Jessicas grotta

Vid något tillfälle när jag var hemma och skulle äta lunch, slog jag på tv:n i vanlig ordning för att ha något att göra under tiden som jag åt. Av en mystisk anledning brukade jag vid mina lunchätartillfällen vara fenomenalt duktig på att slå på tv:n när "Oprah" (kanske repriser?) sändes. Eftersom det inte fanns något annat av större intresse att se på, blev jag kvar. Vid just detta tillfälle som jag specifikt tänker på, hade Oprah Winfrey som gäst Portia DeGeneres (tidigare Portia de Rossi). Mitt intresse stärktes av att jag faktiskt kände igen Portia, vilket är naturligt då hon faktiskt är skådespelerska och känd för sin medverkan i "Ally McBeal".

Portia var väldigt öppen i sitt samtal med Oprah som i stort sett handlade om boken som Portia hade skrivit och som handlar om henne själv. Samtalet som de hade berörde mig starkt av olika anledningar och det gjorde ont inom mig när de pratade om Portias tidigare ätstörning. Hon var väldigt söt och vacker, men ändå hade hon drabbats av det. Hon berättade om ett tillfälle då hon skulle modellfotograferas. Inga kläder som hon prövade passade. Alla var för små. Nu kommer jag inte ihåg vem det var som efter flera timmar tyckte att det var konstigt att det aldrig blev några bilder och därför gick bort till fotograferingen för att kolla, men så var det. Den klädansvariga hade i vilket fall som helst frustrerat utbrustit att han/hon (minns inte vilket kön) aldrig hade blivit informerad om att Portia hade storlek 38 i kläder! På väg till bilen hade Portias agent sagt att det bara var att inse fakta - Portia var tjock. Jag kan informera att med tanke på hennes längd var hon absolut inte tjock. Men hon drabbades av en ätstörning och det gick så långt att hon var ett rena rama vandrande skelett. Hennes familj var väldigt orolig för att hon skulle dö. Sorgligt nog insåg hon inte var det var hon gjorde mot sig själv. I hennes värld var det alla andra som inte förstod hur det var i branschen. Oftast åt hon bara ett tuggummi till middag, men även det kunde få henne att få väldiga skuldkänslor och känna sig hemsk.


Jag mådde dåligt av att se och lyssna på deras samtal. Det är otroligt hemskt att många - både tjejer/kvinnor och killar/män - har fel uppfattning om sig själva och därmed drabbas av någon ätstörning eller på annat sätt skadar sig själva. Jag förbannar de ideal som samhället har ställt. Varför är det så svårt att acceptera att alla är olika? Varför är det svårt för samhället att acceptera de som avviker från idealen? Med de ideal som finns signalerar vi att vi vill ha homogena samhällen - samhällen där alla är och ser likadana ut. Är det verkligen så vi vill? I min värld är svaret på den frågan nej. Jag anser att alla borde få vara precis som de är och se ut hur de vill. Istället för att stöta bort idealavvikarna borde vi hylla dem. Det enda som vi åstadkommer med idealen är att få otroligt många att må dåligt och på olika sätt skada sig själva. Ingen kan enväldigt avgöra vad som ska räknas som skönhet. Skönhet sitter i betraktarens ögon.

Vad vill jag ha sagt? Det är okej att vara sig själv, oavsett hur man är eller hur man ser ut. Alla är vackra på sitt sätt. Dessutom är det det inre som är viktigt. Det är det inre som avgör vilken sorts människa man är och inte det yttre. Det yttre är bara en förpackning och inget annat. Glöm inte det!