Jessicas grotta

Tänk egentligen vilka småsaker som får oss att uppföra oss eller känna på olika sätt. Hankatten här hemma tycker inte om när man prasslar med plast. Det tycker han är superläskigt. Honkatten avskyr är man blåser på henne och om man då gör det vrider och vänder hon på sig. Tidigare fick jag ångest vid blotta tanken på att behöva prata inför andra. Det spelade ingen roll om det handlade om människor som jag kände eller ej, hur många det rörde sig om etc. Jag klarade inte av det i vilket fall som helst. Det gick till och med så långt att jag nätt och jämt lyckades räcka upp handen på lektionerna och säga något. Oftast kunde jag sitta ganska länge och överväga ifall jag skulle räcka upp handen eller ej. De allra flesta gånger slutade det med att jag lät bli, eftersom paniken var otroligt nära att bryta ut. Minns även en gång på en fransklektion i tvåan på gymnasiet. Under en period det året hade vi en lärarkandidat på fransklektionerna, som flyttat till Sverige från Frankrike cirka elva år tidigare. Med honom skulle vi alltså skriva ihop en "uppsats" på franska och sedan skulle vi åka in till ett ljudförlag (eller vad det nu var) i Lund där han arbetade lite då och då och spela in en skiva där vi läste upp vår egen uppsats. På det här stället där vi var spelade de in ljudmaterial som används på de svenska skolornas språklektioner. De sista få gångerna innan vi skulle åka in till Lund skulle vi läsa upp våra texter för varandra, fast jag klarade inte av det. Det sade bara stopp. Gullig som han var (lärarkandidaten) satte han sig med mig längst bak i klassrummet där jag fick läsa upp min text inför bara honom. Då berättade han för mig att han hade haft precis samma problem, men att han hade lyckats jobba bort det och han var säker på att även jag skulle lyckas med det. Det var en väldigt stor hjälp (och tröst) att han var så förstående som han var. ^^


Det här problemet lyckades jag faktiskt emellertid att jobba bort under mina retorikstudier vid Lunds universitet. Visst kan jag bli lite nervös nu också, men det är sådant som jag med lätthet kan hantera. Detta har jag mina fantastiska studiekamrater och lärare att tacka för, som var ett stort stöd för mig. Däremot har jag ett "nytt" problem att tampas med och det har med telefoner att göra. Nej knasboll, det är inte telefonerna i sig som väcker panik inom mig, utan det är att ringa med dem som skapar bekymmer. Att behöva ringa någon eller några som jag inte känner är något som jag helst avstår ifrån om jag kan. Fast när det förhåller sig på det motsatta sättet - att någon okänd ringer upp mig - är det helt okej. Konstigt fenomen det där ...

I princip varenda gång som jag ska ringa ett samtal till någon för mig obekant, måste jag sitta ned och försöka lugna ned mig. Allra helst föredrar jag att skriva ned det som jag vill ha sagt för att undvika inledande blackouter. Så pass stressad är jag inför väntande telefonsamtal. Därför är jag enormt tacksam när personen på andra sidan linjen är trevlig och förstående. Sådant bemötande underlättar otroligt mycket.