Jessicas grotta

När mörkret faller (Lisa Jackson)

Marla Amhurst Cahill har varit med om en olycka som gjort att hon tappat minnet och tack vare plastikkirurgi har hennes vackra ansiktsdrag räddats. Men när hon väl vaknar upp från koman är det något som inte känns rätt. Trots envisa försök kan inget sätta fart på hennes minne och samtidigt känner hon på sig att hon inte är den alla säger att hon är. Men varför skulle hennes familj, som hon inte kommer ihåg, ljuga? Långsamt återvänder minnena och uppenbarar en ohygglig sanning.

Jag är fullkomligt fylld av beundran. Den här boken är bland det bästa som jag har läst på länge. Intresset och spänningen fanns med från de första orden och hängde kvar ända till slutet. Medvetet drog jag ut på läsningen eftersom jag inte ville at det skulle ta slut.


Lisa Jackson avslöjar bara tillräckligt för att man ska fortsätta att läsa och undra vad som döljer sig under ytan. Hon antyder ett och annat hela tiden och jag kände mig ganska smart när jag trodde att jag hade listat ut hur det låg till, för att i slutet inse hur fel jag hade. Då förstod jag att det var förmodligen precis det som Lisa Jackson var ute efter. Jag beundrar hur hon ideligen slänger läsaren fram och tillbaka mellan olika teorier, samtidigt som hon retfullt håller en del detaljer dolda - detaljer som man längtar efter att få ta del av. Till detta kan läggas att hon lyckades väcka en del känslor och funderingar i mig.

När hon skriver på det här sättet gör hon det väldigt bra. Hon ska också ha beröm för sina trovärdiga dialoger - något som är väldigt svårt att balansera i en text. Dock fanns det lite minus och i det här fallet var det att slutscenerna var kanske inte de mest trovärdiga och någon var väldigt förutsägbar. Det var synd. Men trots det är jag nu nästan rädd för att påbörja någon ny bok, då risken finns att jag inte kommer bli lika nöjd med den som jag blev med den här. Om alla hade känt likadant för sin första läsupplevelse som jag kände för den här, då skulle förmodligen alla vara bokmalar.


Dagens citat:

"Användare: Teknisk term i bruk av främst programmerare. Se även idiot."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Spelar utseende någon roll?

Efter lite om och men (och en del krångel) tycks bloggen fungera som den ska och internet har kommit tillbaka. Får se hur länge det varar.

Bokjerka: Du står och väljer mellan två böcker; den ena har ett fult omslag men ett till synes intressant innehåll, den andra har ett vansinnigt snyggt omslag men boken i sig intresserar dig inte nämnvärt. Vilken bok väljer du?

Ekonomiböcker


Precis som med människor spelar utseendet ingen roll för mig och med böcker kunde jag knappt bry mig mindre. För mig är det bokens insida och innehåll som räknas. Är det en bok som jag skulle kunna tycka är bra? Är det en bok som kan utmana och utvidga mina läsvyer? Nuförtiden läser jag i och för sig det mesta bara för att utmana mig själv (och för att jag verkligen älskar att läsa), så nu spelar egentligen varken ut- eller insida någon roll. Jag försöker sluka böckerna ändå. Men i vanliga fall. Då har bokens omslag ingen som helst betydelse. Inte för mig. Visst är jag tråkig? Wink


Dagens citat:

"Författare - sådana där herrar som slöar i en soffa, dricker sherry och röker pipa."
(Ivan Gontjarov)

Ha det så bra!
Utseendekramar
Jessie

Varför kan jag inte vara normalt?!

Till dig som undrar varför det har varit så tyst på bloggen: i tisdags (när jag försökte publicera det här inlägget) försvann vårt internet och då det inte var tillbaka i lördags, bestämde jag och älsklingen oss för att köpa mobilt bredband.



I en eller två veckor gick jag och var på väg att bli förkyld, men det ville inte riktigt  bryta ut. Fredagen den 18 november trodde jag dock att det äntligen skulle göra det eftersom näsan började rinna frenetiskt på eftermiddagen. Och jag säger "äntligen" eftersom det är jobbigt när man går och är nästan sjuk så pass länge. Bättre att bli sjuk så att man får det ur världen. Men jag hade fel. Jag blev inte sjuk under helgen.

På måndagen därpå borde jag dock ha insett vad som var på gång. När jag klev av tåget i Nyköping på morgonen och promenerade i riktning mot tingsrätten blev jag efter bara några få meter väldigt andfådd och hade svårt att andas. Å ena sidan tyckte jag att det var konstigt eftersom jag inte brukar bli så andfådd så snabbt, men sedan tänkte jag inte mer på det och det släppte efter ett tag. Ingen skada skedd (bortsett från den stolthet jag har, eftersom jag gick förbi ett gäng yngre tjejer när jag började flåsa ...).

Mot slutet av lunchen kände jag mig plötsligt dåligt. Huvudvärken ökade som om man hade vridit på någon volymkontroll till högsta och jag kände mig lite slö. Då det bara var några timmar kvar av dagen tänkte jag att jag säkert kunde klara det. Hade inga särskilt ansträngande uppgifter att göra. Jag fick emellertid tänka om när jag kom upp till mitt lilla arbetsrum eftersom jag då kände att det var jobbigt att sitta upprätt och hålla mig vaken. Men jag kunde inte lägga mig under skrivbordet och gömma mig, så det var bara att köra på trots att jag blev mer och mer orkeslös. Jag hade trots allt lovat notarien som sitter vägg i vägg med mig att hjälpa henne förbereda hennes förhandlingar den veckan och ett löfte är ett löfte.


När jag var klar med förberedelserna gick jag in till notarien och lämnade över de sista akterna. Vi började prata och i förbigående nämnde jag att jag trodde att jag slutligen hade blivit sjuk, eftersom det kändes som om jag fått feber. Hon stirrade förvånat på mig och lade sin hand på min panna, för att kunna konstatera det jag kände: jag höll på att brinna upp. Efter hennes inrådan gick jag in till den notarie som är ansvarig för schemaläggning etc. och frågade om det var okej att få åka hem med ett tidigare tåg. Det var helt okej och eftersom jag ändå inte skulle sitta på någon förhandling under tisdagen kunde jag vara hemma då också. När jag började protestera och sade att jag säkert kunde komma på tisdagen, tittade han på mig med ett leende i sina ögon och sade att jag skulle känna efter ordentligt innan.

Under kvällen gick det upp och ned. I ena stunden kände jag mig bra, men sedan tycktes det gå utför. Jag kände mig sämre och sämre. Men jag kunde inte ens forma tanken att stanna hemma. Inte när jag har ett arbete att sköta (och nu är det bara två veckor kvar!). Jag fick nästintill ångest av att ens fundera på att stanna hemma. Så jag låg och gnällde i soffan och lät stackars älsklingen ta emot det. Han tyckte att jag borde stanna hemma om jag kände mig dålig så att jag kunde bli frisk. Det låter logiskt och jag skulle ha sagt samma sak till honom eller andra. Men nu är det mig vi pratar om. Jag som inte har varit hemma på grund av sjukdom sedan högstadiet (jag slutade nian för omkring sex och ett halvt år sedan!). Jag som trotsade feber under gymnasiet och tog mig till skolan ändå. Jag som klättrar på väggarna om jag måste vara hemma och "krya på mig". Men det bästa är så klart att vara hemma och bli helt frisk. Om inte för min egen skull, så för de andras. Om jag inte blir frisk kommer jag förmodligen riskera att smitta ned de andra.

Mitt beslut blev alltså att stanna hemma, men det följde med en otroligt stor dos skuldkänsla över det beslutet. Att jag efter en stunds vila i soffan innan läggdags kände mig lite bättre gjorde inte skuldkänslan mindre. Så håll i hatten: jag stannade alltså hemma från praktiken. Det kändes inte bra att ringa och sjukanmäla mig, men vad skulle jag göra? Man brukar ju säga att hälsan går före annat (om man inte är jag vill säga ...). Dock var jag tillbaka till praktiken redan dagen därpå eftersom jag inte klarade av att vara hemma. Men nu är jag i alla fall frisk (vad jag vet).




Dagens citat:

"Livet är så orättvist!"
(Scar i Disney's "Lejonkungen")

Ha det så bra!
Kramar
Jessie