Jessicas grotta

På upptäcktsfärd i skogen

Under midsommarhelgen (lördagen och söndagen) kom älsklingen med förslaget att vi skulle ut på promenad på lördagen och på söndagen blev det en lååång cykelrunda. Eftersom det började regna på lördagen hann vi inte så långt, men vårt mål var Åkers Bergslag. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av bilder som vi tog under de här dagarna och även berätta lite om vad det är du ser.

Lördagen:

Porlande vatten
Vackert porlande vatten. Ja, jag är en vattenbög (=älskar vatten och vattensamlingar). Wink

Orm
Om det inte hade varit för att den här ormen väste medan den ålade sig över vägen skulle vi förmodligen inte ha lagt märke till den eftersom vi var i andra tankar. Vi såg ormen på lördagen. På söndagen såg vi en likadant - fast överkörd. Förmodligen var det den här. Så synd. Ledsen smilis


Gärdsgård
Trasig gärdsgård.

Smultron
Smultron! Fanns väldigt mycket av det längs vägen vi promenerade.


Utsikt över träden
Utsikt över träden med Visnaren i bakgrunden.


Visnaren med sågverket i bakgrunden
Visnaren med det röda sågverket i bakgrunden. Bilden är tagen vid badplatsen där i badade ganska mycket för två år sedan. Förra sommaren blev det inget badande alls. Det måste vi ändra på den här sommaren.


Rullstensås
Rullstensås som går längs Visnaren.


Groda
En av alla minimala grodor som fanns på stigen när vi skulle gå hem. Man kunde knappt sätta ned foten utan att riskera att någon groda dog.


Söndagen:


Skogsutsikt
Utsikt över skogen.


Väg som vi cyklade på
Vägen som vi cyklade på. Omgiven av massor med träd. Underbart!


Sjö
En sjö som vi stannade till vid. När vi såg åt höger lade vi märke till några tanter och en äldre man som badade ... näck. När vi cyklade därifrån funderade vi på om det måhända är ett nakenbadsställe.


Sjö
Samma sjö, fast från en annan vinkel.


Trädutsikt
Ännu mer trädutsikt. Fast vi var osäkra på om det är Visnaren som man ser eller om det är en annan sjö.


Vägen som vi cyklade på
Vägen som vi cyklade på.


Väg upp i skogen
Väg upp i skogen. Tydligen fanns det bara kalhygge där uppe. Antar att det är där de tar träden till sågverket i Åker.


Porlande vatten
Mer porlande vatten. Jag tycker att sådant är fint och mysigt.


Kalkbro
Vi siktade till slut in oss på att cykla bort till Kalkbro eftersom det skulle finnas ett kalkbrott där.


Stig mot kalkbrottet
Stigen mot kalkbrottet. Det området är ett reservat, så inga djur eller växter får komma till skada.


Ingång till kalkbrottet
Ingången till kalkbrottet.


Passagen
Här stod vi i passagen. I andra änden kan du se ena väggen i kalkbrottet.


Ut- och ingång
Ut- och ingången till kalkbrottet, sedd inifrån kalkbrottet.


Kalkbrottet
Inne i kalkbrottet. Man kände sig ganska liten när man blickade upp mot väggarna. När jag stod och tog bild hörde jag plötsligt älsklingen ropa "Risk för stenras!" eftersom det stod på flera skyltar där inne. Skämtsamt svarade jag "Ja, om du ropar på det sättet." Fast egentligen ropade han inte så högt. Det var bara att det ekade.


Kalkbrottet
Det var mycket grönska där inne.


Kalkbrottet
Ena väggen i kalkbrottet.


Kalkbrottet
Detta kan man se om till vänster om ingången när man precis har kommit in i kalkbrottet.


Kalkbrottet
En annan vägg där inne.


Kalkbrottet


Det var lite hur vår helg såg ut. När vi skulle hem valde vi en kortare väg som vi fann med GPS:en i älsklingens mobil. Detta är en utflykt jag gärna gör om! Kanske kan vi ta oss ännu längre nästa gång?


Dagens citat:

"En resa på 100 mil startar med ett steg."
(Koreanskt ordspråk)

Ha det så bra!
Upptäckande kramar
Jessie

Den döende detektiven

"Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.

Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?

När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan. En annan Johansson, och att se runt några hörn är inte längre att tänka på.

Men så hör han talas om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Den gamle Johansson vaknar till liv, och han inleder en egen utredning från sjukbädden. Fallet har nyss preskriberats men Johansson vill ändå att rättvisa ska skipas. Han anar att detta kan vara hans sista fall.
"

Den döende detektiven


Det här var min första bok av professor Leif GW Persson som jag läste och det var definitivt min sista också. När jag nu i efterhand tittar på omslaget och ser alla lovord och beröm, sitter jag som ett frågetecken och börjar fundera på om alla de där som skrivit berömmet möjligtvis fjäskar eller liknande. Att de skriver allt det där snälla för att Leif GW Persson är just Lefi GW Persson. Förmodligen känner varenda kotte till honom. Om man har sett på "Efterlyst" innan han försvann därifrån. Jag har visserligen sett hans romaner stå på hyllorna i affären, men jag har bara inte haft möjlighet att kunna ta en närmare titt. Inte förrän nu. Man drog ju slutsatsen att om det är Leif GW Persson som har skrivit romanen, kan den inte vara annat än bra. Ack vad fel jag hade ...

Nåja, själva berättelsen är väl spännande i sig. Konceptet alltså. En otroligt känd före detta polis får en hjärnblödning och glömmer ganska mycket. Han får reda på ett gammal mord som han blir ombedd att försöka lösa och försöker därefter det. Berättelsen i sig är spännande, men själva utformningen är förfärlig för att uttrycka det milt. Jag har nog inte läst något så ... Ja, jag saknar ord rent ut sagt. Var ska jag börja? Kapitlen är endast några få sidor långa. Ett kapitel var en sida lång. Nåväl, det är väl inte direkt något problem för det kan visserligen vara skönt att ha ganska korta kapitel. Häromkvällen påbörjade jag exempelvis en annan roman och fick läsa klart första kapitlet under pauserna till en film som vi satt och såg. Då hade det måhända varit bra med kortare kapitel, fast lite längre i Perssons fall hade inte skadat. Inte heller om han hade haft lite bättre struktur. Hans kapitel är indelade i dagar och tider på dagarna, men det hände att flera kapitel efter varandra handlade om samma tidpunkt och i efterhand insåg man att de gott hade kunnat vara i samma kapitel.

Berättelsen stödjer sig mest på dialoger, vilket innebär att mycket är skrivet så som personerna talar. Man kan kalla det talspråk om man så vill. Jag har den egenheten att jag stör mig en smula på sådant. I en bok vill jag gärna att det ska vara korrekt. Talspråk anser jag inte riktigt hör hemma i en roman, men det är helt och hållet en smakfråga. Det jag däremot reagerar på i "Den döende detektiven" är att Persson inte riktigt markerar tydligt när det är tal eller tänk. Visst, han skriver i stort sett hela tiden "Blablabla, sade X. Blablabla, tänkte X." Men flera gånger satt jag och funderade på om personen tänkte eller om personen talade.

Genomgående i romanen förekommer det satsradning (när man radar huvudsats på huvudsats) och jag fick på gymnasiet lära mig att det inte är riktigt okej i en skriven text. Därför satt jag och retade mig på det samtidigt som jag funderade på om han egentligen vet hur man skriver. Konstigt att romanen blev på det här sättet när han har författarvänner i sin bekantskapskrets.

Kort sagt: Berättelsen hade kunnat bli ännu bättre om den hade varit välskriven. Nu fick jag mest känslan av att han kan egentligen inte skriva, men gör det ändå därför att. Synd egentligen. Eller så är det bara jag som missar poängen? Kanske är jag så pass insnöad och missar skogen för alla träden ... Eller något. Vad vet jag.


Dagens citat:

"Jag har aldrig kunnat tåla journalister, så i mina böcker har de alltid fått lida en fasansfull död."
(Agatha Christie)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Arraksbollar

Jag vet inte hur det är för dig, men själv är jag förtjust i dammsugare/arraksrullar (envisas dock med att jämt säga "arrakasrullar" ... Jag borde lära mig läsa eller i alla fall kolla synen). För ett tag sedan testade jag på att göra en annan variant av arraksrullarna, nämligen arraksbollar. Man gör likadant som med dammsugarna, fast bara fram till det att man ska rulla dem. Istället för att rulla dem till längder, rullar man dem till bollar och istället för att klä dem med mandelmassa/marsipan och doppa ändarna i smält blockchoklad, rullar man bollarna i strössel och lägger dem sedan i lite större knäckformar. Toppits knäckformar tyckte jag var alldeles för minimala.

Strössel

Receptet föreslog chokladströssel, men eftersom jag inte hittade det i affären och dessutom gillar att testa på nya saker, köpte vi en strösselblandning. Ska bara påpeka att det går åt väldigt mycket strössel (i stort sett hela strösselförpackningen som vi köpte gick åt och innan bakningen hade jag knappt rört den) och det är viktigt att hålla "degen" fast (vilket innebär att man får sätta in det i kylen med jämna mellanrum) eftersom det annars kletar för mycket och det blir svårt att få på strössel.

Arraksbollar
Arraksboll
Arraksbollar
Arraksbollar
Arraksbollar
Arraksbollar

För övrigt tyckte jag att de var goda och kan absolut tänka mig att göra det igen. Och det fungerade utmärkt att ha annat strössel än just choklad.

Arraksbollar
Arraksbollar



Dagens citat:

"Barnbarnen är livets efterrätt."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie