Jessicas grotta

Spår i snön (P.J. Parrish)

"I den isolerade, kalla staden Loon Lake i norra USA härjar en mördare. En efter en hittas de brutalt avrättade kropparna, och bredvid liken finner man alltid samma sak; ett spelkort som mördaren placerat där. Varför? Vill mördaren lämna sitt märke eller vill han berätta något?

Polismannen Louis Kincaid har lämnat den amerikanska södern för att komma bort från rasbråken och de ständiga gliringarna om hans hudfärg. Men tjänsten på polisstationen i Loon Lake blir inte vad Louis hoppats på. Ganska snart får han veta att hans företrädare på tjänsten blev mördad och att utredningen lagts ner. När Louis börjar undersöka fallet får han chefen mot sig och kollegorna fryser ut honom. Något står inte rätt till i Loon Lake, och spåren leder mot polisstationen ...
"

För mig är det viktigt att en berättelse som jag läser är trovärdig och tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa klart till slutet. Om jag ens tänker tanken på att ställa ifrån mig boken utan att ha läst klart den, ska boken kunna dels ge mig dåligt samvete över den handling som jag är i färd med att företa, dels få mig att känna ett sug efter att få veta vad som händer. Det är precis vad "Spår i snön" lyckas med. Nu tänkte jag å andra sidan aldrig tanken att lägga ifrån mig boken, och det innebär ju att boken var mer än "tillräckligt spännande".


Spår i snön

Lika målande språk som återfinns i Nora Roberts böcker fanns det inte här, men det gjorde inte boken sämre. Det var  till belåtenhet med all den spänning och alla vändningar som existerade. Vid något tidigare tillfälle har jag berättat att jag gärna i kriminalromaner försöker lista ut gärningsman och många gånger också motivet, men det var nästintill en omöjlighet i "Spår i snön", vilket beror på de många vändningarna. När man trodde att allt var glasklart, visade det sig senare att det inte riktigt var på det sättet som man först trott eller som författaren velat få en att tro. Därför var jag på helspänn genom nästan hela boken. Flera gånger upptäckte jag att jag ville smälla till vissa av karaktärerna och blev besviken när jag insåg att det inte var möjligt. Så frustrerad blev jag över en del beteenden i boken och jag uppskattar verkligen författare som har förmågan att väcka läsarens känslor på det sättet. Ibland var berättelsen så fruktansvärt verklig att det kändes som om jag bara behövde sträcka ut handen för att kunna röra vid karaktärerna.

Att upprätthålla spänning och snärja läsaren så länge som Parrish gör är skickligt. Ännu ett plus är att boken slutar rätt så oväntat och något lyckligt slut där prinsen får sin prinsessa och virce versa och alla lever lyckliga i alla sina dagar, är det inte på tal om, vilket jag gillar starkt. Varför finns det inte fler i samma stil?


Dagens citat:

"Besvikelsen över dålig kvalitet varar längre än belåtenheten med ett lägre pris."
(Mats Sundström)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie