Inga lyckliga slut
Fram tills någon gång på högstadiet ville jag nästan bara ha lyckliga slut i böcker som jag läste och filmer som jag såg. Det skulle sluta lyckligt, så det så. Fast sedan ändrades det. Kan inte riktigt minnas exakt när, men det var på högstadiet som jag tappade den lusten för lyckliga slut och hellre föredrar när det inte slutar lyckligt.
Det är inte så att jag glädjer mig åt andras olycka, för jag tycker synd om människor som råkar illa ut. Men jag vill inte ha lyckliga slut i filmer eller böcker. Inte så ofta i alla fall. Jag föredrar när det inte slutar särskilt lyckligt, för då blir det i min värld mer realistiskt. I min värld är inte livet en dans på rosor. Flickan får inte alltid pojken och pojken får inte alltid flickan. Man lever inte alltid lyckligt i alla sina dagar.
Kanske är det därför som "Titanic" fortfarande är min absoluta favoritfilm. Jag har en del filmer som jag tycker väldigt mycket om, men ingen är lika bra som "Titanic". Och den slutar absolut inte lyckligt. Eller ... Det beror ju egentligen på hur man ser det. Den slutar olyckligt därför att Jack, mannen Rose älskar, fryser ihjäl innan de hinner bli räddade och hon får tillbringa livet utan honom. Fast på sätt och vis slutar den ju ändå lite lyckligt. Hon dör ju i slutet och får återförenas med sin Jack. Dock är det den olyckliga delen som större vikt fästs vid.
Det är inte så att jag glädjer mig åt andras olycka, för jag tycker synd om människor som råkar illa ut. Men jag vill inte ha lyckliga slut i filmer eller böcker. Inte så ofta i alla fall. Jag föredrar när det inte slutar särskilt lyckligt, för då blir det i min värld mer realistiskt. I min värld är inte livet en dans på rosor. Flickan får inte alltid pojken och pojken får inte alltid flickan. Man lever inte alltid lyckligt i alla sina dagar.
Kanske är det därför som "Titanic" fortfarande är min absoluta favoritfilm. Jag har en del filmer som jag tycker väldigt mycket om, men ingen är lika bra som "Titanic". Och den slutar absolut inte lyckligt. Eller ... Det beror ju egentligen på hur man ser det. Den slutar olyckligt därför att Jack, mannen Rose älskar, fryser ihjäl innan de hinner bli räddade och hon får tillbringa livet utan honom. Fast på sätt och vis slutar den ju ändå lite lyckligt. Hon dör ju i slutet och får återförenas med sin Jack. Dock är det den olyckliga delen som större vikt fästs vid.
Är det bara jag som har blivit så krass att jag helst ser livet i grå toner än ser det ljusa? Är det att vara realist eller pessimist? På gymnasiet brukade jag säga att jag var som Ior - en realist. Då fick jag kommentarer som att han är absolut ingen realist. Snarare pessimist. Dessutom fick jag höra vid ett tillfälle på gymnasiet (jag tror att det var under sista uppgiften på Svenska B där jag redovisade min novell som jag skrivit utifrån en av Van Goghs målningar) att jag skrev hemskt och då syftade den här tjejen på att novellen inte är en lycklig berättelse. I och för sig sade min svensklärare i ettan på gymnasiet att en av mina noveller var hemsk, fast om hon menade att jag skrev gräsligt eller om hon menade att själva handlingen var hemsk, vet jag inte. Hon sade bara att den var hemsk.
Sitter och funderar på om jag ska jobba på att försöka ändra den här synen som jag har om verkligheten, fast då är jag ju inte riktigt jag längre. Eller blir jag ett bättre jag? Det tål att funderas på.
Sitter och funderar på om jag ska jobba på att försöka ändra den här synen som jag har om verkligheten, fast då är jag ju inte riktigt jag längre. Eller blir jag ett bättre jag? Det tål att funderas på.
Dagens citat:
"I wanna be your girl."
(Cascada - Miracle)
Ha det så bra!
Krassa kramar
Jessie