Jessicas grotta

Som du vet tycker jag väldigt mycket om att läsa och det har jag i stort sett alltid gjort. Innan jag kunde läsa brukade jag titta i min systers böcker och hitta på mina egna berättelser, beroende på vad boken hette eller vad det var för bild på framsidan. Fast jag bläddrade i dem som om jag läste på riktigt. Sedan blev jag besviken när jag väl kunde läsa och upptäckte att det som stod inte alls överensstämde med vad jag hade hittat på.

När jag sedan fyllde sju år och i första klass fick mitt allra första lånekort var jag överlycklig. Från den stunden kunde jag låna mina egna böcker. Innan hade jag gått till biblioteket med mina föräldrar (mest pappa) och min syster och sedan hade (oftast) pappa fått låna de böcker som jag slutligen valt ut. Men i samma stund som jag fick mitt eget lånekort kände jag mig otroligt stolt. Om jag inte minns fel försökte jag efter det att dra med mig pappa oftare till biblioteket och de flesta gånger lånade jag nästan fler böcker än vad jag kunde bära. Vilken tur att man hade med sig en vuxen som kunde bära

Det bästa med att läsa är att man för stunden träder in i en annan värld och kan glömma bort verkligheten. Det gjorde jag då jag läste böckerna om Wallander och det var vid det tillfället betydelsefullt för mig. Att de dessutom var spännande var också på plussidan. Det är därför som böckerna betyder så pass mycket för mig. De hjälpte mig att tänka på annat när jag behövde det. Nu tycker jag dock inte att Mankells skrivande är det bästa (spännande ja, men själva sättet att skriva är inget som jag ser upp till längre), men det tyckte jag då. Min bild av honom förändrades kanske också efter att ha fått träffa honom när han signerade "Kinesen" i Malmö. Kortfattat kan man väl säga att han visade tydligt att han hellre ville vara någon annanstans när vi pratade.

Jag ska ta mig tid att läsa dem igen. Se om jag tycker annorlunda än vad jag gjorde för alla de där åren sedan. Det ska bli spännande.