Jessicas grotta

I en eller två veckor gick jag och var på väg att bli förkyld, men det ville inte riktigt  bryta ut. Fredagen den 18 november trodde jag dock att det äntligen skulle göra det eftersom näsan började rinna frenetiskt på eftermiddagen. Och jag säger "äntligen" eftersom det är jobbigt när man går och är nästan sjuk så pass länge. Bättre att bli sjuk så att man får det ur världen. Men jag hade fel. Jag blev inte sjuk under helgen.

På måndagen därpå borde jag dock ha insett vad som var på gång. När jag klev av tåget i Nyköping på morgonen och promenerade i riktning mot tingsrätten blev jag efter bara några få meter väldigt andfådd och hade svårt att andas. Å ena sidan tyckte jag att det var konstigt eftersom jag inte brukar bli så andfådd så snabbt, men sedan tänkte jag inte mer på det och det släppte efter ett tag. Ingen skada skedd (bortsett från den stolthet jag har, eftersom jag gick förbi ett gäng yngre tjejer när jag började flåsa ...).

Mot slutet av lunchen kände jag mig plötsligt dåligt. Huvudvärken ökade som om man hade vridit på någon volymkontroll till högsta och jag kände mig lite slö. Då det bara var några timmar kvar av dagen tänkte jag att jag säkert kunde klara det. Hade inga särskilt ansträngande uppgifter att göra. Jag fick emellertid tänka om när jag kom upp till mitt lilla arbetsrum eftersom jag då kände att det var jobbigt att sitta upprätt och hålla mig vaken. Men jag kunde inte lägga mig under skrivbordet och gömma mig, så det var bara att köra på trots att jag blev mer och mer orkeslös. Jag hade trots allt lovat notarien som sitter vägg i vägg med mig att hjälpa henne förbereda hennes förhandlingar den veckan och ett löfte är ett löfte.


När jag var klar med förberedelserna gick jag in till notarien och lämnade över de sista akterna. Vi började prata och i förbigående nämnde jag att jag trodde att jag slutligen hade blivit sjuk, eftersom det kändes som om jag fått feber. Hon stirrade förvånat på mig och lade sin hand på min panna, för att kunna konstatera det jag kände: jag höll på att brinna upp. Efter hennes inrådan gick jag in till den notarie som är ansvarig för schemaläggning etc. och frågade om det var okej att få åka hem med ett tidigare tåg. Det var helt okej och eftersom jag ändå inte skulle sitta på någon förhandling under tisdagen kunde jag vara hemma då också. När jag började protestera och sade att jag säkert kunde komma på tisdagen, tittade han på mig med ett leende i sina ögon och sade att jag skulle känna efter ordentligt innan.

Under kvällen gick det upp och ned. I ena stunden kände jag mig bra, men sedan tycktes det gå utför. Jag kände mig sämre och sämre. Men jag kunde inte ens forma tanken att stanna hemma. Inte när jag har ett arbete att sköta (och nu är det bara två veckor kvar!). Jag fick nästintill ångest av att ens fundera på att stanna hemma. Så jag låg och gnällde i soffan och lät stackars älsklingen ta emot det. Han tyckte att jag borde stanna hemma om jag kände mig dålig så att jag kunde bli frisk. Det låter logiskt och jag skulle ha sagt samma sak till honom eller andra. Men nu är det mig vi pratar om. Jag som inte har varit hemma på grund av sjukdom sedan högstadiet (jag slutade nian för omkring sex och ett halvt år sedan!). Jag som trotsade feber under gymnasiet och tog mig till skolan ändå. Jag som klättrar på väggarna om jag måste vara hemma och "krya på mig". Men det bästa är så klart att vara hemma och bli helt frisk. Om inte för min egen skull, så för de andras. Om jag inte blir frisk kommer jag förmodligen riskera att smitta ned de andra.

Mitt beslut blev alltså att stanna hemma, men det följde med en otroligt stor dos skuldkänsla över det beslutet. Att jag efter en stunds vila i soffan innan läggdags kände mig lite bättre gjorde inte skuldkänslan mindre. Så håll i hatten: jag stannade alltså hemma från praktiken. Det kändes inte bra att ringa och sjukanmäla mig, men vad skulle jag göra? Man brukar ju säga att hälsan går före annat (om man inte är jag vill säga ...). Dock var jag tillbaka till praktiken redan dagen därpå eftersom jag inte klarade av att vara hemma. Men nu är jag i alla fall frisk (vad jag vet).