Ögonkontakt = intresse
Under min grundskole- och gymnasietid ägnade jag oftast lektionerna åt att sitta och klottra i blocket medan jag lyssnade. Helst undvek jag ögonkontakt med lärarna därför att det många gånger kändes som om jag fick frågan varje gång som jag och lärarna fick ögonkontakt med varandra. Fast när jag räckte upp handen och gärna ville svara, var det andra som blev utvalda. För att förstå varför jag tyckte att det var jobbigt att få ordet av läraren, måste du ha i åtanke att jag vid den tiden hade enorm skräck för att framträda. Bara blotta tanken på att behöva prata inför andra gav mig ångest (utan att överdriva). Det inkluderade att sitta i bänken och prata så att hela klassen hörde. Jag var rädd att säga fel saker och göra bort mig.
Dock fick jag en ordentlig tankeställare min första dag på universitetet. Det var vår första föreläsning på kursen och det var på uppropsdagen. Jag satt därför och var nervös medan jag önskade att min bästa kompis hade kunnat stanna kvar. Hon hade hållit mig sällskap under mitt upprop och fram till vår inledande föreläsning med självaste retorikprofessor Anders Sigrell. Fast det gick ganska bra. Sigrell var rolig (trots att han tyckte att vi var obildade som inte visste hur en viss del av Bibeln börjar, vilket jag nu vet är "I början var logos ...". fast vilket ställe i Bibeln vet jag inte) och utsatte oss för övningar. Det var den första övningen som orsakade den ovan nämnda tankeställaren.
Vi skulle ställa oss i två led och de båda leden skulle vara vända mot varandra. Först skulle ena ledet berätta om ett minne för den som stod framför (som då skulle lyssna) och sedan var det andra ledets tur att få berätta medan de andra lyssnade. När det var gjort skulle man byta "partner" genom att ena ledet förflyttade sig åt sidan. Sedan skulle minnesberättandet göras på nytt. Därefter skulle samma led som tidigare förflytta sig på nytt och man skulle berätta samma minne en tredje gång. Fast nu skulle den som lyssnade verka totalt ointresserad genom att titta bort, gäspa etc. Ifall du aldrig har upplevt det tidigare kan jag tala om att stå och berätta något för någon som är så pass ointresserad är jobbigt och frustrerande! Den övningen fick mig att skämmas över mitt beteende i skolan och jag hoppas att mina lärare inte upplevde mitt klottrande på det sätt som Sigrell fick oss att uppleva.
Vad jag helt enkelt vill ha sagt är att tänk på att ta ögonkontakt med människor som pratar med dig. Genom det visar man intresse och respekt, samtidigt som man undviker att såra den som pratar. Man utsätter inte den som pratar för onödigt lidande och irritation. Ha gärna det i åtanke.
Vi skulle ställa oss i två led och de båda leden skulle vara vända mot varandra. Först skulle ena ledet berätta om ett minne för den som stod framför (som då skulle lyssna) och sedan var det andra ledets tur att få berätta medan de andra lyssnade. När det var gjort skulle man byta "partner" genom att ena ledet förflyttade sig åt sidan. Sedan skulle minnesberättandet göras på nytt. Därefter skulle samma led som tidigare förflytta sig på nytt och man skulle berätta samma minne en tredje gång. Fast nu skulle den som lyssnade verka totalt ointresserad genom att titta bort, gäspa etc. Ifall du aldrig har upplevt det tidigare kan jag tala om att stå och berätta något för någon som är så pass ointresserad är jobbigt och frustrerande! Den övningen fick mig att skämmas över mitt beteende i skolan och jag hoppas att mina lärare inte upplevde mitt klottrande på det sätt som Sigrell fick oss att uppleva.
Vad jag helt enkelt vill ha sagt är att tänk på att ta ögonkontakt med människor som pratar med dig. Genom det visar man intresse och respekt, samtidigt som man undviker att såra den som pratar. Man utsätter inte den som pratar för onödigt lidande och irritation. Ha gärna det i åtanke.
Dagens citat:
"Fråga dig ibland på fullaste allvar om de människor som du umgås med lyfter dig eller drar ner dig."
(Richard Jahnke)
Ha det så bra!
Seende Kramar
Jessie