för att svara. Efter en liten stund av förklaring och vår frågan om han ville låta sig intervjuas snabbt (det var Lisa som skötte den här övertalningen), fick vi komma in i det lilla rummet som alltså kallades för "Advokatrummet".
I rummet förklarade han att han skulle ha ett mål om mordbrand då på morgonen och min hjärna registrerade att det var åklagarmyndigheten från Eskilstuna som motparten så att säga. Han besvarade gärna våra frågor om hur han använder sin retorik i sitt arbete och hur han övertygar rätten. Men innan vi började med våra frågor, undrade Lisa vad han hette och till svar fick vi hans visitkort. Namnet som jag läste på kortet var väldigt bekant, och i tankarna började jag fundera på om hans namn kanske hade figurerat i vår undervisning på något sätt. Fast strax därpå (när jag läste advokatfirmans namn och att han hade sitt säte i Eskilstuna) kom jag på var jag hade sett hans namn. Jag hade mejlat honom i början av februari angående LiAn. Något svar har jag inte fått och hastigt planerade jag att prata lite snabbt med honom efter att vi hade avslutat vår intervju.
En rolig sak som vi fick veta om den här E-tuna-advokaten var att han för många år sedan hade gått en retorikkurs för professor Kurt Johannesson! Om man har studerat retorik som jag har, vet man vem det är eftersom han har skrivit en hel del kursböcker i ämnet och vi pratade en hel del om hans teorier etc när jag läste vid LU.
Efter vår intervju nämnde jag för honom att jag hade mejlat honom angående praktik, vilket han tydligen inte alls kom ihåg eftersom han får flera hundra mejl om dagen. Han rådde mig i alla fall att jag skulle mejla till honom igen, vilket jag ska göra så fort jag sätter punkt för idag. Vi satte oss sedan där nere vid entrén en stund, då Lisa ville höra om hennes skitnödige tingsnotarie fanns där. Det gjorde notarien inte och vid kvart över tio gick vi iväg. Hon till tunnelbanan och jag till Stockholm C.
Jag hade tur eftersom mitt tåg varken var inställt eller försenat och fem minuter innan avgång gick jag till perrongen. Fast då meddelade de i högtalarna att tåget fått en ny beräknad avgångstid till klockan elva. Tågets ursprungstid var kvart i elva. Smått irriterad stod jag och väntade och när det var fem minuter till avgång flyttade de fram den nya avgångstiden till kvart över elva. Samtliga resenärer som skulle med tåget suckade högt och man kunde höras deras klagan. En vanlig symfoni om man reser med SJ. När klockan var fem minuter elva fick vårt tåg ännu en ny avgångstid och den här gången var det halv tolv. Fast det gick inte en lång stund förrän de konstaterade att inte ens den tiden skulle vara okej, utan ändrade avgångstiden till tio i tolv. Då fick jag nog och gick tillbaka till centralhallen för att vänta där. Jag passade på att köpa något att äta på Pressbyrån eftersom jag var ganska hungrig och kunde verkligen inte vänta.
När klockan blev ungefär halv tolv tröttnade tydligen SJ på den här roliga "flytta-fram-avgångstiden"-leken och beslöt sig för att hela enkelt ställa in tåget och hänvisade oss till nästa av gång som var fem i ett! Ilskan över att vara SJ's gisslan till dess var bara ett faktum. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men jag tillbringade min tid med att sitta och läsa i ena boken som jag fick av älsklingen i julklapp och till slut blev klockan tio i ett. Ännu var tåget inte försenat och inte heller det inställt, men man vet ju aldrig med SJ. Spänningen var enorm och även nu var både ilska och frustration ett faktum när de fem i ett meddelade att tågets nya avgångstid var flyttad till fem i halv två. Fast kort därefter sade de i högtalarna att den nya tiden var istället tio över ett. Tåget kom runt kvart över ett och omkring tjugo över ett rullade vi iväg några meter för att sedan få stå en bra stund och vänta på att de skulle fixa signalfelet. Huvudsaken var dock att vi satt på tåget och var på väg tillbaka.
Borta vid Flemingsberg steg det sedan på ett gäng fjortistjejer med någon äldre kvinna i sitt sällskap som tydligt visade att de var från Malmö. Att höra skånska var väldigt trevligt, men efter bara en liten stund klarade jag inte av att höra på de här fjortistjejerna. Varför kunde de inte bara vara tysta? En av de gapade högljutt om att det var minsann sommarvärme nere i Malmö, men fick veta av en av de andra tjejerna att det bara var vår. Då hävdade hon i alla fall att hon hade kunnat haft sin skinnjacka för bara någon dag sedan. De fortsatte att gapa och när det hade gått en stund flög det ur en av tjejerna:
- Det är sjukt mycket snö här! Tänk att bo här! Tänk på de som bor här!
Hon tyckte också att från Södertälje Syd såg Södertälje "sjukt tråkigt" ut. Sträckan mellan Flemingsberg och Södertälje Syd (där de tack och lov steg av) är bara tio minuter, men eftersom det förekom ett signalfel och sedan ett fel med ena växeln (den ville inte sluta tätt) tog den här sträckan mycket längre tid. Vi stannade först. Kunde sedan rulla en luten bit för att till slut stanna. Vi rullade en kort sträcka och stannade flera gånger innan vi fick ankomma till Södertälje Syd. Efter att de gapiga tjejerna klivit av var resan mycket mer behaglig och trots att vi var omkring en timme sena, var jag tacksam över att få stiga av i Läggesta. Jag tog bussen hem därifrån eftersom det dels blåste kallt, dels ville jag bara komma hem efter att ha varit SJ's gisslan. När jag kom hem stängde jag dörren och sade hej till katterna. Då rusade hankatten ut från sovrummet och ställde sig framför mig och jamade. Det var nog det allra trevligaste som hänt under dagen så långt. Vilken liten sötnos ^^
Oj, det här inlägget blev ju flera mil långt. Jag ska inte plåga dig mycket till. Tänkt bara nämna en slutsats som jag och Lisa kom fram till när vi satt på Svea Hovrätt och väntade på hennes skitnödige tingsnotarie. SJ är grunden till all ondska och brottslighet därför att:
Genom att åka med SJ blir man irriterad, som går över i frustration och ilska, som i sin tur visar sig genom att man begår brott för att lätta på trycket och att begå brott är ondskefullt. Adekvat kausalitet, eller hur?
Borta vid Flemingsberg steg det sedan på ett gäng fjortistjejer med någon äldre kvinna i sitt sällskap som tydligt visade att de var från Malmö. Att höra skånska var väldigt trevligt, men efter bara en liten stund klarade jag inte av att höra på de här fjortistjejerna. Varför kunde de inte bara vara tysta? En av de gapade högljutt om att det var minsann sommarvärme nere i Malmö, men fick veta av en av de andra tjejerna att det bara var vår. Då hävdade hon i alla fall att hon hade kunnat haft sin skinnjacka för bara någon dag sedan. De fortsatte att gapa och när det hade gått en stund flög det ur en av tjejerna:
- Det är sjukt mycket snö här! Tänk att bo här! Tänk på de som bor här!
Hon tyckte också att från Södertälje Syd såg Södertälje "sjukt tråkigt" ut. Sträckan mellan Flemingsberg och Södertälje Syd (där de tack och lov steg av) är bara tio minuter, men eftersom det förekom ett signalfel och sedan ett fel med ena växeln (den ville inte sluta tätt) tog den här sträckan mycket längre tid. Vi stannade först. Kunde sedan rulla en luten bit för att till slut stanna. Vi rullade en kort sträcka och stannade flera gånger innan vi fick ankomma till Södertälje Syd. Efter att de gapiga tjejerna klivit av var resan mycket mer behaglig och trots att vi var omkring en timme sena, var jag tacksam över att få stiga av i Läggesta. Jag tog bussen hem därifrån eftersom det dels blåste kallt, dels ville jag bara komma hem efter att ha varit SJ's gisslan. När jag kom hem stängde jag dörren och sade hej till katterna. Då rusade hankatten ut från sovrummet och ställde sig framför mig och jamade. Det var nog det allra trevligaste som hänt under dagen så långt. Vilken liten sötnos ^^
Oj, det här inlägget blev ju flera mil långt. Jag ska inte plåga dig mycket till. Tänkt bara nämna en slutsats som jag och Lisa kom fram till när vi satt på Svea Hovrätt och väntade på hennes skitnödige tingsnotarie. SJ är grunden till all ondska och brottslighet därför att:
Genom att åka med SJ blir man irriterad, som går över i frustration och ilska, som i sin tur visar sig genom att man begår brott för att lätta på trycket och att begå brott är ondskefullt. Adekvat kausalitet, eller hur?
Dagens citat:
"Michael Winner är mer än bara en vän för mig, han är en fullständig främling."
(Arnold Schwarzenegger)
Ha det så bra!
Gisslankramar
Jessie