Utmanande läsning

På någon bokblogg ställdes frågan om vad som är utmanande läsning för en själv och den frågan satte genast igång mina geniknölar. Jag läser hyfsat mycket, så utmanande i den utsträckningen att jag har svårt att förstå innebörd av ord och uttryck brukar jag inte stöta på så värst ofta (även om det självklart händer ibland). Av den anledningen ger jag mig på frågan från en annan synvinkel.

Jag föredrar realism (dock är det inte samma sak som trovärdighet) och allra helst när jag läser. Film med orealistiska inslag kan gå an även om mitt intresse kan falna ganska snabbt, men när det kommer till böcker brukar jag ha tämligen svårt att hålla kvar intresset. Därför är science fiction- och fantasyböcker något som jag föredrar att inte läsa. Det kryper i kroppen på mig när overkliga inslag kommer in i bilden och då brukar även intresset sippra ut.

Böcker

Ett talande exempel för det är ett tillfälle då jag läste en bok ur en serie som Nora Roberts skriver under pseudonym. Just den här boken var nummer två i serien och duktiga jag hade inte ens läst första boken. Men det var inte lika jobbigt som vad som hände under läsningen. Förmodligen är du införstådd med att jag praktiskt taget avgudar Nora Roberts sätt att skriva, men inte ens det faktum att det var Nora Roberts som hade skrivit boken gjorde min reaktion bättre. Den här serien är någon form av framtidsdeckare, som innebär att den utspelar sig ganska många år i framtiden. Just det var inte heller några problem, men att en del av befolkningen var robotar, att de hade ”levande” datorsystem som talade och så vidare var mitt stora bekymmer. Nästan med en gång suckade jag irriterat och hade svårt att behålla koncentrationen under resten av läsningen. Jag tror även att jag var ganska ilsken på berättelsen också på grund av de där anledningarna.

Konstigt nog hade jag en annan inställning till detta när jag var yngre. När jag lekte var det i stort sett alltid magi eller annat overkligt som gällde. Det var inte många gånger som mina lekar var realistiska. Exakt när det förändrades vet jag inte, men jag är rätt säker på att om jag i den åldern hade börjat läsa science fiction och fantasy, hade chansen varit större att jag hade fastnat för det. Fast jag har bestämt mig för att ge i alla fall fantasy en chans. Till viss del beror det på att älsklingen bara läser den genren och visst vore det trevligt att kunna diskutera böcker? Fast den största anledningen är att jag vill vidga mina läsvyer. Vara öppen för mer. Kanske kan genren inspirera mitt skrivande?

Bok

En annan typ av böcker som jag också har svårt för är böcker som är skrivna på något slags självbiografiskt sätt. Med det menar jag böcker som är uppbyggda på att någon berättar om något utan att det blir en riktig berättelse. Bara någon slags redogörelse för en persons liv. Mitt krav när jag läser är att texten ska skapa någon form av film i mitt huvud. Det blir det inte riktigt när det är en form av självbiografi och det beror inte på att de är skrivna i första person (”jag”). De saknar helt enkelt berättelsestuket. Ett exempel är ”Det är mycket med det jordiska” av Gerda Antti. Nu har jag i och för sig inte läst särskilt många självbiografier, så det finns säkert undantag. Om du har ett sådant exempel är du välkommen att tipsa mig om det.

Det här är läsning som utmanar mitt tålamod och intresse. Men jag försöker ändå vara öppen och testa på dem ändå.


Dagens citat:

"Många av dem som kallar sig journalister är som en asätande fågel som pickar mat ur krokodilens tänder och strör ut de mest stinkande bitarna i tidningarnas spalter."
(Heinz Kühl)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie