Jessicas grotta

Är det inte konstigt att något som man knappt ägnat ens en tanke åt innan, är något som man nu längtar efter så väldigt mycket? När vissa sade åt mig att det skulle komma med tiden (när jag knappt tänkte på det) ryckte jag bara lite nonchalant på axlarna och funderade inte mycket på det.

Vad har då förändrats? Visst har jag blivit äldre, men jag är säker på att det inte har med det att göra. Vad (eller jag ska kanske säga vem) som har kommit med den här förändringen är min älskling. Han får mig att känna och vilja saker som jag tidigare inte har velat eller ens tänkt på. Ingen annan får eller har fått mig att känna på det här sättet. Bara min älskling.

Innan han och jag blev tillsammans var jag ganska … cynisk? Jag undvek väldigt starka positiva ord eftersom jag kände att när andra använde dem kändes det en aning överdrivet. Fast älsklingen får mig att använda de här orden och verkligen känna på det sättet. Ibland måste jag hindra mig själv från att överanvända vissa uttryck.


Efter en händelse i ettan på gymnasiet var jag övertygad om att jag inte passade i ett förhållande, eftersom jag kände mig instängd och fången. Det kändes som om jag kvävdes. Men så har jag aldrig känt det med älsklingen. Med honom känns allting rätt och jag vet med hela min kropp och själ att det är med honom som jag vill tillbringa resten av mitt liv med.

Oj, nu kom jag ifrån ämnet. Jag pratade om att längta efter något som man inte har gjort innan. Just det. Om vissa av de personer som jag kände när jag var yngre skulle höra det här skulle de nog bara skratta åt blotta tanken. Inte är jag en sådan person som skulle vilja ha ”det”. Inte i många ögon i alla fall. Vissa dagar längtar jag så himla mycket efter det att jag nästan vill slänga allt åt sidan och göra något åt det. Dock vet jag att det inte går. Det är helt och hållet tack vare älsklingen som jag vill och längtar efter det. Med honom känns allting rätt.