Den döende detektiven
"Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.
Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?
När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan. En annan Johansson, och att se runt några hörn är inte längre att tänka på.
Men så hör han talas om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Den gamle Johansson vaknar till liv, och han inleder en egen utredning från sjukbädden. Fallet har nyss preskriberats men Johansson vill ändå att rättvisa ska skipas. Han anar att detta kan vara hans sista fall."
Det här var min första bok av professor Leif GW Persson som jag läste och det var definitivt min sista också. När jag nu i efterhand tittar på omslaget och ser alla lovord och beröm, sitter jag som ett frågetecken och börjar fundera på om alla de där som skrivit berömmet möjligtvis fjäskar eller liknande. Att de skriver allt det där snälla för att Leif GW Persson är just Lefi GW Persson. Förmodligen känner varenda kotte till honom. Om man har sett på "Efterlyst" innan han försvann därifrån. Jag har visserligen sett hans romaner stå på hyllorna i affären, men jag har bara inte haft möjlighet att kunna ta en närmare titt. Inte förrän nu. Man drog ju slutsatsen att om det är Leif GW Persson som har skrivit romanen, kan den inte vara annat än bra. Ack vad fel jag hade ...
Nåja, själva berättelsen är väl spännande i sig. Konceptet alltså. En otroligt känd före detta polis får en hjärnblödning och glömmer ganska mycket. Han får reda på ett gammal mord som han blir ombedd att försöka lösa och försöker därefter det. Berättelsen i sig är spännande, men själva utformningen är förfärlig för att uttrycka det milt. Jag har nog inte läst något så ... Ja, jag saknar ord rent ut sagt. Var ska jag börja? Kapitlen är endast några få sidor långa. Ett kapitel var en sida lång. Nåväl, det är väl inte direkt något problem för det kan visserligen vara skönt att ha ganska korta kapitel. Häromkvällen påbörjade jag exempelvis en annan roman och fick läsa klart första kapitlet under pauserna till en film som vi satt och såg. Då hade det måhända varit bra med kortare kapitel, fast lite längre i Perssons fall hade inte skadat. Inte heller om han hade haft lite bättre struktur. Hans kapitel är indelade i dagar och tider på dagarna, men det hände att flera kapitel efter varandra handlade om samma tidpunkt och i efterhand insåg man att de gott hade kunnat vara i samma kapitel.
Berättelsen stödjer sig mest på dialoger, vilket innebär att mycket är skrivet så som personerna talar. Man kan kalla det talspråk om man så vill. Jag har den egenheten att jag stör mig en smula på sådant. I en bok vill jag gärna att det ska vara korrekt. Talspråk anser jag inte riktigt hör hemma i en roman, men det är helt och hållet en smakfråga. Det jag däremot reagerar på i "Den döende detektiven" är att Persson inte riktigt markerar tydligt när det är tal eller tänk. Visst, han skriver i stort sett hela tiden "Blablabla, sade X. Blablabla, tänkte X." Men flera gånger satt jag och funderade på om personen tänkte eller om personen talade.
Genomgående i romanen förekommer det satsradning (när man radar huvudsats på huvudsats) och jag fick på gymnasiet lära mig att det inte är riktigt okej i en skriven text. Därför satt jag och retade mig på det samtidigt som jag funderade på om han egentligen vet hur man skriver. Konstigt att romanen blev på det här sättet när han har författarvänner i sin bekantskapskrets.
Kort sagt: Berättelsen hade kunnat bli ännu bättre om den hade varit välskriven. Nu fick jag mest känslan av att han kan egentligen inte skriva, men gör det ändå därför att. Synd egentligen. Eller så är det bara jag som missar poängen? Kanske är jag så pass insnöad och missar skogen för alla träden ... Eller något. Vad vet jag.
Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?
När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan. En annan Johansson, och att se runt några hörn är inte längre att tänka på.
Men så hör han talas om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Den gamle Johansson vaknar till liv, och han inleder en egen utredning från sjukbädden. Fallet har nyss preskriberats men Johansson vill ändå att rättvisa ska skipas. Han anar att detta kan vara hans sista fall."
Det här var min första bok av professor Leif GW Persson som jag läste och det var definitivt min sista också. När jag nu i efterhand tittar på omslaget och ser alla lovord och beröm, sitter jag som ett frågetecken och börjar fundera på om alla de där som skrivit berömmet möjligtvis fjäskar eller liknande. Att de skriver allt det där snälla för att Leif GW Persson är just Lefi GW Persson. Förmodligen känner varenda kotte till honom. Om man har sett på "Efterlyst" innan han försvann därifrån. Jag har visserligen sett hans romaner stå på hyllorna i affären, men jag har bara inte haft möjlighet att kunna ta en närmare titt. Inte förrän nu. Man drog ju slutsatsen att om det är Leif GW Persson som har skrivit romanen, kan den inte vara annat än bra. Ack vad fel jag hade ...
Nåja, själva berättelsen är väl spännande i sig. Konceptet alltså. En otroligt känd före detta polis får en hjärnblödning och glömmer ganska mycket. Han får reda på ett gammal mord som han blir ombedd att försöka lösa och försöker därefter det. Berättelsen i sig är spännande, men själva utformningen är förfärlig för att uttrycka det milt. Jag har nog inte läst något så ... Ja, jag saknar ord rent ut sagt. Var ska jag börja? Kapitlen är endast några få sidor långa. Ett kapitel var en sida lång. Nåväl, det är väl inte direkt något problem för det kan visserligen vara skönt att ha ganska korta kapitel. Häromkvällen påbörjade jag exempelvis en annan roman och fick läsa klart första kapitlet under pauserna till en film som vi satt och såg. Då hade det måhända varit bra med kortare kapitel, fast lite längre i Perssons fall hade inte skadat. Inte heller om han hade haft lite bättre struktur. Hans kapitel är indelade i dagar och tider på dagarna, men det hände att flera kapitel efter varandra handlade om samma tidpunkt och i efterhand insåg man att de gott hade kunnat vara i samma kapitel.
Berättelsen stödjer sig mest på dialoger, vilket innebär att mycket är skrivet så som personerna talar. Man kan kalla det talspråk om man så vill. Jag har den egenheten att jag stör mig en smula på sådant. I en bok vill jag gärna att det ska vara korrekt. Talspråk anser jag inte riktigt hör hemma i en roman, men det är helt och hållet en smakfråga. Det jag däremot reagerar på i "Den döende detektiven" är att Persson inte riktigt markerar tydligt när det är tal eller tänk. Visst, han skriver i stort sett hela tiden "Blablabla, sade X. Blablabla, tänkte X." Men flera gånger satt jag och funderade på om personen tänkte eller om personen talade.
Genomgående i romanen förekommer det satsradning (när man radar huvudsats på huvudsats) och jag fick på gymnasiet lära mig att det inte är riktigt okej i en skriven text. Därför satt jag och retade mig på det samtidigt som jag funderade på om han egentligen vet hur man skriver. Konstigt att romanen blev på det här sättet när han har författarvänner i sin bekantskapskrets.
Kort sagt: Berättelsen hade kunnat bli ännu bättre om den hade varit välskriven. Nu fick jag mest känslan av att han kan egentligen inte skriva, men gör det ändå därför att. Synd egentligen. Eller så är det bara jag som missar poängen? Kanske är jag så pass insnöad och missar skogen för alla träden ... Eller något. Vad vet jag.
Dagens citat:
"Jag har aldrig kunnat tåla journalister, så i mina böcker har de alltid fått lida en fasansfull död."
(Agatha Christie)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie