Jessicas grotta

I januari hade vi en genomgång angående våra LiA-platser och ansökningar till dem. Det var då jag satte igång och började söka efter en praktikplats och jag skickade till väldigt många advokatbyråer, tingsrätten och åklagarmyndigheten i Eskilstuna och Strängnäs. De svar som jag fick var att de inte kunde eller behövde ha någon. Större delen av de som jag sökte till bemödade sig inte ens med att svara.

Sedan fick vi ganska mycket att göra i skolan, vilket innebar att jag lät bli att söka till fler ställen och jag följde inte heller upp de redan skickade ansökningarna. Dåligt samvete och en ny ångest över att inte ha fått tag i en praktikplats sköljde över mig titt som tätt och nu i mars fick jag äntligen tillfälle att söka, och den här gången blev det i Södertälje och även Nyköpings tingsrätt. Att det blev just Nyköpings tingsrätt beror på att de var på besök i klassen den 11 mars och höll en gästföreläsning. De hade haft en paralegal-studerande förra året från Påhlmans och var väldigt nöjda med henne. Därför såg de fram emot att få ha ny praktikant den här omgången. Det verkade efteråt som att flera i klassen tänkte söka dit och tanken på att själv göra det slog jag därför bort. Jag skulle ändå inte ha en chans. Fast dagen efter när jag satte mig ned för att söka LiA-plats, sökte jag ändå dit. Jag kunde i alla fall söka. Det kostade ju inget.


Jag skickade alltså iväg en rejäl hög med ansökningar den 12 mars och redan efter några timmar fick jag ett svar från en advokat i Södertälje. Hon tyckte att det lät intressant och ville träffa mig för ett möte för att se om vi passade ihop! Glädjen var gigantisk och jag kunde knappt tro det. Mitt första positiva svar! Visserligen var det inte säkert att det skulle bli något, men chansen fanns! Jag mejlade förslag på dagar som jag hade möjlighet att träffas, och hon svarade att hon skulle återkomma på måndagen när hon var på jobbet igen.

Under måndagen hörde jag inget ifrån henne, men på tisdagen fick jag ett samtal när jag satt i skolan och väntade på att lektionen skulle börja. Det var någon från en av de andra advokatbyråerna som jag sökt till och kvinnan som jag pratade med meddelade att advokaterna (förmodligen delägarna) ville gärna träffa mig och vi bokade in nästa tisdag (den 22 mars). Även nu var jag strålande glad. Två ställen var intresserade av att träffa mig. Det var en enorm skillnad för mig, eftersom det tidigare inte hade varit någon som velat ta emot mig.

Fast det finns även baksidor i glädjestunder. Det kändes på något sätt som om jag var "otrogen" mot den första advokaten som velat träffa mig. På något sätt kände jag det som att jag gick bakom hennes rygg och därför led jag av skuldkänslor. Jag fick under tisdagen veta att hon är hemma med sjukt barn och att hon därför inte har möjlighet att träffa mig än.

I torsdags hade jag inga lektioner och tog det därför lite lugnt. Jag började plugga så smått på associationsrätten (läste den kursbok i ämnet som jag köpt), men kände efter en stund att jag var lite trött. För att åtgärda det lade jag mig i sängen och tänkte vila en stund. Rätt som det var började telefonen ringa och när jag såg på displayen såg jag att det var ett okänt nummer. Tanken på att det kunde vara den där kvinnliga advokaten slog mig och nyfiken svarade jag.

Det var inte advokaten. Det var en kvinna från Nyköpings tingsrätt. Hon hade tittat på min ansökan och pratat med lagmannen på tingsrätten och kommit fram till att ... jag skulle bli erbjuden praktikplats hos dem och undrade nu om jag tackade ja till den? Att säga att jag var chockad ä ingen överdrift och i detta chocktillstånd tackade jag ja till praktikplatsen, fast i samma stund som jag gjorde det kom tanken "Vad har du nu gjort din klant?!" Jag minns inte exakt vad vi pratade om, men hon sade att en annan tjej i klassen också blivit erbjuden LiA-plats på tingsrätten.

Haha, det känns lite pinsamt att inte riktigt komma ihåg vad hon sade, men jag var som sagt i chocktillstånd. Jag trodde aldrig att de skulle välja mig. Vad jag slogs av under samtalet var också panik. Hur skulle jag nu göra? Jag hade redan ett möte inbokat med en advokatbyrå och jag väntade på att få komma och träffa en annan advokat ... och så tackar jag ja till en annan praktikplats? Hur dum får man vara! Jag satte mig ned och försökte få ihop tankarna utan något positivt resultat och därför messade jag till bästa kompisen för att få råd om vad jag skulle ta mig till. Om inte älsklingen hade jobbat och varit upptagen skulle jag ha kontaktat honom också, men det kunde jag inte just då. Myrorna i både benen och huvudet blev inte lugnare av att bästa kompisen inte svarade i samma sekund som jag ville, vilket gjorde att jag ringde till min pappa. Att det blev honom har den enkla anledningen att han har haft olika arbeten i sitt liv och hade kanske erfarenhet av något liknande som jag nu "drabbats" av.

Vi pratade en stund och när vi pratat klart läste jag messet som bästa kompisen skickat nästan med en gång som jag började prata i telefon och jag kom fram till en lösning med hjälp av de båda och jag ska även försöka skjuta bort det dåliga samvetet som jag har. Men det känns som att jag sviker en massa människor genom mitt klumpiga handlande. Allt kommer lösa sig, men jag borde sluta att tala innan jag tänker ...