Jessicas grotta

*tar ett djupt andetag* I flera år levde jag med i princip endast ett framtidsmål för ögonen och kunde inte för ett ögonblick föreställa mig en annan framtid. Det var åklagare som jag skulle bli och inget annat. Eftersom jag var så målmedveten och bestämd förutsatte andra i min omgivning att det var just åklagare som jag skulle bli och inget annat.

Fast ibland blir det inte som man vill. Att inse att mina betyg eller högskoleprovsresultat inte räckte för att få bli en av de lyckligt invigda på juristprogrammet var ett oerhört hårt slag. Jag grät när jag till sist lyckats uppbåda det mod som krävdes för att öppna och se mitt allra första antagningsbesked. Den gången kramade min syster om mig och försökte trösta mig. Men jag gav inte upp. Jag sökte tre eller fyra gånger till med samma nedslående resultat, även om mina förutsättningar förbättrats och allra helst inför sista gången som jag sökte till juristprogrammet (de hade ändrat meritpoängssystemet så att mina betyg i språk och matte – plus några andra – gav bättre poäng).


Till sist fick jag inse den bittra sanningen – jag kunde inte komma in. Det var oerhört svårt att svälja det faktumet och jag fick den räligaste (som betyder den mest hemska) eftersmak utav det. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig värdelös som inte hade det som krävdes för att komma in. På något sätt kändes det som att älsklingens ena vän bekräftade det när han frågade: Varför kommer du inte in? Jag vet att det var en oskyldig fråga och att han säkert inte menade något illa. Men just då kändes det jobbigt när andra kom med påpekanden där de antydde på ett eller annat sätt att det var konstigt att jag inte kom in. Man kan väl säga att jag var extra känslig då. Hur som helst verkade det som att jag till sist lyckades komma över min enorma förlust och jag var väldigt glad när jag mirakulöst nog fick en plats på paralegalutbildningen.

Dock underskattade jag nog den där längtan som jag hade att uppnå min dröm. Efter bara några dagar på praktiken sköljde min tidigare jag-ska-bli-åklagare-längtan över mig och nästan dränkte mig på kuppen. Inte har det blivit bättre ju längre tid det har gått. Snarare tvärtom. Nu längtar jag mer än någonsin efter att få inta rollen som åklagare och jag slänger ofta nästintill förälskade blickar mot åklagarna under förhandlingarna. Då syftar jag på att dessa blickar är ämnade för åklagarna som yrkesroll och inte som personer. Jag är trots allt gift.


Det här är sannerligen ett i-landsproblem och gnäll av stora mått. Det finns ingen annan att lägga skulden på för att det blev som det blev, än på mig själv. Jag är ensam ansvarig för utgången av det här. Men det är lite lustigt att man på nytt fylls av känslorna när man trodde att man lyckats lägga det bakom sig. Antar att det blir att jobba mer på det.