Nervös närvaro
Man förstår inte varför det är på det här sättet, men det är så. Det finns ingen anledning till att vara på det här sättet, men det är så. Man vill inte reagera på det här sättet, men det är så.
Utan att ens behöva se personen kan man känna dennes närvaro genom att magen drar ihop sig av plötslig nervositet. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen. Instinktivt vet man att det finns mer än vad personens yta avslöjar, fast man kan inte sätta fingret på vad det är.
När personen ser på en känner man hur blicken borrar sig djupt in i kroppen. Ända in till själen. Det är obehagligt eftersom ens inre är något privat. Något som inte är allmänt tillträde. Bara ytterst få har fått tillträde dit. Därför är det inte okej att den här personen tar sig in där utan att vänta på tillstånd. Att personen bryter sig in där. Man vet inte var man ska göra av blicken och låter den därför irra omkring. Desperat sökande efter en utväg.
Varför måste personen vara så där kusligt lugn? Som om den hade all tid i världen. Nåväl, lugn är att föredra framför stress, men det är skillnad på lugn och lugn. Aktivt lugn och skrämmande lugn. Det skrämmande lugnet innebär att personen är ute efter att få komma nära. Att få ta del av ens privata sfär. Det är man emellertid inte beredd att tillåta. Inte på de här villkoren. Det ska vara på ens egna.
När man ser personen senare - när det händer av en slump - isar det i hela ens kropp och man ryggar tillbaka. Vågar inte möta det farliga som ligger dolt. Det som man inte kan se. Förnuftet hånar en bittert och väser att det är löjligt att reagera så här. Man läser in för mycket. Gör en helikopter av en mutter.
Man vet att det är sant. Egentligen. Men det finns inget att göra något åt. Det enda man kan göra är att härda ut och försöka hålla huvudet ovan vattenytan. Kämpa så hårt och länge man kan. Tills man förmodligen stupar.
Utan att ens behöva se personen kan man känna dennes närvaro genom att magen drar ihop sig av plötslig nervositet. Man vet inte riktigt var man ska ta vägen. Instinktivt vet man att det finns mer än vad personens yta avslöjar, fast man kan inte sätta fingret på vad det är.
När personen ser på en känner man hur blicken borrar sig djupt in i kroppen. Ända in till själen. Det är obehagligt eftersom ens inre är något privat. Något som inte är allmänt tillträde. Bara ytterst få har fått tillträde dit. Därför är det inte okej att den här personen tar sig in där utan att vänta på tillstånd. Att personen bryter sig in där. Man vet inte var man ska göra av blicken och låter den därför irra omkring. Desperat sökande efter en utväg.
Varför måste personen vara så där kusligt lugn? Som om den hade all tid i världen. Nåväl, lugn är att föredra framför stress, men det är skillnad på lugn och lugn. Aktivt lugn och skrämmande lugn. Det skrämmande lugnet innebär att personen är ute efter att få komma nära. Att få ta del av ens privata sfär. Det är man emellertid inte beredd att tillåta. Inte på de här villkoren. Det ska vara på ens egna.
När man ser personen senare - när det händer av en slump - isar det i hela ens kropp och man ryggar tillbaka. Vågar inte möta det farliga som ligger dolt. Det som man inte kan se. Förnuftet hånar en bittert och väser att det är löjligt att reagera så här. Man läser in för mycket. Gör en helikopter av en mutter.
Man vet att det är sant. Egentligen. Men det finns inget att göra något åt. Det enda man kan göra är att härda ut och försöka hålla huvudet ovan vattenytan. Kämpa så hårt och länge man kan. Tills man förmodligen stupar.
Dagens citat:
"Att läsa datormanualer utan att ha hårdvaran är lika frustrerande som att läsa instruktionsböcker om sex utan att ha mjukvaran."
(Arthur C. Clarke)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie