Jessicas grotta

Marla Amhurst Cahill har varit med om en olycka som gjort att hon tappat minnet och tack vare plastikkirurgi har hennes vackra ansiktsdrag räddats. Men när hon väl vaknar upp från koman är det något som inte känns rätt. Trots envisa försök kan inget sätta fart på hennes minne och samtidigt känner hon på sig att hon inte är den alla säger att hon är. Men varför skulle hennes familj, som hon inte kommer ihåg, ljuga? Långsamt återvänder minnena och uppenbarar en ohygglig sanning.

Jag är fullkomligt fylld av beundran. Den här boken är bland det bästa som jag har läst på länge. Intresset och spänningen fanns med från de första orden och hängde kvar ända till slutet. Medvetet drog jag ut på läsningen eftersom jag inte ville at det skulle ta slut.


Lisa Jackson avslöjar bara tillräckligt för att man ska fortsätta att läsa och undra vad som döljer sig under ytan. Hon antyder ett och annat hela tiden och jag kände mig ganska smart när jag trodde att jag hade listat ut hur det låg till, för att i slutet inse hur fel jag hade. Då förstod jag att det var förmodligen precis det som Lisa Jackson var ute efter. Jag beundrar hur hon ideligen slänger läsaren fram och tillbaka mellan olika teorier, samtidigt som hon retfullt håller en del detaljer dolda - detaljer som man längtar efter att få ta del av. Till detta kan läggas att hon lyckades väcka en del känslor och funderingar i mig.

När hon skriver på det här sättet gör hon det väldigt bra. Hon ska också ha beröm för sina trovärdiga dialoger - något som är väldigt svårt att balansera i en text. Dock fanns det lite minus och i det här fallet var det att slutscenerna var kanske inte de mest trovärdiga och någon var väldigt förutsägbar. Det var synd. Men trots det är jag nu nästan rädd för att påbörja någon ny bok, då risken finns att jag inte kommer bli lika nöjd med den som jag blev med den här. Om alla hade känt likadant för sin första läsupplevelse som jag kände för den här, då skulle förmodligen alla vara bokmalar.

Efter lite om och men (och en del krångel) tycks bloggen fungera som den ska och internet har kommit tillbaka. Får se hur länge det varar.

---

I en eller två veckor gick jag och var på väg att bli förkyld, men det ville inte riktigt  bryta ut. Fredagen den 18 november trodde jag dock att det äntligen skulle göra det eftersom näsan började rinna frenetiskt på eftermiddagen. Och jag säger "äntligen" eftersom det är jobbigt när man går och är nästan sjuk så pass länge. Bättre att bli sjuk så att man får det ur världen. Men jag hade fel. Jag blev inte sjuk under helgen.

På måndagen därpå borde jag dock ha insett vad som var på gång. När jag klev av tåget i Nyköping på morgonen och promenerade i riktning mot tingsrätten blev jag efter bara några få meter väldigt andfådd och hade svårt att andas. Å ena sidan tyckte jag att det var konstigt eftersom jag inte brukar bli så andfådd så snabbt, men sedan tänkte jag inte mer på det och det släppte efter ett tag. Ingen skada skedd (bortsett från den stolthet jag har, eftersom jag gick förbi ett gäng yngre tjejer när jag började flåsa ...).

Mot slutet av lunchen kände jag mig plötsligt dåligt. Huvudvärken ökade som om man hade vridit på någon volymkontroll till högsta och jag kände mig lite slö. Då det bara var några timmar kvar av dagen tänkte jag att jag säkert kunde klara det. Hade inga särskilt ansträngande uppgifter att göra. Jag fick emellertid tänka om när jag kom upp till mitt lilla arbetsrum eftersom jag då kände att det var jobbigt att sitta upprätt och hålla mig vaken. Men jag kunde inte lägga mig under skrivbordet och gömma mig, så det var bara att köra på trots att jag blev mer och mer orkeslös. Jag hade trots allt lovat notarien som sitter vägg i vägg med mig att hjälpa henne förbereda hennes förhandlingar den veckan och ett löfte är ett löfte.


När jag var klar med förberedelserna gick jag in till notarien och lämnade över de sista akterna. Vi började prata och i förbigående nämnde jag att jag trodde att jag slutligen hade blivit sjuk, eftersom det kändes som om jag fått feber. Hon stirrade förvånat på mig och lade sin hand på min panna, för att kunna konstatera det jag kände: jag höll på att brinna upp. Efter hennes inrådan gick jag in till den notarie som är ansvarig för schemaläggning etc. och frågade om det var okej att få åka hem med ett tidigare tåg. Det var helt okej och eftersom jag ändå inte skulle sitta på någon förhandling under tisdagen kunde jag vara hemma då också. När jag började protestera och sade att jag säkert kunde komma på tisdagen, tittade han på mig med ett leende i sina ögon och sade att jag skulle känna efter ordentligt innan.

Under kvällen gick det upp och ned. I ena stunden kände jag mig bra, men sedan tycktes det gå utför. Jag kände mig sämre och sämre. Men jag kunde inte ens forma tanken att stanna hemma. Inte när jag har ett arbete att sköta (och nu är det bara två veckor kvar!). Jag fick nästintill ångest av att ens fundera på att stanna hemma. Så jag låg och gnällde i soffan och lät stackars älsklingen ta emot det. Han tyckte att jag borde stanna hemma om jag kände mig dålig så att jag kunde bli frisk. Det låter logiskt och jag skulle ha sagt samma sak till honom eller andra. Men nu är det mig vi pratar om. Jag som inte har varit hemma på grund av sjukdom sedan högstadiet (jag slutade nian för omkring sex och ett halvt år sedan!). Jag som trotsade feber under gymnasiet och tog mig till skolan ändå. Jag som klättrar på väggarna om jag måste vara hemma och "krya på mig". Men det bästa är så klart att vara hemma och bli helt frisk. Om inte för min egen skull, så för de andras. Om jag inte blir frisk kommer jag förmodligen riskera att smitta ned de andra.

Mitt beslut blev alltså att stanna hemma, men det följde med en otroligt stor dos skuldkänsla över det beslutet. Att jag efter en stunds vila i soffan innan läggdags kände mig lite bättre gjorde inte skuldkänslan mindre. Så håll i hatten: jag stannade alltså hemma från praktiken. Det kändes inte bra att ringa och sjukanmäla mig, men vad skulle jag göra? Man brukar ju säga att hälsan går före annat (om man inte är jag vill säga ...). Dock var jag tillbaka till praktiken redan dagen därpå eftersom jag inte klarade av att vara hemma. Men nu är jag i alla fall frisk (vad jag vet).

Man förstår inte varför det är på det här sättet, men det är så. Det finns ingen anledning till att vara på det här sättet, men det är så. Man vill inte reagera på det här sättet, men det är så.

Utan att ens behöva se personen kan man känna dennes närvaro genom att magen drar ihop sig av plötslig nervositet. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen. Instinktivt vet man att det finns mer än vad personens yta avslöjar, fast man kan inte sätta fingret på vad det är.

När personen ser på en känner man hur blicken borrar sig djupt in i kroppen. Ända in till själen. Det är obehagligt eftersom ens inre är något privat. Något som inte är allmänt tillträde. Bara ytterst få har fått tillträde dit. Därför är det inte okej att den här personen tar sig in där utan att vänta på tillstånd. Att personen bryter sig in där. Man vet inte var man ska göra av blicken och låter den därför irra omkring. Desperat sökande efter en utväg.


Varför måste personen vara så där kusligt lugn? Som om den hade all tid i världen. Nåväl, lugn är att föredra framför stress, men det är skillnad på lugn och lugn. Aktivt lugn och skrämmande lugn. Det skrämmande lugnet innebär att personen är ute efter att få komma nära. Att få ta del av ens privata sfär. Det är man emellertid inte beredd att tillåta. Inte på de här villkoren. Det ska vara på ens egna.

När man ser personen senare - när det händer av en slump - isar det i hela ens kropp och man ryggar tillbaka. Vågar inte möta det farliga som ligger dolt. Det som man inte kan se. Förnuftet hånar en bittert och väser att det är löjligt att reagera så här. Man läser in för mycket. Gör en helikopter av en mutter.

Man vet att det är sant. Egentligen. Men det finns inget att göra något åt. Det enda man kan göra är att härda ut och försöka hålla huvudet ovan vattenytan. Kämpa så hårt och länge man kan. Tills man förmodligen stupar.

Barn påverkas mycket. Ibland mycket mer än vad vi tror. Bodypalace har ett flertal gånger tagit upp det här om vilka signaler Barbie-dockor och liknande sänder ut till barn, och någon som kommenterade ett sådant inlägg menade att barn inte tänker på att Barbie och andra liknande dockor är smala. När jag läste den kommentaren ville jag tala om för personen att det är fel. Barn inser visst det.


Jag menar inte att alla barn gör det, men jag tror att många gör det. Jag gjorde det. Allt som oftast beundrade jag dockans utseende (främst kroppsform) och önskade att jag själv kunde se ut så. Några gånger kände jag nästan avundsjuka gentemot dockan. Varför kunde inte jag vara lika vacker? Att leka med de här dockorna påverkade definitivt min bild av hur man som tjej ska se ut (dock inte hur killar ska se ut). Saken blev knappast bättre av att jag hade två klasskamrater i grundskolan som faktiskt såg ut som två Barbie-dockor och att alla (inklusive lärarna) hyllade deras utseende och antydde att det är så man ska se ut. Då är man vacker. Hur som helst, det jag ville ha sagt var att jag inte tror att jag är den enda som reagerat på det här sättet (men hundra procent säker kan jag naturligtvis inte vara).

Är det då särskilt smart att skapa Barbie-dockor och liknande som ser ut på det här sättet? Vid närmare eftertanke är dessa i princip de enda dockor som ser ut så (vad jag minns). De lite större dockorna, som barnen kan leka att det är deras egna barn, brukar vara normalbyggda. I alla fall när jag var liten, fast med tanke på att det är många år sedan kan de säkert ha ändrat utseende genom åren. Men om de nu ser ut som när jag var liten, varför kan de inte göra samma sak med Barbie-släktet? Varför inte låta dem se normala ut? För om man gör det, bidrar dockskaparna till att ge barn en mer hälsosam syn på utseendet. Då minskar risken för att barn känner sig tvingade att ta till åtgärder för att vara smala.

Är det bara jag som hajar till när man läser föräldrabalkens första kapitel? Om du inte känner till det handlar det kapitlet om faderskap och av en orsak (fråga mig inte vad) verkar lagstiftaren vara förälskad i ordet ”avla”. Ja, du läste rätt. När det i författningen talas om att barn blir till benämner man det som ”avla”.

Själv är jag inte förtjust i det begreppet, vilket beror på att det för mig är förknippat med uppfödning i framför allt försäljningssyfte. Därför klingar det fel i mina öron (eller i det här fallet ögon … fast då klingar det å andra sidan inte …) när jag i lagtexten läser ”avla”. I mitt examensarbete har jag mycket att göra med de här paragraferna och när jag själv skriver försöker jag undvika att använda just ”avla”.


Men vad kan man istället använda när man talar om att en person har blivit till? Nu menar jag i formella sammanhang, för i informella är ”tillverka” i min släkt och bekantskapskrets ett väl använt begrepp. Fast att använda det i till exempel uppsatsen, känns väldigt fel. De synonymer som jag har hittat är ”ge upphov till liv”, ”alstra”, ”producera”, ”göra (barn)”, ”koncipiera” och ”befrukta”. Även de låter fel i mina öron. Vad finns då kvar? Vilka alternativ har jag? Som det ser ut tycks jag helt enkelt bli tvungen att acceptera och använda ordet ”avla”, eftersom det är det ord som i formella sammanhang bäst beskriver det jag är ute efter. Men jag sticker inte under stol med att det nästan kryper i kroppen på mig när jag tar ordet i min mun när det gäller människor.

Förra fredagen, den 11 november, hade tingsrätten en utrymningsövning och ett par dagar innan hade vi fått ta del av följande scenario:

”En upprörd man kommer in till receptionen och talar om att han fått nog av rättsväsendet och meddelar att han tänker spränga sig själv och hela byggnaden i luften vilken minut som helst.”

Alla visste redan innan övningen när den skulle äga rum, men trots det undrade jag för ett ögonblick vad det var som lät när brandlarmet sattes igång. Sedan lät jag allt arbete ligga på skrivbordet, tog jackan från skåpet och stegade ut i korridoren. Eftersom det var så tyst (bortsett från larmet) blev jag osäker och funderade på att gå tillbaka, men tog mig snabbt samman och gick ut till uppsamlingsplatsen. När jag var på väg ut kom de andra.


Sådana här utrymningsövningar är väldigt bra, men hade det inte varit bättre att ha övningen utan att personalen hade varit medvetna om det? Nu inser jag naturligtvis att det kan vara svårt att genomföra en oväntad övning på en offentlig plats, som till exempel tingsrätten. Men samtidigt tror jag att det hade varit nyttigare, eftersom nu satt nästan alla och räknade ned minuterna tills det var dags (till och med jag trots att jag sedan ändå blev förvånad). Om man inte är beredd på det tar man det kanske på större allvar, för man tror att det är på riktigt. Det är bara en tanke.

En läkarsekreterare som berättar om sitt berg-och-dal-bane-äktenskap, minnet av sitt sladdbarn som dog ung, oron för dottern och hennes äktenskap samt en del annat runtomkring.

Precis som jag har nämnt i ett tidigare inlägg har jag bland annat svårt för böcker som är skrivna i självbiografisk stil. Den här romanen tillhör definitivt den kategorin. Gerda Antti låter visserligen sin läkarsekreterare Ulla berätta om händelser i sitt liv, men hon lyckas ändå inte få det till en berättelse.


Fast värst var nog ändå själva sättet som hon har skrivit på. Det var satsradning rakt igenom boken och i princip hela tiden. Dessutom tycks Gerda Antti inte veta hur man bygger upp korrekta meningar, vilket ledde till att jag jämt och ständigt fick läsa om samma mening (eller del av mening) flera gånger. Om boken har blivit korrekturläst, måste det vara en okunnig korrekturläsare som har gjort jobbet. Något annat språkligt som störde mig otroligt mycket var att hon skrev sina dialoger på en (vad jag antog var) småländsk dialekt. Det innebar att jag många gånger inte förstod vad som sades trots att jag ansträngde mig till det yttersta. Jag tycker - och det är min personliga åsikt - att man ska skriva så att de allra flesta förstår. Talspråk är väl okej (även om jag personligen inte gillar det skrivsättet) men att skriva på dialekt ska man passa sig för. Om inte annat så riskerar man att stöta bort många läsare på det här sättet.

Ovanpå detta blev jag upprörd över hur den här Ulla tänker. Dock är det inget som ligger boken till last, utan har enbart med mina egna värderingar att göra. I ena stunden är hon arg över att hennes ena släktings äkta man är otrogen, men i nästa är det helt okej att hon är det med någon som hon absolut inte borde vara det med! Skäms gör hon inte heller utan tycker att det är fullkomligt normalt. Varför hon då döljer det för andra när hon tycks tycka att det är okej är en gåta.

Nej det här var verkligen inget att hänga i granen och i nuläget tror jag inte att jag kommer läsa mer av Gerda Antti. Tyvärr.

Även om jag många gånger kan störa mig på språkliga fel, finns det trots det tillfällen då det kan vara komiskt.

Under en förhandling där jag var protokollförare och som varade i två dagar (första dagen höll vi på från nio på morgonen till åtta på kvällen) fanns det två stämningsansökningar, varav den ena kom från Gotlands tingsrätt och gällde skadegörelse. Fast det var först under överläggningen och efter att domaren påpekade det, som vi såg skrivfelet. Istället för motorHUV hade åklagaren skrivit motorHUD.

I söndags fick jag vara med om något nytt och då syftar jag på att jag fick testa på något som jag inte har gjort förut. Jag lagade en cykelslang! Nåväl, jag fick hjälp av älsklingen med att ta av och sätta på hjul och däck (först för att visa mig hur man skulle göra och sedan för att jag var för svag för att klara av det). Vilken tur jag har som har älsklingen.


Jag är medveten om att jag säkert låter väldigt bortskämd när jag säger att jag tidigare inte har lappat en cykelslang, men det har helt enkelt inte blivit av tidigare. Under min uppväxt var det min pappa som fixade sådant här och tanken var att jag skulle ha fått testa på det själv redan då. Men av orsaker som jag i dag inte minns, blev det inte så. Och från när jag flyttade upp till och ihop med älsklingen fram till nyligen, har vi inte haft behov av att laga cykelslangar.

Glad är jag hur som helst över att få ha testat på det och med tiden kommer jag nog kunna få av och på både hjul och däck själv. Gäller bara att bygga upp styrka - något som jag i dagsläget saknar. Ibland är det tröttsamt att vara en svag kvinna (fast jag har bara mig själv att skylla).

Den här maträtten är en av mina favoriter. Om du inte har ätit den tidigare, är det på tiden att du gör det. Hur kan man ha undgått att ha tagit del av denna svenska husmanskost?

I senaste numret av "Kupé" läste jag att fler och fler begår så kallade digitala självmord, vilket innebär att man utplånar alla sina internetcommunitykonton. I en senare artikel berättade en amerikansk journalist att hon och hennes familj bestämde sig för att vara utan tv, mobil och internet ett tag. Anledningen var att de ville komma närmare varandra då det elektroniska tar så mycket av vår tid och energi och tydligen kom de närmre varandra.

Det fick mig att börja fundera på mitt eget internetberoende. Ju mer jag tänkte, desto osäkrare blev jag på om man kan kalla det för beroende - mitt internetanvändande? I och för sig kollar jag mejl och lite annat minst en gång om dagen, men jag tror allt att jag också kan vara utan internet utan att få abstinensbesvär (fast är det inte så de flesta som har ett beroende tänker? ). Bröllopsresan till Rom är ett bevis på det. Under både bröllopshelgen och veckovistelsen i Rom var jag helt och hållet utan internet och det gick ingen nöd på mig.


Men det att internet och annan "nöjeselektronik" (dator, tv etc.) tar väldigt mycket av ens tid stämmer nog ganska bra. I alla fall för min del. Egentligen hade man säkert kunnat klara sig utan det, eftersom man lyckades med det innan dessa ting invaderade våra liv. Jag menar, man hade knappast dött av att vara utan det. Dock är min mejl för närvarande en ganska viktig del av mitt liv då skolan kommunicerar främst via mejl. Fast jag hade som sagt inte dött av att vara utan det. Om mina resultat på utbildningen sedan hade blivit lidande är en annan femma.

Trots att jag vet att jag skulle klara mig utan några problem, tar det ändå emot när tanken formas i huvudet. Så för min del är det inte frågan om jag kan vara utan dessa (onödiga) ting, utan om jag vill vara utan dem? När jag får sådana stridiga känslor uppfattar jag det som en utmaning och vill nästan genomföra det bara för att bevisa för mig själv att jag kan. Kanske hade det varit nyttigare för en att göra så - om inte för evigt så i alla fall för en tid. Jag är övertygad om att man hade känt sig friare.

Enda anledningen till att man känner behov av dator, mobiler och liknande är för att det har byggts upp ett behov och detta främst från upphovsmännen. Nu menar jag inte att det inte är en rolig sysselsättning att surfa runt, för det är det. Det jag menar är att det inte är något nödvändigt för överlevnaden. Det borde inte vara en katastrof om dessa nöjen försvinner.

Jag är sugen på att göra en tids uppehåll från dessa onödigheter, men jag får se hur det blir. Om bloggen inte uppdateras under någon vecka eller mer vet du vad det blev för beslut.

Bokjerka: Vilken bok har den mest fantastiska titeln enligt dig?

Jösses. Förvisso har jag många gånger en åsikt om titlar och kan uppskatta vissa mer efter att ha läst klart boken då det händer att titelns innebörd kommer fram tydligare under tiden som man läser. Ett exempel på det är Henning Mankells bokdöpande. En del gånger stöter man på hans titlar i berättelsens text. Fast jag tror inte att han bara väljer titel på måfå (men helt säker kan jag dock inte vara) eftersom de på något sätt ändå sammanfattar historien ganska bra. Om det är för att jag såg upp till honom innan ska jag låta vara osagt, men jag har själv kommit att tillämpa hans metod när jag ska namnge mina berättelser. Min tolkning av hans metod i alla fall.


Men trots att jag onekligen kan ha åsikter om böckers titlar, kan jag inte för mitt liv komma på någon bok som har den mest fantastiska titeln. För att kunna tycka det anser jag att man måste känna ganska starkt för titlar som man hävdar är fantastiska. Det gör inte jag. Jag kan le åt vissa titlars fyndighet eller rynka på näsan åt andra. Men mer än så är det inte för mig. Tyvärr.

Fast jag tycker att tre av Nora Roberts böcker har ganska mysiga titlar: ”Solens diamanter”, ”Pärlor från månen” och ”Havets safirer”. När man smakar på dessa titlar känns de lite magiska. Men mer än så är det inte. Inte för mig i alla fall.

Josh Grobans fantastiska röst får mig att rysa och den här vackra (och lite sorgliga) låten utgör inget undantag. Ofta när den spelas i min MP3 brukar jag lyssna på den om och om igen (ja, flera gånger direkt efter varandra). Hur kan det komma sig att han har så många känslofyllda låtar som lockar mig till gråt (fast jag brukar sällan fälla tårar)?

---

For all the times I tried for this
And every chance at you I missed
I've been known to go my way but I confess
It made me miss you more

I drew my line across the sand
And set my flank in no mans land
But here I am the one man band
With a song that's meant for two

And there is a light
From a higher window
Shining down on you tonight
And the music floats on the breeze
Bringing an easier time.
And all of our cards are on the table
Tell me what you want to do
Just don't tell that it's too late
For me to love you.

How perfect we were meant to be
Our warm and silent symmetry
It's times like these when all
All we need is to be reminded
And I have flown a thousand miles
To empty rooms and crowded aisles
And we went from cathedral bells
To show and tell and wish you wells

And I still look at you
And I am blinded.
I am blinded

For all the times I tried for this
And every chance at you I missed
I've been known to go my way but I confess
It made me miss you more

I drew my line across the sand
And set my flank in no mans land
But here I am the one man band
With a song that's meant for two

And there is a light
From a higher window
Shining down on us tonight
And the music floats on the breeze
Bringing an easier time.
And all of our cards are on the table
Tell me what you want to do
Just don't tell that it's too late
Don't tell me that it's too late now
Just don't tell me that it's too late
For me to love you.

---

*tar ett djupt andetag* I flera år levde jag med i princip endast ett framtidsmål för ögonen och kunde inte för ett ögonblick föreställa mig en annan framtid. Det var åklagare som jag skulle bli och inget annat. Eftersom jag var så målmedveten och bestämd förutsatte andra i min omgivning att det var just åklagare som jag skulle bli och inget annat.

Fast ibland blir det inte som man vill. Att inse att mina betyg eller högskoleprovsresultat inte räckte för att få bli en av de lyckligt invigda på juristprogrammet var ett oerhört hårt slag. Jag grät när jag till sist lyckats uppbåda det mod som krävdes för att öppna och se mitt allra första antagningsbesked. Den gången kramade min syster om mig och försökte trösta mig. Men jag gav inte upp. Jag sökte tre eller fyra gånger till med samma nedslående resultat, även om mina förutsättningar förbättrats och allra helst inför sista gången som jag sökte till juristprogrammet (de hade ändrat meritpoängssystemet så att mina betyg i språk och matte – plus några andra – gav bättre poäng).


Till sist fick jag inse den bittra sanningen – jag kunde inte komma in. Det var oerhört svårt att svälja det faktumet och jag fick den räligaste (som betyder den mest hemska) eftersmak utav det. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig värdelös som inte hade det som krävdes för att komma in. På något sätt kändes det som att älsklingens ena vän bekräftade det när han frågade: Varför kommer du inte in? Jag vet att det var en oskyldig fråga och att han säkert inte menade något illa. Men just då kändes det jobbigt när andra kom med påpekanden där de antydde på ett eller annat sätt att det var konstigt att jag inte kom in. Man kan väl säga att jag var extra känslig då. Hur som helst verkade det som att jag till sist lyckades komma över min enorma förlust och jag var väldigt glad när jag mirakulöst nog fick en plats på paralegalutbildningen.

Dock underskattade jag nog den där längtan som jag hade att uppnå min dröm. Efter bara några dagar på praktiken sköljde min tidigare jag-ska-bli-åklagare-längtan över mig och nästan dränkte mig på kuppen. Inte har det blivit bättre ju längre tid det har gått. Snarare tvärtom. Nu längtar jag mer än någonsin efter att få inta rollen som åklagare och jag slänger ofta nästintill förälskade blickar mot åklagarna under förhandlingarna. Då syftar jag på att dessa blickar är ämnade för åklagarna som yrkesroll och inte som personer. Jag är trots allt gift.


Det här är sannerligen ett i-landsproblem och gnäll av stora mått. Det finns ingen annan att lägga skulden på för att det blev som det blev, än på mig själv. Jag är ensam ansvarig för utgången av det här. Men det är lite lustigt att man på nytt fylls av känslorna när man trodde att man lyckats lägga det bakom sig. Antar att det blir att jobba mer på det.

Nu har jag kommit på den mest fenomenala idén, nämligen hur jag ska göra mig mer attraktiv på arbetsmarknaden efter att min utbildning är klar. Jag kan bli häktningsparalegal!

Efter att ha suttit på så många häktningar som jag har gjort vid det här laget går protokollen rätt så fort att skriva (vilket också är tur, då de har högst prio och måste bli klara så fort som möjligt). Är det inte en genialisk idé? I stället för att tingsrätterna ska binda upp sina notarier (som redan har väldigt mycket att göra) behöver de bara anställa mig vid behov. Med andra ord behöver de inte tynga ekonomin med ytterligare en anställd som kanske inte alltid behövs. Jag å min sida får ombyte vad gäller arbetsplats. Är det bara jag som ser en vinst-situation för alla inblandade?


Även om det säkert inte hade varit alltför svårt att profilera sig som en häktningsparalegal, tror jag att det i längden hade blivit långtråkigt för mig. Jag kräver lite mer variation för att vara nöjd. Jag vet - jag ställer väldigt höga krav.

En av bokbloggarna som jag börjat följa brukar ha något som hon kallar för bokjerka. Det går ut på att hon ställer en bokfråga och sedan får läsarna besvara den i sina bloggar och länka till sina inlägg i kommentarer. Då jag är dålig på att hålla den typen av tidsfrister tänkte jag skriva om ämnena lite då och då i stället. Först tänkte jag ge mig i kast med


För mig är svaret ganska enkelt. Jag föredrar helt klart en mix. Båda alternativen (serier respektive fristående) har sina för- och nackdelar. Ibland händer det att man fastnar så mycket för berättelsens karaktärer och känner sig tom när man har nått sista sidan, att man känner att man vill ha mer. Man vill lära känna personerna djupare och tillbringa ännu mer tid med dem. Så kan jag känna ibland. Fast det händer också att en berättelse är så bra att man helt enkelt känner sig mätt. En förutsättning skulle bara förta nöjdheten och på något sätt förstöra helheten. Urmjölkning rent ut sagt. Och en annan nackdel med serier är att många gånger måste man läsa första boken i serien för att få ganska bra grepp om berättelsen och det är inte alla gånger som det är väldigt lätt att hitta just den boken.


Men att bara läsa antingen serier eller fristående skulle för mig bli tråkigt i längden. Jag höll på att säga att läsning av endast fristående hade nog varit bättre än läsning av endast serier (för min del i alla fall – jag är medveten om att det naturligtvis varierar från person till person), men jag tror ändå inte det. Vissa gånger behöver man mer än en flyktig bekantskap och den sortens djupa relation kan man förmodligen bara få från serier.

För mig är det alltså en mix av fristående och serier att föredra. Man brukar ju säga att omväxling förnöjer.

När jag i vanliga fall pendlar till skolan (och även mina två första månader på praktiken) laddar jag mitt pendlarkort som varar i trettio dagar. Fast i slutet av terminen brukar det vara bättre att köpa lösa biljetter som jag köper i förskott. Då brukar jag kunna tjäna flera hundralappar. Det är pendelresandet med de här lösa biljetterna som fått mig att fundera. Eller, snarare SJ-personalens agerande.

Till en början trodde jag att jag var tvungen att boka om mina biljetter till den rätta avgången (när jag köper biljetter i förskott brukar jag köpa ombokningsbara biljetter till senare avgångar så att jag kan boka om utifall att det skulle behövas). Fast efter några gånger då jag inte hann eller inte orkade boka om biljetterna, insåg jag att tågvärdarna inte bryr sig om vilken avgång biljetten gäller för. I varje fall inte tågvärdarna på sträckan Eskilstuna - Stockholm. Om inte jag själv har påpekat att biljetten egentligen gäller för en senare avgång, har inte de påpekat det och det ska inte spela någon roll om den ombokningsbar. Man måste egentligen boka om den till rätt avgång. Nu vet jag givetvis inte om det är så på bara "min" sträcka eller om den här mentaliteten gäller all SJ-personal. Jag vet i alla fall att för egen del spelar det ingen roll om biljetten är ombokningsbar eller inte. Jag brukar inte få någon reaktion om jag åker tåg med annan avgång än den som står på biljetten.

Jag tycker om att ha småkakor hemma så att man kan ha något till teet på kvällen om man känner för det (ja, jag och älsklingen dricker inte kaffe). De här kakorna passar utmärkt för det ändamålet och de är dessutom goda.

På någon bokblogg ställdes frågan om vad som är utmanande läsning för en själv och den frågan satte genast igång mina geniknölar. Jag läser hyfsat mycket, så utmanande i den utsträckningen att jag har svårt att förstå innebörd av ord och uttryck brukar jag inte stöta på så värst ofta (även om det självklart händer ibland). Av den anledningen ger jag mig på frågan från en annan synvinkel.

Jag föredrar realism (dock är det inte samma sak som trovärdighet) och allra helst när jag läser. Film med orealistiska inslag kan gå an även om mitt intresse kan falna ganska snabbt, men när det kommer till böcker brukar jag ha tämligen svårt att hålla kvar intresset. Därför är science fiction- och fantasyböcker något som jag föredrar att inte läsa. Det kryper i kroppen på mig när overkliga inslag kommer in i bilden och då brukar även intresset sippra ut.


Ett talande exempel för det är ett tillfälle då jag läste en bok ur en serie som Nora Roberts skriver under pseudonym. Just den här boken var nummer två i serien och duktiga jag hade inte ens läst första boken. Men det var inte lika jobbigt som vad som hände under läsningen. Förmodligen är du införstådd med att jag praktiskt taget avgudar Nora Roberts sätt att skriva, men inte ens det faktum att det var Nora Roberts som hade skrivit boken gjorde min reaktion bättre. Den här serien är någon form av framtidsdeckare, som innebär att den utspelar sig ganska många år i framtiden. Just det var inte heller några problem, men att en del av befolkningen var robotar, att de hade ”levande” datorsystem som talade och så vidare var mitt stora bekymmer. Nästan med en gång suckade jag irriterat och hade svårt att behålla koncentrationen under resten av läsningen. Jag tror även att jag var ganska ilsken på berättelsen också på grund av de där anledningarna.

Konstigt nog hade jag en annan inställning till detta när jag var yngre. När jag lekte var det i stort sett alltid magi eller annat overkligt som gällde. Det var inte många gånger som mina lekar var realistiska. Exakt när det förändrades vet jag inte, men jag är rätt säker på att om jag i den åldern hade börjat läsa science fiction och fantasy, hade chansen varit större att jag hade fastnat för det. Fast jag har bestämt mig för att ge i alla fall fantasy en chans. Till viss del beror det på att älsklingen bara läser den genren och visst vore det trevligt att kunna diskutera böcker? Fast den största anledningen är att jag vill vidga mina läsvyer. Vara öppen för mer. Kanske kan genren inspirera mitt skrivande?


En annan typ av böcker som jag också har svårt för är böcker som är skrivna på något slags självbiografiskt sätt. Med det menar jag böcker som är uppbyggda på att någon berättar om något utan att det blir en riktig berättelse. Bara någon slags redogörelse för en persons liv. Mitt krav när jag läser är att texten ska skapa någon form av film i mitt huvud. Det blir det inte riktigt när det är en form av självbiografi och det beror inte på att de är skrivna i första person (”jag”). De saknar helt enkelt berättelsestuket. Ett exempel är ”Det är mycket med det jordiska” av Gerda Antti. Nu har jag i och för sig inte läst särskilt många självbiografier, så det finns säkert undantag. Om du har ett sådant exempel är du välkommen att tipsa mig om det.

Det här är läsning som utmanar mitt tålamod och intresse. Men jag försöker ändå vara öppen och testa på dem ändå.

Vinter. Skridskoåkning i en ishall. Nykär. Det är till det som mina tankar vandrar när jag hör låten. Och så lägger sig ett leende på läpparna.

Jag och älsklingen hade inte varit tillsammans särskilt länge när vi började åka skridskor under mina helgbesök hos honom. Båda två var glada för att den andre också tyckte om att åka skridskor, för det är en rolig sysselsättning. Hur som helst, en av de första gångerna som vi åkte skridskor tillsammans ägde rum i ishallen i Strängnäs. Bara tanken på det ger mig en mysig känsla i magen. Under tiden som vi åkte spelade de "Livin' next door to Alice" och älsklingen lade mimande till ”Alice, who the fuck is Alice?!”. Jag själv hade bara hört originalversionen och såg därför frågande på honom. Efteråt satt vi i hans bil och lyssnade på några låtar, däribland who-the-fuck-is-Alice-låten. Av den anledningen tänker jag på det som jag inledningsvis nämnde. Och så fylls jag av en mysig känsla.

---

Sally called when she got the word,
She said: "I suppose you've heard -
About Alice".
Well I rushed to the window,
And I looked outside,
But I could hardly believe my eyes -
As a big limousine rolled slowly
Into Alice's drive...

Oh, I don't know why she's leaving,
Or where she's gonna go,
I guess she's got her reasons,
But I just don't want to know,
'Cos for twenty-four years
I've been living next door to Alice.
Alice, who the fuck is Alice

Twenty-four years just waiting for a chance,
To tell her how I'm feeling, maybe get a second glance,
Now I've got to get used to not living next door to Alice...
Alice, who the fuck is Alice

Grew up together,
Two kids in the park,
Carved our initials,
Deep in the bark,
Me and Alice.
Now she walks through the door,
With her head held high,
Just for a moment, I caught her eye,
As a big limousine pulled slowly
Out of Alice's drive.

Oh, I don't know why she's leaving,
Or where she's gonna go,
I guess she's got her reasons,
But I just don't want to know,
'Cos for twenty-four years
I've been living next door to Alice.
Alice, who the fuck is Alice

Twenty-four years just waiting for a chance,
To tell her how I'm feeling, maybe get a second glance,
Now I gotta get used to not living next door to Alice...
Alice, who the fuck is Alice

Sally called back, asked how I felt,
She said: "I know how to help -
Get over Alice".
She said: "Now Alice is gone,
But I'm still here,
You know I've been waiting
For twenty-four years..."
And the big limousine disappeared...

I don't know why she's leaving,
Or where she's gonna go,
I guess she's got her reasons,
But I just don't want to know,
'Cos for twenty-four years
I've been living next door to Alice.
Alice, who the fuck is Alice

Twenty-four years just waiting for a chance,
To tell her how I feel, and maybe get a second glance,
But I'll never get used to not living next door to Alice...
Alice, who the fuck is Alice

Now I'll never get used to not living next door to Alice...

Man sitter i godan ro och pratar med de andra kring bordet medan glädjen simmar runt i kroppen. Plötsligt rycker man till när han sätter sig på stolen bredvid. Inte så att det syns. Hoppas man i alla fall. Med ens är all tidigare glädje som bortblåst och ersatts av krypande obehag som får en att vilja vrida och vända på sig där man sitter på stolen.

Man får plötsligt för sig att vilja skrika rakt ut för att sedan resa sig från sin plats och helt sonika gå därifrån. Men man vet att det inte är något vuxet beteende och man förväntas vara vuxen, så det är inget alternativ. I stället sitter man kvar på stolen och stirrar ned i bordet framför och på sin kopp som finns placerad där. Plötsligt är det som om den mjuka stolsdynan ersatts av nålar.

Han säger något till en och fyrar av ett hånfullt leende. Man förstår inte varför han lägger ned tid på att tilltala en då båda två vet att han hatar en. Det har han visat mycket tydligt. Fast man säger inte det till honom. Man låtsas som ingenting och besvarar honom så artigt man kan. Som hastigast tittar man på honom. Bara så att han tror att man bryr sig. Egentligen gör man inte det. Egentligen vill man säga rakt ut vad man tycker och känner. Egentligen vill man bara slippa honom.

Men man vet att det inte är något vuxet beteende. I stället sitter man kvar tyst och snällt och försöker ignorera obehaget som klamrar sig fast i ens bröstkorg. Man känner sig liten. Väldigt liten. Till det kan man lägga till känslan av värdelöshet. Det är precis det han tycker att man är. Det har han tydligt visat när ingen annan har varit där. Det känns som om man har blivit tillplattad av hans skoklack. Precis som det kryp man är i hans ögon.

Han skrattar och tilltalar en på nytt. Om man ändå bara hade kunnat sjunka genom golvet och försvinna. Men i stället klistrar man på ett leende och svarar honom så artigt man kan. Sedan tittar man försiktigt på klockan. Räknar ut hut länge man har suttit på stolen. Försöker avgöra vad som kan anses vara artig närvaro. Man reser sig upp och tackar för sig. Sedan flyr man iväg och bort från honom.

Sexton år tidigare härjade en mördare som gav sig på unga, ensamstående mödrar och deras söner. Sedan upphörde morden. Nu dör återigen unga och ensamma mammor och deras söner, och man befarar att madonna-mördaren är igång igen. Ivy Dunlap kallas till Chicago för att hjälpa till, men hon vet mer om morden än vad hon utger sig att veta. Vad är det egentligen för koppling som hon har till morden?

Först och främst måste jag säga att jag blev glatt överraskad av att fokuset i den här berättelsen inte låg på det som gör de flesta andra böcker av den här typen så förutsägbara. I stället fokuserade Anne Frasier på huvudkonflikten och de psykologiska aspekterna på de inblandade personerna. Det ska hon ha stort beröm för.


Jag kom på mig själv ett flertal gånger med att sitta och tänka kring den här berättelsen när mitt fokus i stället borde ha varit någon annanstans. Med andra ord var det svårt att riktigt kunna släppa världen som man i läsande stund sögs in i. Hela tiden ville jag veta vad som skulle hända härnäst. Trots att man några gånger fick tillräckligt med ledtrådar för att kunna peka ut vem mördaren var, blev jag inte besviken. Tvärtom fick man detta serverat av Anne Frasier så att jag i stället satt och höll andan. Om jag hade kunnat skulle jag ha ropat vad jag visste till författarens intet ont anande karaktärer.

Samtidigt som det var intressant att ta del av den psykologi som flödar i boken, var det även skrämmande. Jag insåg förfärat att man faktiskt inte alltid kan peka ut de här farliga människorna. Visserligen visste jag det även innan, men nu insåg man det verkligen. Vem säger att de som jag dagligen pendlar med inte är kallblodigt kalkylerande mördare? Även om man inte ska gå runt och tänka så, är tanken både skrämmande och inte osannolik.

Dialogerna i en berättelse är ofta det jag är missnöjd med, men jag tycker att Anne Frasier har lyckats på den punkten. Det enda som jag var missnöjd med var slutet. Tråkigt nog kändes det tillkrystat – som om författaren inte riktigt tänkt ut det och därmed slängt in det bara för att få slut på berättelsen. Man blir vid sådana tillfällen ledsen, och framför allt när boken i övrigt har hållit en trovärdig nivå. Men på det stora hela tyckte jag om boken.

Jag måste säga att måndagen den 24 oktober var en ytterst märklig dag. Under natten till måndagen hade jag som vanligt svårt att sova och jag har för mig att jag vaknade ett flertal gånger under natten. Sedan började dagen med att älsklingen skulle åka i väg och inte komma tillbaka förrän på tisdagen. Med andra ord försökte jag under morgonen kontrollera mina känslor. Visserligen brukar jag sakna honom när vi är ifrån varandra under dagarna, men det är ändå inte riktigt samma sak. För i vanliga fall vet jag att även om vi under min pågående praktiktid bara får träffa varandra ungefär tre timmar om dagen på vardagarna, vet jag att jag kommer komma hem till honom. Att vi kommer att få ses. Trots att det bara rörde sig om knappt två dagar, kändes det jobbigt att behöva vara ifrån honom. Hur som helst, efter att älsklingen hade gett sig i väg var det min tur att ge mig av.

När jag nästan precis hade satt mig vi skrivbordet på praktiken och fått igång datorn, ringde min arbetstelefon. Under min praktik fram till den dagen har den aldrig ringt. Dessutom hade jag inte heller vaknat helt. Tekniskt sett var jag vaken, men inte så pass att min hjärna fungerade fullt ut. Därför satt jag och stirrade på telefonen som om den hade kommit ifrån Mars. Jag såg förmodligen ut som vår honkatt och hon ser i stort sett alltid förvånad och frågande ut. Efter att två signaler hade gått fram svarade jag (om än inte på ett alldeles lämpligt sätt – vilket berodde på att hjärnan fortfarande var sömndrucken). Jag möttes av rösten till den notarien som för närvarande ansvarar för schemat etc. Han förklarade att det skulle vara en häktning klockan nio på morgonen och undrade om jag kunde ta det (vilket innebär att jag skulle vara protokollförare). Då jag har svårt att säga ”nej”, svarade jag ”ja”. Ganska logiskt i och för sig. Under dagen hade jag ändå bara efterarbete till huvudförhandlingen som jag hade haft på onsdagen och fredagen veckan innan (onsdagens förhandling fick fortsätta på fredagen), och så många häktningar som jag nu har suttit på tyckte jag att ett protokoll borde gå hyfsat snabbt att skriva. Fast det visade sig vara fel. Två fel närmare bestämt. Det var inte en, utan tre häktningar och den första började inte klockan nio, utan halv tio. Men trots dessa små bagateller ansåg jag att det inte borde vara några problem. Hur svårt kan det va’, för att uttrycka sig som Linda Bengtzing. Lite senare kom den här notarien in till mig och frågade om jag även kunde hoppa in på en huvudförhandling där min studiekamrat skulle vara protokollförare, eftersom hon var sjuk. Återigen sade jag ”ja” och planerade lite snabbt mentalt att jag skulle bli tvungen att förbereda den akten så snart häktningsprotokollen var färdiga.


Häktningarna gick rätt så smidigt. Det var bara sista häktningen som drog ut på tiden, vilket berodde på att häktningsvakterna tog tid på sig att föra den siste anhållne till salen. Fast det får man ha förståelse för eftersom alla tre anhållna häktades i samma mål och häktesvakterna var tvungna att se till så att de inte träffade varandra till och från häktet.

Efteråt hade jag ungefär en timme till lunchen och tänkte att jag säkert kunde vara färdig med protokollen till dess. Under tiden som jag satt och skrev på de här protokollen, ringde min arbetstelefon. Ringde den verkligen igen?! Precis som sist fick den en blick som om den vore en utomjording eller liknande, fast jag svarade även nu. Det visade sig vara en anhörig till en av de häktade som ville veta lite om det. Jag besvarade frågorna så gott jag kunde. Efter att samtalet hade avslutats skrev jag klart mina protokoll och gick ned för att äta.

Så gott som alla går och äter när klockan slår tolv. Jag själv försöker göra klart det jag håller på med innan jag ansluter mig till dem, såvida det inte är klart att det kommer ta några timmar till. Fast oftast brukar jag ändå lyckas bli klar till runt tolv. Den här dagen var klockan tjugo i ett när jag kom ned till matsalen, vilket innebar att alla andra hade ätit färdigt. Med andra ord fick jag luncha för mig själv.

Ungefär tio minuter efter var jag uppe på rummet igen och hade ungefär en och en halv timme på mig innan den där förhandlingen skulle börja. Jag lyckades bli klar med efterarbetet från onsdagens och fredagens förhandling och satte då igång med att förbereda inför eftermiddagen. När det var cirka en kvart kvar ringde arbetstelefonen en tredje gång den här dagen. Då jag svarade visade det sig att det var en god man från ett ärende där hans huvudman har ansökt om att godmanskapet ska upphöra. Just det ärendet hade jag tagit hand om innan och nu undrade han hur det gick. Efter att ha tagit reda på det ringde jag upp honom och gav besked. Då vi lade på var det omkring fem minuter innan förhandlingen skulle börja, så jag fick bege mig till salen.

Helt klar med förberedelserna var jag inte och när jag kom till salen hade nämndemännen redan kommit. Själva förhandlingen var lite rolig på såt sätt att vi fick ta småpauser ganska ofta för att kunna reda ut olika oklarheter. Dessutom förväntade sig domaren att jag skulle ha tagit hand om vissa moment under förhandlingen som hennes notarier annars alltid gör. Fram till dess hade jag själv aldrig fått göra de momenten, så jag hade alltså inte förberett mig på det. Det hade inte heller domaren, men hon tog hand om det ändå. Det hade varit mycket lättare om jag hade haft längre tid på mig att förbereda mig, men det är sådant som händer när man plötsligt får hoppa in för någon som blivit sjuk.

Fast om jag tyckte att den här dagen var underlig, var det inget i jämförelse med dagen därpå. Å andra sidan var den inte direkt underlig. Bara otroligt … kass. Men det är en annan historia.