Magiskt möte
Där gick jag på vägen, längs den ganska stora sjön Visnaren som finns i det lilla samhället Åker, i mina egna tankar. I mina öron hade jag hörlurarna till min mp3 och i min högra hand höll jag i spelaren medan musiken flödade. Trots att jag lyssnade på musik vandrade tankarna iväg. Anledningen till att jag började lyssna på mp3 när jag rör mig ute, var för att jag i tvåan på gymnasiet tröttnade på att jag tänkte för mycket medan jag cyklade till skolan. Från början var jag fullständigt emot att lyssna på musik när jag cyklade i stan eftersom jag var orolig för att inte höra övriga trafiken. Fast jag upptäckte när jag väl valde att använda mp3 när jag cyklade, att jag var minst lika uppmärksam som jag var utan musik i öronen. Till en början fungerade musiken utmärkt, fast tankarna började efter hand att vandra iväg ändå, så jag får kämpa för att inte tänka. Det var just det som jag gjorde denna okristligt tidiga morgon.
Längre fram på vägen upptäckte jag något som såg ut som en stor och smal hund. Ungefär som en Whippet, fast kanske inte fullt så smal. I samma stund som tanken slog mig att det var en hund, mindes jag att förra gången som jag hade trott just det, hade det visat sig vara ett rådjur. Därför saktade jag ned och inväntade djurets nästa rörelse. Man vet ju att rådjur i stort sett alltid färdas i par. Mycket riktigt. Strax därpå kom det ett till rådjur och tillsammans sprang de in i "skogsdungen" på min vänstra sida (dock låg den lite längre fram än vad jag hade hunnit till). Leende fortsatte jag att gå i rask takt.
När jag kom så att "skogsdungen" var jämsides mig, vred jag på huvudet åt vänster och spanade in i hopp om att få se rådjuren igen. Någonstans i mörkret bland träden upptäckte jag till min barnsliga förtjusning två vita fläckar och anade att det var deras rumpor. Fast sedan gick inte min matematik ihop och jag rynkade pannan. Jag hade bara sett två rådjur, men jag kunde svära på att det var fyra vita fläckar i dungen. Nyfiket spanade jag in med större koncentration och kunde efter en stund urskilja fyra stycken rådjur som stod alldeles stilla och betraktade mig. Där i mörkret fick jag ögonkontakt med ett av djuren. Låter det fånigt om jag beskriver känslan som fyllde mig, som mäktig? Det var så jag kände och trots att jag väldigt gärna ville springa efter dem i hopp om att få röra, kvävde jag känslan och gick vidare mot mitt mål. Varför jaga och skrämma så fina djur som dessutom skänkt mig denna trevliga känsla?
Under resten av färden kunde jag inte låta bli att le åt minnet av mitt möte med rådjuren och den mäktiga och nästintill magiska känslan höll sig kvar ändå till Läggesta.
Dagens citat:
"När jag hör någon sucka "livet är hårt", är jag alltid frestad att säga "jämfört med vad?"."
(Sydney J. Harris)
Ha det så bra!
Mäktiga och magiska kramar
Jessie
Rådjur brukar vistas utanför mig ganska ofta eftersom jag bor vid en skog :)