Jessicas grotta

Hemlängtan är fel ord att beskriva det jag känner. I alla fall nu (därför att jag i skrivande stund befinner mig hemma i lägenheten). Mitt hem är här i Sörmland med älsklingen och de båda vilda lejonen. Det är här som jag för närvarande bor. Men vad heter det när man saknar en plats som en gång var ens hem? Finns det egentligen något ord som beskriver det?

Egentligen är det konstigt att man kan vara så hemmablind, att det är först när man har förlorat något som man inser vad detta något verkligen betydde. När jag bodde nere i Skåne (om du har missat det är jag en tvättäkta skåning som är född och uppvuxen där) trivdes jag visserligen med att bo i Skåne - det här ganska utmobbade landskap som är Sveriges sydligaste. Även om jag aldrig riktigt trivdes i själva Malmö (däremot i Lund!) var det i alla fall landskapet som låg mig varmt om hjärtat. Fast man tänkte aldrig så mycket på det egentligen.

Efter att jag flyttade ifrån Skåne började jag känna saknad. Inte bara efter bästa kompisen som jag brutalt lämnade och stundom familjen, utan även efter den skånska atmosfären. På väg ned med tåget när jag skulle besöka bästa vännen och min familj, började jag le när det skånska landskapet for förbi utanför tågfönstret och inte kunde jag heller sluta le. Det gör jag fortfarande vid varje besök. Förmodligen inser de övriga resenärerna att jag är galen, men det bjuder jag gärna på.


Nu påstår jag givetvis inte att jag vantrivs här uppe (jämfört med Skåne är det här "uppe"). Förutom att det är trevlig natur här, spelar det ingen roll var jag bor så länge jag får bo med älsklingen. Med honom är lokaliseringen betydelselöst. Jag skulle trivas om vi så bodde i Mikronesien (visst är det ett supergulligt namn?! Har gillat det sedan trean på gymnasiet) eller på Nordpolen (du får ha med i beräkningen att jag är en sommarperson som hatar kyla). Platsen är oviktig. Fast ... Jag har skuldkänslor över att jag bara stack och lämnade en för mig oerhört betydelsefull person vind för våg - min bästa vän. Hon är den enda som aldrig klagat över att jag övergav henne i och med flytten eller att jag inte kommer ned så ofta eller att vi får så lite tid tillsammans när jag väl är nere. Hon gnäller aldrig det minsta. Det gör att jag känner mig ännu elakare. Samtidigt som jag så gärna skulle vilja vara hos henne, vill jag vara med älsklingen. För han och jag hör ihop. Precis som jag och bästa vännen hör ihop. Det är ingen enkel sak att vara delad i två delar.

Hur som helst, det jag ville ha sagt innan jag kom dragande med min snyfthistoria var att det var först när jag flyttade som jag kom att uppskatta Skåne på riktigt. Det var först då som jag verkligen såg skönheten i dess natur. Det var först då som jag på riktigt  kom att njuta av den charmiga dialekten.

Kanske behöver jag den här distansen för att kunna uppskatta Sveriges sydligaste landskap? Kanske behöver jag veta vad jag har "förlorat" för att kunna njuta av det? Kanske är jag och Skåne inte ämnade att ha något annat än ett distansförhållande? Vem vet ...