Konsten att stå i kö
Efter snart ett år på utbildningen har jag dragit följande slutsats; att stå i kö är ett svårgreppat fenomen.
På skolan har vi tillgång till kyl och fem stycken mikrovågsugnar (det finns fler men de tillhör Tillskärarakademien och de tycks bli vansinniga om vi skulle komma på tanken att använda "deras" mikrovågsugnar), så det fungerar utmärkt att ta med sig lunch. I varje fall i teorin. Rent praktiskt är det en annan femma, eftersom det som sagt endast finns fem stycken mikrovågsugnar, medan vi är mellan trettio och fyrtio som går på utbildningen. Därför är det först till kvarn som gäller om man vill värma sin mat och vissa av mina studiekamrater tar denna tanke på så stort allvar att de praktiskt taget springer ut ur klassrummet så fort läraren talar om att det är dags för lunch. Det i sig är inte direkt något problem, för oftast har jag med mig mat som ska förtäras kallt. Nej, det lustiga uppstår när det är dags att använda mikrovågsugnarna.
Utformningen av "köksvrån" (i brist på bättre förklaring) ser ut som så att (se bilden ovan) intill väggen finns diskbänk, vask, mikrovågsugnarna och kylskåpen. En liten bit bort finns en lång bänk med skåp. Således kan man komma åt mikrovågsugnarna från två olika håll.
De flesta av mina studiekamrater bildar kö vid de båda kylskåpen som finns, fast sedan finns det andra som ställer sig vid andra "ingången" och så fort en mikrovågsugn blir ledig sätter de in sin mat, även om de själva precis har kommit medan de andra borta vid kylskåpen har stått och väntat länge.
Jag anser att det är en smula egoistiskt - för att inte säga ohövligt - att göra så. Antingen borde alla ansluta sig till kön vid kylskåpen eller så borde de i alla fall gå efter någon princip där varje kö får tillgång till apparaterna varannan gång, precis som i vissa fall i trafiken.
Nej, köbildning är svårt och framför allt bland vuxna människor. Kanske borde mina studiekamrater lära sig något från busspendlarna i Läggesta? Eller varför inte införa kölappssystem? Något för skolledningen att fundera på.
På skolan har vi tillgång till kyl och fem stycken mikrovågsugnar (det finns fler men de tillhör Tillskärarakademien och de tycks bli vansinniga om vi skulle komma på tanken att använda "deras" mikrovågsugnar), så det fungerar utmärkt att ta med sig lunch. I varje fall i teorin. Rent praktiskt är det en annan femma, eftersom det som sagt endast finns fem stycken mikrovågsugnar, medan vi är mellan trettio och fyrtio som går på utbildningen. Därför är det först till kvarn som gäller om man vill värma sin mat och vissa av mina studiekamrater tar denna tanke på så stort allvar att de praktiskt taget springer ut ur klassrummet så fort läraren talar om att det är dags för lunch. Det i sig är inte direkt något problem, för oftast har jag med mig mat som ska förtäras kallt. Nej, det lustiga uppstår när det är dags att använda mikrovågsugnarna.
Utformningen av "köksvrån" (i brist på bättre förklaring) ser ut som så att (se bilden ovan) intill väggen finns diskbänk, vask, mikrovågsugnarna och kylskåpen. En liten bit bort finns en lång bänk med skåp. Således kan man komma åt mikrovågsugnarna från två olika håll.
De flesta av mina studiekamrater bildar kö vid de båda kylskåpen som finns, fast sedan finns det andra som ställer sig vid andra "ingången" och så fort en mikrovågsugn blir ledig sätter de in sin mat, även om de själva precis har kommit medan de andra borta vid kylskåpen har stått och väntat länge.
Jag anser att det är en smula egoistiskt - för att inte säga ohövligt - att göra så. Antingen borde alla ansluta sig till kön vid kylskåpen eller så borde de i alla fall gå efter någon princip där varje kö får tillgång till apparaterna varannan gång, precis som i vissa fall i trafiken.
Nej, köbildning är svårt och framför allt bland vuxna människor. Kanske borde mina studiekamrater lära sig något från busspendlarna i Läggesta? Eller varför inte införa kölappssystem? Något för skolledningen att fundera på.
Dagens citat:
"You fill my heart with gladness, Take away all my sadness, Ease my troubles, that's what you do."
(Rod Stewart - Have I Told You Lately That I Love You)
Ha det så bra!
Köbildande kramar
Jessie