Tumult inombords
Man tror att man har full koll på allt och känner sig därför lugn och trygg med denna vetskap. Allt flyter på som det ska. Inga konstigheter uppenbarar sig. Men så plötsligt, som genom ett trollslag förändras allt och tryggheten som fanns tidigare, slås i tusentals spillror. Man inser att man faktiskt har gjort fel.
Egentligen borde det inte vara en så stor grej. Alla är vi människor och begår misstag ibland. Finns ingen anledningen till att trissa upp sig. Fast den här gången är det mer än så och att ursäkta sig med vilken ursäkt man nu har på lager hjälper inte. Den här gången handlar det om något så väldigt viktigt att inga misstag är acceptabla. Det får helt enkelt inte förekomma några felsteg.
En ensam bänk vid Mälaren.
Paniken över insikten väller upp och klänger sig stenhårt fast med sina sylvassa klor. Tankeverksamheten stannar upp och känslan av att sjunka ned känns nu mer påtaglig. Man försöker undkomma alla undergångskänslor som fyller en, men det finns ingenstans dit man kan fly. Hjärnan börjar rätt som det är att arbeta igen och nu börjar man fundera ut möjliga konsekvenser som ens misstag kan ha skapat, fast det är dessvärre en återvändsgränd. Allt kommer att bli ett fiasko och allt detta beror på en själv. Genom sin egen klantighet har man förstört allt.
Blicken irrar bort till telefonen som ligger på bordet en bit bort. Man känner att man behöver prata ut om detta med den man håller kär, men inser ett ögonblick senare att det inte skulle göra någon nytta. Just nu är man för uppjagad för att man skulle kunna göra sig någorlunda begriplig.
Desperat funderar man på en räddning och finner tills vidare någon form av nödlösning. Kanske kan allt bli bra igen. Kanske kan man styra upp situationen något. Kanske kan man undvika en kraschlandning.
När räddningsförsöket är gjort sitter man ensam och försöker lugna ned sig. Man har nu gjort vad man har kunnat. Det enda man kan göra nu är att hoppas. Och hoppas. Och hoppas ...
Egentligen borde det inte vara en så stor grej. Alla är vi människor och begår misstag ibland. Finns ingen anledningen till att trissa upp sig. Fast den här gången är det mer än så och att ursäkta sig med vilken ursäkt man nu har på lager hjälper inte. Den här gången handlar det om något så väldigt viktigt att inga misstag är acceptabla. Det får helt enkelt inte förekomma några felsteg.
En ensam bänk vid Mälaren.
Paniken över insikten väller upp och klänger sig stenhårt fast med sina sylvassa klor. Tankeverksamheten stannar upp och känslan av att sjunka ned känns nu mer påtaglig. Man försöker undkomma alla undergångskänslor som fyller en, men det finns ingenstans dit man kan fly. Hjärnan börjar rätt som det är att arbeta igen och nu börjar man fundera ut möjliga konsekvenser som ens misstag kan ha skapat, fast det är dessvärre en återvändsgränd. Allt kommer att bli ett fiasko och allt detta beror på en själv. Genom sin egen klantighet har man förstört allt.
Blicken irrar bort till telefonen som ligger på bordet en bit bort. Man känner att man behöver prata ut om detta med den man håller kär, men inser ett ögonblick senare att det inte skulle göra någon nytta. Just nu är man för uppjagad för att man skulle kunna göra sig någorlunda begriplig.
Desperat funderar man på en räddning och finner tills vidare någon form av nödlösning. Kanske kan allt bli bra igen. Kanske kan man styra upp situationen något. Kanske kan man undvika en kraschlandning.
När räddningsförsöket är gjort sitter man ensam och försöker lugna ned sig. Man har nu gjort vad man har kunnat. Det enda man kan göra nu är att hoppas. Och hoppas. Och hoppas ...
Dagens citat:
"Jag kände att jag inte haft så bra skjut på flera år."
(Magdalena Forsberg)
Ha det så bra!
Tumultartade kramar
Jessie
Du sätter ord på mina känslor, men jag tror inte det är mig inlägget handlar om. Vad är det som har hänt? Om klockan inte hade varit så sent skulle jag ha ringt och hört med dig :S