Obehaglig närvaro

Man sitter i godan ro och pratar med de andra kring bordet medan glädjen simmar runt i kroppen. Plötsligt rycker man till när han sätter sig på stolen bredvid. Inte så att det syns. Hoppas man i alla fall. Med ens är all tidigare glädje som bortblåst och ersatts av krypande obehag som får en att vilja vrida och vända på sig där man sitter på stolen.

Man får plötsligt för sig att vilja skrika rakt ut för att sedan resa sig från sin plats och helt sonika gå därifrån. Men man vet att det inte är något vuxet beteende och man förväntas vara vuxen, så det är inget alternativ. I stället sitter man kvar på stolen och stirrar ned i bordet framför och på sin kopp som finns placerad där. Plötsligt är det som om den mjuka stolsdynan ersatts av nålar.

Han säger något till en och fyrar av ett hånfullt leende. Man förstår inte varför han lägger ned tid på att tilltala en då båda två vet att han hatar en. Det har han visat mycket tydligt. Fast man säger inte det till honom. Man låtsas som ingenting och besvarar honom så artigt man kan. Som hastigast tittar man på honom. Bara så att han tror att man bryr sig. Egentligen gör man inte det. Egentligen vill man säga rakt ut vad man tycker och känner. Egentligen vill man bara slippa honom.

Men man vet att det inte är något vuxet beteende. I stället sitter man kvar tyst och snällt och försöker ignorera obehaget som klamrar sig fast i ens bröstkorg. Man känner sig liten. Väldigt liten. Till det kan man lägga till känslan av värdelöshet. Det är precis det han tycker att man är. Det har han tydligt visat när ingen annan har varit där. Det känns som om man har blivit tillplattad av hans skoklack. Precis som det kryp man är i hans ögon.

Han skrattar och tilltalar en på nytt. Om man ändå bara hade kunnat sjunka genom golvet och försvinna. Men i stället klistrar man på ett leende och svarar honom så artigt man kan. Sedan tittar man försiktigt på klockan. Räknar ut hut länge man har suttit på stolen. Försöker avgöra vad som kan anses vara artig närvaro. Man reser sig upp och tackar för sig. Sedan flyr man iväg och bort från honom.



Dagens citat:

"Hjärnan är ett underbart organ. Den startar direkt när jag vaknar på morgonen och stannar inte förrän jag kommer till skolan."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie
#1 - - Jonesy:

När jag möter sådana människor så brukar jag slå på mitt charmigaste, gladaste och allra bästa jag. Inte lägga mer energi på den personen än vad som krävs av etiketten men se till så den ser hur lite jag påverkas även om det kryper i hela kroppen på mig och jag helst vill skrika eller kanske till och med gråta. Jag har lärt mig att det är den bästa hämnden nämligen ;) Fast det är svårt så man behöver kanske träna på det.

#2 - - Hanan ;):

Jag tror jag vet vem du menar. Är han fortfarande lika jobbig? Du kan slå tillbaka med samma mynt (kanske inte bästa rådet)