Daisypath Anniversary tickers

Dags att lyfta fram

Har bytt namn på bloggen och med andra ord även headern, så om det inte syns någon skillnad hos dig är det bara att trycka på F5.

Efter att ha läst ett av EnligtO:s inlägg blev jag inspirerad att göra likadant eftersom det är en fin tanke. Det hon gjorde var att "dela ut" en utmärkelse som heter "Liebster Blog Award" och enligt henne kan man med den "tycka vad man vill om dylika ting". Fast jag håller med EnligtO om att det är ett bra tillfälle att lyfta fram olika bloggar som man själv tycker om. Trots att jag själv inte har fått utmärkelsen, tänkte jag ändå "dela ut" den flera gånger då det är svårt att bara välja fem. Men det blir någon annan gång. Så här ser i alla fall reglerna ut:



  • Klistra in awarden på din blogg.
  • Tacka personen som gav dig awarden och länka till bloggen.
  • Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.
  • Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
  • Och det viktigaste: ha roligt och stötta varandra.

Här kommer de fem utvalda utan någon rangordning:

  • Vackra bilder är alltid trevligt att se på och hos Johannes fotoblogg i Karlskrona får dina ögon definitivt njuta. Fotografen själv är en härlig och supertrevlig kille (och det säger jag inte bara för att han är skåning och fyller år samma dag som mig Wink).
  • I dagens idealfixerade samhälle behövs en blogg som Bodypalace, vars syfte är att bekämpa idealen som råder. Till skillnad från vad många tror hyllar inte Bodypalace tjocka kroppar och sågar smala. Nej, bloggen hyllar alla kroppar och tycker att alla är lika fina oavsett utseende. Däremot är det själva idealen som bekämpas - kravet på att man ska se ut på ett visst sätt. Då det för närvarande är pinnsmala skelett som är idealet, läggs ganska mycket fokus på det.

  • Hos omtänksamma Katten Jones får du läsa om allt mellan himmel och jord och även ta del av en del djupa funderingar som definitivt ger en olika tankeställare. Jag känner tyvärr inte henne personligen, men genom att läsa hennes blogg har jag ändå fått bilden att hon är en storhjärtad människa och sådana växer inte på träd.

  • Även hos Darknessangel får man ta del av lite allt möjligt och framför allt hennes underbart skrivna texter. Det här är en tjej som kommer bli ett stort författarnamn. Smile Utöver det är hon en underbar tjej som jag älskar och har turen att få ha som närmsta vän i mitt liv.

  • Om du vill få dig ett gott skratt ska du absolut besöka Yummies - Sara & Malin. Jag som anser att jag själv är galen, får tänka om efter att ha besök t dem. Men leende på läpparna får jag.

Det var de som får uppmärksamhet den här gången. Nästa gång blir det fem andra.

(Jag ber om ursäkt om du har tröttnat på de senaste inläggen som innehållit en hel del länkar. Trots att jag har massvis med idéer, räcker inte orken eller tiden till att alltid skriva de där inläggen som jag skulle vilja. Men jag ska försöka skärpa mig.)


Dagens citat:

"They say that cancer is a hard and stubborn man. But still he teaches us something that nobody else can."
(Callie Moore - October)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Grönsakslasagne

Som jag har nämnt (tror jag?!) vid något tidigare tillfälle tycker jag om lasagne och testar därför gärna olika former av lasagne.

Grönsakslasagne
Tillagningstid cirka 45 minuter


Ugn
Sätt ugnen på 225°C.


Skala och hacka 2 gula lökar och 4 vitlöksklyftor. Fräs sedan löken i olivolja.



Tillsätt därefter 1000 g krossade tomater (två förpackningar) och 2 tsk strösocker. Låt det koka ihop mellan 5 och 10 minuter.



Skär 1 zucchini i grova bitar.



Låt den koka med 4 dl crème fraiche cirka 5 minuter. Smaksätt sedan med salt och peppar.



Lägg lite av tomatsåsen i botten på en smord ungssäker form (och ja, att det ser lite ut i formen beror på att det var för lite, men duktiga jag följde ju dumt nog receptet. Därför har jag dubblat mängderna till tomatsåsen i mitt inlägg).



Varva lasagneplattorna med tomatsås, crème fraichesås och 150 g smulad fetaost. Spara lite av crème fraichesåsen och bred över det sist.



Strö på riven ost och sätt sedan in formen mitt i ugnen cirka 20 minuter.

SMAKLIG MÅLTID!



Dagens citat:

"Om jag ska tro på något som jag inte ser, då föredrar jag under framför baciller."
(George Bernard Shaw)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det där om självmord

Självmord är aldrig trevligt, vare sig det gäller försök eller fullbordat. När jag och närmsta väninnan gjorde vårt projektarbete under sista gymnasieåret läste vi enormt mycket om självmord. Framför allt bland unga eftersom det var vår inriktning på arbetet. Man kan säga som så att man kände sig ganska illa till mods. I alla fall jag. Men det var inte det som jag skulle prata om i dagens inlägg.

Till min fasa (eftersom jag med åren har blivit lite av en språknörd) hör och ser jag felanvändning av språket när det kommer till att berätta om att någon har ... Ja, vad heter det?

Jag vill härmed klargöra att det heter begå självmord och ta sitt liv. Inte ta självmord eller begå sitt liv (har i och för sig aldrig sett någon som har använt sig av det sistnämnda, men det kan vara lika bra att påpeka det. En gång för alla liksom.).

Min grund? Min "vän" Svenska Akademien skriver klart och tydligt i SO på sidan 2738 (Svensk Ordbok utgiven av Svenska Akademien - dock är det inte Svenska Akademiens ordbok) att man ska undvika ta och göra när man talar om självmord.


(Klicka på bilden för att få den i full storlek)



Ifall du inte ser vad det står (och inte orkar trycka upp miniatyrbilden för att få den i full storlek), ska jag återge det här.

"Det traditionella begå självmord har på senare tid fått konkurrens av ta självmord och göra självmord. De båda senare uttrycken gör dock ett mycket vardagligt intryck och bör helst undvikas.

I och för sig är begå, göra och ta s.k. funktionsverb som inte har kvar mycket av sin grundbetydelse. Valet av funktionsverb kan ofta synas godtyckligt och visst kunde vi en gång i tiden ha valt ta eller göra som funktionsverb till självmord. Men vi valde begå, och det valet var på ett sätt motiverat genom att begå ofta kombineras med negativa handlingar (begå ett brott m.m.).

Trots att funktionsverben i viss mån är godtyckliga, är det inte bra om de byts ut alltför ofta. Inte många skulle tycka att det var bra om hålla ett tal började ersättas av ta ett tal eller göra ett tal.
"


Så. Då är vi överens om att det inte heter något annat än begå när man talar om handlingen självmord? Det är trots allt Svenska Akademien som sätter vår språkstandard genom att godta eller inte godta ord och uttryck som används (tänk vilken makt författare har!).


Dagens citat:

"Författaren bör hålla sin mun stängd när hans verk börjar tala."
(Friedrich Wilhelm Nietzsche)

Ha det så bra!
Begå-kramar
Jessie

October

En av alla fördelar med att läsa andra bloggar (fast just nu är jag dessvärre upp i 186 st olästa inlägg - tur att man har Bloglovin som kan hålla koll på det åt en!) är att man får olika tips på saker och ting. Ett sådant tips kan vara musik och det var just det jag fick från en av bloggarna jag följer. Innan det där inlägget dök upp på skärmen hade jag aldrig hört den tidigare, men Callie Moores röst och även texten i låten "October" berörde mig väldigt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag lät den spelas innan jag insåg att det var dags att dra mig till sängs. Nu får även du chansen att höra en otroligt fin låt om du inte har fått göra det tidigare. Och textens innebörd är både hemsk och viktig. Jag ryser i kroppen när jag hör låten. Är det samma sak för dig?


Titel: October
Artist: Callie Moore



It's been 25 years and 11 days since I was last in the womb of a woman celebrating her pain

But in her body she was carrying something else
An unwelcome guest, an intruder in a beautiful house

They say that cancer is a hard and stubborn man
But still he teaches us something that nobody else can

I had a letter that she wrote me but I couldn't read the cursive yet
So Daddy sat me in his lap and he read
And what she said to me I didn't really grasp it yet
And after all these years I finally understand it

Love will never leave this place
No, love will never leave this place

You know, looking back I was a happy child,
I did so much better than to just survive

But I guess I'm singing this song somehow
Because I know somewhere in this world right now...

You're sitting in the emptiest corner of the darkest room
You're fighting some great war you fear you're gonna lose
If I could find you in the moment of your greatest pain
I'd take you by the hand and I would say

Come on and stand up, I wanna see you live
As though there's something beautiful you have to give
'Cause there is... yeah there is

Come on and stand up, let me see you see this through
As though you've got somebody holding on to you
'Cause you do... yeah you do

And love will never leave this place
No, love will never leave this place

Come on and stand up, I wanna see you live
As though there's something beautiful you have to give
'Cause there is... there is

Come on and stand up, let me see you see this through
As though you've got somebody you can hold on to
'Cause you do... you do

And love will never leave this place
No, love will never leave this place

It's been 17 years and a single day since the child that I was became the child that I still am today



Dagens citat:

"I see you in heaven far away."
(Groove Coverage - Moonlight Shadow)

Ha det så bra!
Rysande kramar
Jessie

Teknik gillar inte mig

Jag måste vara bra korkad. I tisdags och i går tidsinställde jag två inlägg som skulle komma till i går och till i dag. Därför blev jag förvånad när älsklingen uppmärksammade mig på att bloggen inte hade uppdaterats sedan den 25 oktober. Tvivlande klickade jag mig in på mitt bloggkonto och visst hade han rätt. De två inlägg som jag fått bekräftat att de hade publicerats fanns inte. Varken publicerade eller i arkivet. Och inte hade jag märkt det själv heller.



Det som gör mig mest besviken är att jag faktiskt inte kommer ihåg ena inlägget. Och det är synd. Men det är inte hela världen. Jag ska testa och se om det här inlägget publiceras. Dock börjar jag bli trött på blogg.se som bara krånglar för mig. Det är inte kul.


Dagens citat:

"Syftet med att undervisa ett barn är att det ska klara sig utan sin lärare."
(Elbert Hubbard)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det var en gång ett par ben

Tänk dig att du sitter och gör något när du plötsligt skymtar något i ögonvrån. Det hände mig när tingsrättens personal var på tjänsteresa. Jag satt och arbetade med datorn i mitt arbetsrum när jag rätt som det var skymtade något på min vänstra sida. Den rörelsen var så oväntad att jag hoppade till och stirrade ut genom fönstret med uppspärrade ögon. Bara för att upptäcka att det var ett par ben som vandrade förbi på en ställning som är uppställd längs husväggen. Ett par ben som tillhör någon av byggarbetarna som arbetar med ... vad de nu arbetar med. Har för mig att någon nämnde att de håller på med taket. Skrattar du om jag säger att jag en stund senare hoppade till igen av exakt samma anledning?


En staty på Hötorget i Stockholm.

Många gånger kan jag sitta och inte våga vända blicken när jag tror mig se något i ögonvrån. Som om det skulle sluta existera bara för att jag väljer att inte se på det. Ganska korkat. Smartast är väl att konfrontera vad det än är, så man vet vad man har att göra med. Så man vet vilken åtgärd man ska ta till. Om det exempelvis är en spindel (som jag verkligen avskyr) är det bättre att veta var den är så att den inte börjar krypa på mig. Att kunna hålla koll är svårt om jag inte ens tittar på den. När jag var yngre brukade min pappa säga att när jag såg en spindel, skrek jag som om det vore en haj. Tja, en miniatyrhaj för min del. De är lika läskiga.

Tur i alla fall att det bara var ett par ben den här gången. Utanför fönstret. Byggarbetare brukar inte vara farliga. Inte som spindlar i alla fall. Då kan man snacka om läskigt!


Dagens citat:

"Det står helt svart."
(Okänd, om att få någon form av black-out)

Ha det så bra!
Rädda kramar
Jessie

Odenselängd

Det som jag tycker bäst om med att baka är att testa på nya saker. När jag var liten var jag alltid förtjust i de där längderna som mina föräldrar brukade köpa till olika tillfällen och därför ville jag genast testa på receptet när jag hittade en variant av en sådan längd.

Odenselängd
Totaltid cirka 1 timme och 45 minuter

Odenselängd
Häll 5 dl vetemjöl, 200 g smör eller margarin skuret i bitar, 2 msk socker, 2 ägg och 1 paket jäst som du smular i mindre bitar (jäst för söta degar - det jästpaket som har röd text) i köksmaskinens/matberedarens skål.


Köksmaskin
Bearbeta ingredienserna tills det blir en smidig deg. Om du däremot gör degen för hand börjar du med att röra ut smulad jäst med äggen i en skål. Tillsätt sedan mjöl, socker samt smör eller margarin och blanda till en smidig deg.


Deg som vilar
Därefter låter du degen vila cirka 15 minuter och under tiden kan du göra fyllningen samt ta fram plåt och bakplåtspapper.


Fyllning
Fyllningen: Rör ihop 150 g marsipan eller mandelmassa, 1 dl socker och 100 g rumsvarmt smör eller margarin till en jämn smet.


Deg på bakbord
Ta upp degen på ett mjölat bakbord och knåda snabbt igenom den mjuka, följsamma degen. Dela den sedan i tre delar.


Degplatta
Kavla ut varje del till en rektangel som är cirka 20 x 35 cm.



Lägg fyllningen som en sträng längs mitten av varje degplatta. Ja, jag vet. Just den plattan blev kanske inte perfekt.



Vik upp sidorna över fyllningen.



Lägg längderna på en bakplåtspappersklädd plåt.



Täck dem med en bakduk och låt dem sedan jäsa cirka 40 minuter. Under tiden kan du värma ugnen till 200°C.



Pensla sedan längderna med ägg. Strö över mandelspån och pärlsocker. Jag använde endast pärlsocker och det gick lika bra. Grädda längderna cirka 20 minuter mitt i ugnen. Låt dem sedan svalna (på galler) under bakduk.




De blev knappast några utställningsobjekt, men jag lär mig förhoppningsvis med tiden. Älsklingen tyckte dock att de var god och det är det viktigaste.


Dagens citat:

"Thank you for the mess."
(Kjell Magne Bondevik, Norges statsminister, efter en gudstjänst i Brasilien)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bröllopsresa: Bedömning av hotellet och Ticket

Egentligen känns det onödigt att skriva det som jag tänker skriva då du säkert redan kan ana vad det är som jag har på hjärtat (utöver rubriken). Det har varit ganska tydligt i mina dagliga redogörelser. Fast trots det vill jag ändå sammanfatta och tydliggöra mina åsikter och erfarenhet av Hotel Kriss i Rom och researrangören Ticket.

När jag tänker på ett hotell med tre stjärnor föreställer jag mig ett hotell med en "riktig" ingång och inte ett svårhittat hotell. Att hitta till Hotel Kriss var en utmaning eftersom hotellet är beläget i ett hyreshus, med en ingång som man kommer till via någon slags bakgata. Denna "bakgata" leder även till ett garage. För att sedan komma in till hotellet (om man väl lyckas finna det) måste man trycka på en knapp och vänta på att en i receptionen (om det nu sitter någon där, vilket det inte alltid gör) i sin tur trycker på en knapp så att dörren öppnas. Denna procedur sker varje gång som man ska till hotellet, även efter att man har checkat in och fått sin nyckel. Om personalen tar lång tid på sig att trycka på dörröppningsknappen, så att man får trycka en gång till (de hörde kanske inte första gången man tryckte?) kommer de att trycka irriterat på knappen. Man hör på dörröppningssignalen att de är irriterade.

Dörren till Hotel Kriss
Ingången till hotellet är dörren som syns strax till höger om skotern som är lite gömd (vid det gröna gallret). Men det såg du väl med en gång, eller hur?


I min värld är det inte rimligt att ett hotell med tre stjärnor är så sunkigt som italienska Hotell Kriss är. Redan när man kommer in luktar det unket och vedervärdigt och denna ... "trevliga doft" följer med en in på rummet. Väggarna (i receptionen, korridorerna och rummen) är smutsiga och det finns väldigt många sprickor i dem. Jag har bott på trestjärnigt hotell tidigare och i jämförelse med Hotel Kriss skulle det andra hotellet vara ett fem- eller till och med sexstjärnigt hotell.

Städningen av rummet (och resten av hotellet för den delen) märker man knappt av och då menar jag inte på något positivt sätt. Sängen blev visserligen bäddad, men renbäddad blir den inte även om man bor där en längre tid. Om man inte på ett övertydligt sätt visar att handdukarna är använda blir de inte bytta. Fast ibland hjälper det inte att vara övertydlig, för det händer att de inte byter handdukarna ens då. Tömningen av papperskorgen är långt ifrån ordentlig. De har en plastpåse i korgen, men tro inte att de byter påsen. Nej, det innebär ju slöseri och extra arbete. I stället tömmer de ut innehållet i något annat och låter påsen vara kvar. Glaset för tandborstar är skitig och då menar jag även när det kommer nya gäster för att bo i rummet. Duschen, handfatet och toalettstolen är osäkert om de får sig en städomgång. Vår toalettsits hade mystiska (och äckliga) fläckar natten då vi kom.

Väggen
Väggen inne i vårt hotellrum.

Luftkonditionering på rummet finns, men det verkar som om man måste be om kontrollen till det (och förmodligen betala extra för det), för när vi checkade in fick vi inte kontrollen automatiskt. Dock var den igångsatt när vi kom tillbaka till hotellrummet på lördagskvällen. När det blev iskallt i rummet (efter att vi befunnit oss i rummet någon timme) tvingades jag gå ned till receptionen och fråga hur man stängde av den eftersom det inte fanns någon knapp på apparaten. Det var då jag fick kontrollen. Jag antar att det var den som städade som satte igång luftkonditioneringen under dagen eftersom luften där inne är unken och det blev ganska varmt under dagen. Men varför satte inte personen konditioneringen på timer när det fanns möjlighet, eller lämnade kvar kontrollen inne i rummet? Lördagen var trots allt en av de svalaste dagarna under veckan. Jag tyckte inte att det är service att låta sina gäster frysa ihjäl.

När gästerna ber personalen att tala på engelska, eller när gästerna konstant svarar på engelska, anser jag att det minsta personalen kan göra är att besvara gästerna på engelska. Alla utom en (av de vi hade kontakt med) var tillmötesgående på denna punkt. Kvinnan som inte var det var den kvinna som ordnade med frukosten (och ... "städningen" vad jag såg) på vardagarna. På måndagen (vår första dag) pratade hon italienska och det har jag förståelse för eftersom hon inte kunde veta att vi inte kunde språket. Men när jag bad henne att ta det på engelska såg hon på mig med en föraktfull och idiotförklarande blick och fortsatte att se nedlåtande på mig medan hon talade. De följande fyra dagarna fortsatte hon att prata med oss på italienska. I och för sig läste jag i guideboken att italienare är precis som fransmän - de sätter sitt språk främst och kan vägra att prata engelska med en. Fast om man arbetar på hotell borde man släppa den attityden. Hennes fientlighet kan få gästerna att känna sig ovälkomna och inte vilja komma tillbaka (om man bortser från allt annat). Konstigt nog tycktes alla andra i Rom vara tillmötesgående och vänliga när vi pratade på engelska. Om jag inte tar miste svarade alla på engelska och då pratar jag inte bara om turistattraktionerna.

Hotellskylt
Vägen till hotellet och garaget.

När man bokar resor och hotell via nätet har man många gånger bara arrangörens bilder och beskrivningar att gå efter. De bilder av Hotel Kriss som Ticket hade på sin hemsida (när vi kom hem upptäckte vi att de hade tagit bort både hotellet och bilderna från sin sida) stämde inte alls med verkligheten. Bara det är fel. Någon möjlighet att få felet avhjälpt är bara möjligt när man har kommit hem igen (om ens då!). Jag ringde till Ticket redan dagen efter ankomsten och påpekade hotellets brister och ville som kompensation bli ombokad till ett nytt hotell. Det kunde de inte göra och hänvisade mig att ringa det italienska numret som fanns på den medföljande vouchern. I ren desperation gjorde jag det och fick återigen förklara situationen, fast för en person som knappt kunde engelska. Han lovade att ringa tillbaka, vilket han aldrig gjorde. När jag ringde upp honom igen sade han att jag skulle ringa Ticket och om de betalade för ombokningskostnaderna kunde vi bli ombokade till ett nytt hotell. Fast det motsatte sig Ticket och sade att jag själv hade valt hotellet. Dock kunde de hjälpa mig med reklamation när jag kom hem. Men någon återbetalning fick vi aldrig från Ticket. De ansåg i princip att det var vårt eget fel och inte deras. Jag misstänker att det kommer kosta mer än det smakar att fortsätta att driva den här frågan, så jag väljer att låta det passera. Men inte utan att tala om för andra att man inte ska anlita Ticket.

Vårt hotellrum
Vårt hotellrum.

Att sätta min fot på Hotel Kriss igen kommer jag aldrig göra. Inte nog med att det var så pass illa under vår vistelse, jag blev snuvig av att vara inne på rummet och den snuvan försvann när vi var ute och rörde oss i Rom. Inte heller kommer jag att använda mig av Ticket när/om jag ska ut och resa igen. Älsklingen har tidigare haft astma och det har gjort att han har problem med sina luftrör. Därför var vi väldigt oroliga för att han skulle få problem på hotellet, men det brydde sig inte Ticket om. De menade att vi fick skylla oss själva som valde det hotellet, vilket vi inte hade gjort om bilder och beskrivning på deras hemsida hade stämt överens med verkligheten. Min slutsats är att Ticket inte bryr sig om sina kunder. Skönt att veta.


Dagens citat:

"Trots att författaren försökte trycka pennan genom pappret, blev texten inte djupare för det."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hämndens ängel (Justine Dare)

”Hämnarens” offer har något gemensamt – de är alla män som misshandlar sina kvinnor. Men är den seriemördare som tidningarna döpt till ”Hämnaren” verkligen så ädel som man vid första anblicken kan tro, eller döljer sig något mer bakom? Vad för koppling har mördaren till kvinnojouren ”Rachels hus”?

Det var inte så länge sedan som jag läste "Hämnarnas höst", så samma känsla som infann sid vid läsningen av den boken låg inte långt bort nu. Oavsett kön är det hemskt när folk misshandlar varandra och speciellt i de fall då döden inte är långt borta.

Jag tyckte att Justine Dare lyckades bra vad gäller de psykologiska aspekterna. Att vara någon som länge och grovt utsätts för det här av den man tycker om är inte lätt, även om jag själv aldrig har behövt uppleva det. Om man själv inte har varit utsatt har man nog svårt att förstå vad det egentligen innebär och trots att jag som sagt själv aldrig har varit utsatt för just sådant här, tyckte jag ändå att Justine Dare lyckades få det trovärdigt.

Hämndens ängel

Den här gången kände jag mig äckligt nöjd över att i ett tidigt skede veta vem den här ”Hämnaren” är. Om det beror på att det var uppenbart eller om jag bara var extra uppmärksam ska jag låta vara osagt (men mitt ego inbillar sig tills vidare att jag är lite smart ändå).

Vad som dock störde mig och kändes mindre trovärdigt var vissa personers agerande. Hur ofta engagerar sig främlingar i varandras kärleksliv? Hur ofta brukar poliser göra det? Nej, den delen hade kunnat lösas på ett annat sätt. Eller så är det bara jag som är petig.

På det stora hela var det en välskriven berättelse, men i vissa avseenden hade den kunnat göras bättre. Den rör upp känslor och får mig att känna avsky för den här sortens misshandlande människor. Man behandlar inte andra människor på det sättet.


Dagens citat:

"Efter att ha talat med journalister söker jag mig gärna till kor. De är inte så misstänksamma och ställer inte så obehagliga frågor."
(Ian Smith)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Spöken från förr

Har det hänt dig att du har tyckt dig se ett bekant ansikte trots att ditt förnuft sagt åt dig att det där ansiktet inte alls tillhör den bekanta som du tycker det liknar? Sedan jag flyttade upp till älsklingen har det hänt mig några få gånger. Två av dem hände i Stockholm.

En eftermiddag (jag tror inte att det var morgon) när jag promenerade längs Sveavägen på väg till skolan tittade jag in i en restauranglokal och upptäckte till min förvåning någon som liknade en gammal bekant till mig. Jag stannade aldrig för att kunna konstatera om det var den personen eller inte, men jag fylldes av en lite konstig känsla eftersom den personen hade betytt en hel del för mig för flera år sedan.

En annan gång var när jag för ovanlighetens skull åkte tunnelbana till Stockholm central. Eftersom det bara handlar om cirka fem minuters åktid (vilket motsvarar omkring en halvtimmes promenadtid) brukar jag inte åka tunnelbana mellan centralstationen och Odenplan. Men innan praktiken gjorde jag det vissa eftermiddagar för att hinna med tåget hem. Det var en av de här eftermiddagarna som jag stod bredvid någon som var skrämmande lik en kille från min gymnasieklass. Stå och stirra ville jag inte göra, så jag kunde inte avgöra om det var min gamla klasskamrat eller ej. Att fråga tyckte jag dessutom var för pinsamt då det var mest sannolikt att det inte var han.

Livboj

Vad är det som gör att man tycker sig se bekanta ansikten? Är det ens undermedvetna som spökar? Att man på något sätt uppfattar någon likhet hos personen man ser och därigenom inbillar sig att den man ser är väldigt lik den man tänker på? Eller ser man verkligen en dubbelgångare? För dubbelgångare finns ju, det är en av våra lärare bevis på.

Sådana här tillfällen kan både vara bra och dåliga, allt beroende på vilken relation till den bekanta som man tycker att personen liknar. I mitt fall var det inga särskilt negativa upplevelser. Var bara den första som var en smula olustig. Tur att det här inte sker varje dag!


Dagens citat:

"I allt jag ser så ser jag dig, dig, dig."
(Peter Jöback - I allt jag ser)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Hemmagjord kebab

Jag är ganska förtjust i kebab, även om jag hade en period på universitetet då jag var trött på det. Men tack och lov gick den perioden över, så nu är jag åter kebabfrälst. Därför blev jag nästan eld och lågor när jag fann receptet på hemmagjord kebab. Det är inte alltid som man känner för (eller har råd) att äta ute och då passar det utmärkt att fixa till sådant här hemma. Ett tips är dock att göra det dagen innan, eftersom det var ganska jobbigt att karva i det samma dag som man gjorde i ordning köttet.

Kebab
Tillagningstid: cirka 5 timmar

Ugn

Sätt ugnen på 100°C.

 

Kebabblandning

Blanda 1 msk malen spiskummin (ta mer om du vill ha kryddigt), 3 st vitlöksklyftor, 2 msk grovmalen svartpeppar, 2 tsk salt och 2 msk lökpulver med 1 ägg i en bunke.

 

Färs

Blanda sedan i 1 kg köttfärs. Knåda gärna så färsen blir jämn.

 

Färskorv

Forma därefter färsen till en jämn rulle utan ihåligheter.

 

Inrullad färskorv

Rulla in den i minst två lager ugnsfolie. Låt ändarna vara öppna så att vätska och fett kan rinna ut. Placera rullen på ett ugnsgaller med en plåt under så att vätskan rinner ned där (jag lade den direkt på en bakpappersklädd plåt) och ugnsbaka i 3,5 timme.

Färdig färskorv

Stäng av ugnen och låt rullen ligga kvar och svalna i en halvtimme. Ta sedan ut den ur ugnen och låt svalna. Den ska fortfarande vara inpackad i folie. Lägg den gärna i kylen över natten.

 

Karva

Karva sedan remsor med en vass kniv. Jag använde en potatisskalare och det fungerade minst lika bra.

 

Steka

Stek sedan köttet och servera med valfria tillbehör.

 

Kebab

Mums!

 



Dagens citat:

"Jag kommer inte bli lycklig förrän jag är lika känd som Gud."
(Madonna)

Ha det så bra!
Kebabiga kramar
Jessie

Varför är det sjukt?

Efter att ha tittat i fredagens Metro satt jag som ett frågetecken. Sedan kom irritationen över hur inskränkta folk kan vara. Det som fick mig att reagera var ett uttalande från en av deltagarna i ”Bonde söker fru”. När hon fick veta att bonden hade varit tillsammans med en sextonåring när han själv var trettiofem, hade hon tyckt att det var sjukt.

Varför skulle det vara sjukt? För att det var nitton års skillnad dem emellan? Själv kan jag tycka att det är sjukt att folk reagerar på det sättet när det kommer till åldersskillnad, men det kan i och för sig bero på att jag är uppvuxen med en åldersskillnad på tjugo år mellan mina föräldrar. För mig är ålder mest endast en siffra som inte alltid avgör hur pass mogen man är (fast det är givetvis en skillnad mellan en sexåring och en tolvåring, så där medger jag att ålder har viss betydelse). Vissa yngre är otroligt mogna för sin ålder, medan andra äldre kan bete sig som fjortisar.

Mina föräldrar blev motarbetade av nästan alla på grund av åldersskillnaden, men det hindrade inte dem från att vara tillsammans och de har varit det nu i över trettio år. Jag har heller aldrig tagit skada av den här skillnaden i ålder. När jag var liten förstod jag inte att inte allas pappor var lika gamla som min. Sedan spelade det ändå ingen roll när jag blev äldre.

Artikel

Jag vill påstå att åldersskillnad inte avgör hur mycket man tycker om varandra. Äkta kärlek handlar om egenskaper. Personligheter. Det enda som ålder egentligen tillför (som jag ser det) är livserfarenhet, fast å andra sidan kan man ha varit med om mycket trots att man kanske är ung.

Bara för att det finns en ganska stor åldersskillnad innebär det inte automatiskt att de i förhållandet tar skada. Eller för att uttrycka det juridiskt: det finns ingen adekvat kausalitet (tydligt orsakssamband). Man kan ta skada i ett förhållande även om de i förhållandet är jämnåriga. Fast det är ju klart att den ena parten i förhållandet inte kan vara hur ung som helst. Dock anser jag att man börjar ”vuxna till sig” när man är runt femton år, vilket även lagstiftaren har ansett då man bland annat blir straffmyndig vid femton (att man sedan inte kan få fängelse förrän vid tjugoett eller tjugotre års ålder är en annan femma).

Det är helt enkelt fel att andra lägger sig i och fördömer förhållanden enbart utifrån att det finns en ganska stor åldersskillnad mellan personerna i förhållandet. Så länge det inte är uppenbart att någon i förhållandet tar skada, anser jag att man som utomstående (det vill säga att man inte ingår i kärleksförhållandet) inte har någon rätt att lägga sig i eller fördöma. Man borde istället vara glad över att två människor har funnit kärleken och tycker om varandra. Att göra det är inte det lättaste. Fast å andra sidan är det kanske därför andra motarbetar förhållanden med åldersskillnad – det handlar helt enkelt om avundsjuka.


Dagens citat:

"All you need is love."
(The Beatles - All You Need Is Love)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det här var droppen!

Jag har stått ut med en hel del under tre år från SJ:s sida. Trots att jag jämt och ständigt (kanske till och med med viss skadeglädje ..?) spyr galla över dem (nu drar jag alla SJ-människor över en kam) fortsätter jag att åka med dem eftersom det i princip inte finns bättre/andra alternativ för mig dit jag oftast ska. Men efter i torsdags tyckte jag att det fick räcka. Jag övervägde på allvar att säga upp bekantskapen med S(atans)J(ärnvägar)!

Vad som fick min bägare att rinna över är något som har hänt vid två tillfällen sedan jag började praktisera för cirka fyra veckor sedan, men senaste gången (i torsdags) var ett snäpp värre!

När jag ska hem från Nyköping tar jag tåget till Södertälje Syd klockan 17.15 och ankommer omkring 18.00. Eftersom mitt anslutande tåg mot Eskilstuna går klockan 18.17 innebär det att jag har en marginal på cirka sjutton minuter. I torsdags var tåget från Nyköping omkring tjugo minuter sent, vilket fick mig att bli orolig. Då konduktören kom förbi för att titta på biljetterna, frågade jag henne om det fanns en möjlighet att vi kunde tänkas ankomma till Södertälje innan mitt andra tåg skulle avgå klockan 18.17? Hon gjorde en tveksam grimas innan hon sade att det var osäkert men att det fanns en chans att vi kunde köra ikapp lite tid. Fast det skulle i så fall bli på håret att jag skulle hinna med det andra tåget. Jag förklarade då att en gång (för inte så länge sedan) hade det hänt att tåget från Nyköping var sent och när jag precis kom upp till perrongen i Södertälje Syd körde tåget mot Eskilstuna och jag fick sitta och vänta i en timme på nästa. Konduktören höll med om att det inte är kul att behöva vänta, men att hon skulle hålla oss informerade om läget i högtalarna.

Regionaltåg

Då vi började närma oss Södertälje sade konduktören i högtalarna att tåget mot Eskilstuna hade lovat att invänta, men att det kunde endast invänta ett par minuter, så det gällde att vara snabb i plattformsbytet.

Vi anlände klockan 18.16 och jag kände hopp när jag rusade ned för de två rulltrappor som leder ned till vänthallen och sedan rusade upp för de två rulltrappor som leder upp till rätt perrong. Men den smula hopp jag känt var som bortblåst när jag flämtande såg tågets rumpa försvinna längs spåret i mörkret. Desperat stirrade jag på stationsklockan som visade 18.16. Tågets avgångstid var 18.17. Och de hade lovat att invänta. Man kan milt sagt säga att jag var fly förbannad och svärande kände jag tårarna tränga på. Jag hade trott att inget med SJ kunde förvåna mig, men att de skulle ljuga var inget som jag hade förväntat mig. Det var lågt av SJ!

I söndags kollade jag upp om det finns andra sätt för mig att ta mig till praktiken, eftersom jag nu har fått nog av SJ. Det finns andra alternativ och de enda färdalternativen hem inkluderar SJ på ett eller annat sätt. Med andra ord är jag i SJ:s våld, om än motvilligt.

SJ

Vad som gör mig ännu mer irriterad är att SJ vägrar ge kompensation för den här sortens situationer, eftersom de inte anser att det är deras fel.

Jag förstår att SJ-personal skäms för att säga var de jobbar, för till och med jag skäms för att berätta att jag är en SJ-resenär. Många tycker att jobb på McDonald's är skamligt, men jag vill påstå att jobb hos SJ är värre. Big time!


Dagens citat:

"Salig är den overksamhet som råder i himlen."
(Juvenalis)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Prepositionslustigheter

Vår lärare i engelska den här terminen brukade ge oss förklaringar i pappersform på hur det ska vara rent språkligt. Det uppskattar jag eftersom jag har lättare för att lära om det finns tydliga exempel.

Hav gav oss en övning att två och två skriva en text med så många prepositioner som möjligt av antingen "tid" eller "plats". Som förlaga hade vi hans exempel som han först läste upp. Kanske beror det på hur han läste upp det, men jag tyckte att den var rolig och tänkte dela med mig av den. Observera att den är på engelska för att man inte ska missa någon poäng eller liknande.

Kohage vid Läggesta
Kohage vid Läggesta.

The Professor's Desk

You can sit before the desk (or in front of the desk). The professor can sit on the desk (when he's being informal) or behind the desk, and then his feet are under the desk or beneath the desk. He can stand beside the desk (meaning next to the desk), before the desk, between the desk and you, or even on the desk (if he's really strange). If he's clumsy, he can bump into the desk or try to walk through the desk (and stuff would fall off the desk). Passing his hands over the desk or resting his elbows upon the desk, he often looks across the desk and speaks of the desk or concerning the desk as if there were nothing else like the desk. Because he thinks of nothing except the desk, sometimes you wonder about the desk, what's in the desk, what he paid for the desk, and if he could live without the desk. You can walk toward the desk, to the desk, around the desk, by the desk, and even past the desk while he sits at the desk or leans against the desk.


Dagens citat:

"Jag hälsar press, radio, tv och framförallt massmedia välkomna."
(Christer Abrahamson, inleder presskonferens)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Muf och huf

Under min andra praktikdag (för fyra veckor sedan) blev jag en smula omskakad. Ja, det är nog rätt sätt att benämna det på. Det var nämligen så att jag på eftermiddagen skulle bisitta en av notarierna vid en "muf". Bisitta innebär att sitta med vid en förhandling/muntlig förberedelse/ett sammanträde och helt enkelt iaktta. I vårt fall (vi praktikanter) var det tingsnotariens arbete som vi skulle se på och försöka ta till oss. Men vad är en "muf"? Nej, det är ingen fluffig sak man har över öronen eller på ratten även om de uttalas på samma sätt. Nej, det är heller inget möte då man sitter och käkar muffins (även om det hade varit trevligt - med rätt muffins då!). Okej, jag ska bespara dig lidandet och tala om vad det är. "Muf" står helt enkelt för muntlig förberedelse och förekommer i tvistemål. Oftast lyckas domstolen få parterna att i det här skedet lösa tvisten och slippa gå till ... "huf". Kan du lyckas lösa vad det mysteriet står för då? Nej, det innebär inget suckande (eller, det beror i och för sig på). Just det! "Huf" är huvudförhandling och är vanligare i brottmål än i tvistemål. Fast nu tror jag att jag kom på villovägar ... Var någonstans var jag?

Jo, jag skulle sitta på en "muf". Nu var det dock så att den där notarien var sjuk, fast med tanke på att han hade varit det även dagen innan, hade min handledare sagt att jag i så fall skulle sitta med min studiekamrat vid den förhandling där hon skulle bisitta. Om "min" notarie var sjuk. Och det var han. Fast på morgonen hade tingsfiskalen (domaren) kommit till mitt rum och sagt att vi säkert kunde klara av det själva. Med andra ord skulle det vara jag som skulle protokollföra. Jag! På min andra dag och ingen som helst erfarenhet av det tidigare. Hur skulle det här sluta?

Tingsrätten

Under dagen läste jag in mig på målet och stressade (i vanlig ordning när det gäller nya saker) upp mig. Fast det var inget komplicerat. Det var mest tingsfiskalen som antecknade och det var även hon som sammanställde protokollet efteråt. Dock fick jag skriva under och hade titeln "paralegalen". Men jag fick ändå göra lite. Strax innan den muntliga förberedelsen skulle börja frågade fiskalen om jag ville ropa på målet (kalla in parterna)? Visserligen hade en notarie sagt vad jag skulle säga, men min första impuls sade åt mig att be henne göra det istället. Å andra sidan, vad tjänar jag på att vara feg? Någon gång måste ju bli den första, för annars kommer jag vilja avstå varje gång. Jag beslutade mig för att ropa på målet och bli av med min påropsoskuld. Trots att jag hade exakt vad jag skulle säga (ord för ord) framför mig, blev jag nervös i samma ögonblick som jag skulle prata. Jag fick knappt fram ett ord. Men det gick. Den ögonblickslånga chocken släppte och tydligen hörde parterna vad jag sade, eftersom de strax därefter kom in.


Dagens citat:

"Terminer, lov, terminer, lov, ända tills vi slutar skolan, och sedan arbete, arbete, arbete, ända tills vi dör."
(C.S. Lewis)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tittut, lilla examensarbete

Under höstens praktikperiod kommer jag ha svårt för att plugga ordentligt. När jag kommer hem på kvällarna har jag inte mycket tid med älsklingen eller att göra något speciellt, så jag försöker ta vara på den tiden. På helgerna finns annat som ska göras, så där försvinner också tid. Då återstår det den extra tid som dyker upp på tingsrätten då det inte finns något annat att göra. Efter klartecken från min handledare har jag börjat utnyttja dessa tillfällen.

Det som jag främst har ägnat tid åt är PM-uppgiften i juridisk svenska och examensarbetet. I och för sig har jag hittills inte haft väldigt mycket tid till att syssla med det, men några tillfällen har jag i alla fall haft. Det som har orsakat mest irritation hos mig är mitt examensarbete.

Sveriges Rikes Lag
Min gamla lagbok. Just nu får min lagbok från 2011 bo på tingsrätten under min praktik.

Kanske tog jag mig vatten över huvudet när jag valde att skriva om två familjerättsliga orättvisor. Eller, problemet är inte att skriva om dem, utan att hitta motivering till varför de, i mitt fall, aktuella lagrummen är utformade på det sätt som de är! Lagstiftaren och i doktrinen (böcker etc.) är väldigt duktiga med att lyfta fram att det är så, men inte varför det är så. Det gör det lite problematiskt för mig eftersom det är just det där varför som jag måste hitta. Just nu känns situationen lite som att leta efter en nål i en höstack. *suck*

Får ta och slänga ihop den där dispositionen som ska skickas till handledaren och sedan fråga honom om han har någon idé om var jag ska leta. I förarbetena finns det i alla fall inte!


Dagens citat:

"Televisionen uppfanns av en rastlös man som ville ha bilder att titta på medan han väntade på att det skulle komma något bra på radion."
(Okänd)

Ha det så bra!
Frustrerande examenskramar
Jessie

Stolsittare? Inte jag!

När man arbetar på kontor blir det att man sitter still ganska mycket och likaså kan det bli på en tingsrätt. Men för den som tror att man inte får motion när man jobbar på tingsrätt, kan jag tala om att det får man visst (även om man bortser från alla de anledningarna som personalen har för att få gå till fikarummet och fika)!

Ja, bortsett från ätandet finns det en rad olika anledningar till att vara uppe och röra på sig. Exempelvis kan jag säga att det skrivs ut och kopieras upp enormt mycket papper (domar hit och beslut dit) och eftersom det inte finns skrivare eller kopieringsapparater inne i arbetsrummen krävs det att man får gå ut till de gemensamma som finns. Alltså får man komma upp och röra på sig (vilket som sagt blir ganska mycket då man skriver ut och kopierar upp fasligt mycket under en dag).

När man ska till möten (förhandlingar, sammanträden och muntliga förberedelser) måste man springa i väg till den sal där man ska vara. Då går det inte att sitta kvar på stolen och häcka. Hur skulle det se ut?! Nej, närvaro i kroppslig mening (och helst även i själslig mening) är ett krav.

Tingsrättens grannar
Min praktikplats (tingsrättens) grannar (som är polis, åklagarmyndighet och häkte)


Till skillnad från frågor kan man inte lämna och hämta akter via mejlen. Därför får man lyfta på lilla (eller stora, vad vet jag) rumpan och traska i väg till rätt person för att få tag på rätt akt.

Vid lunchtid måste man ju få lite mat i magen så att den inte skriker högt av plåga och det är nog ovanligt (fast säkert inte helt osannolikt) att man sitter kvar på stolen och äter. För jag menar, även om man skulle förtära sin lunch inne på rummet, bör man väl resa på sig för att hämta den (såvida den inte står på skrivbordet hela dagen).

Till slut är det dags att ta sig hem (om man inte sover på stolen i arbetsrummet) och om man inte har haft anledning tidigare att resa på sig, tror jag nog allt att man har det då. Borta bra, men hemma bäst ..?

Se, man får visst motion när man arbetar på tingsrätt. Vem behöver gå till gymmet när man har en sådan arbetsplats? Wink


Dagens citat:

"Jag älskar att vara författare. Det jag inte står ut med är pappersjobbet."
(Peter de Vries)

Ha det så bra!
Motionerande kramar
Jessie

För mycket tolkning

När jag läste retorik vid Lunds universitet pratade retorikprofessorn Anders Sigrell (undrar förresten om han någonsin höll sitt brinnande torgtal i UB-parken ..?) om det här med kroppsspråk och att trots att vi kan ljuga och manipulera med våra ord, är det väldigt svårt att göra detsamma med kroppsspråket. Man kan utläsa en hel del från en persons kroppsspråk utan att personen själv kanske tänker på det.

I det sociala samspelet med andra har jag det problemet att jag tolkar väldigt mycket av andra människors kroppsspråk, röstläge etc. En blick räcker för att min hjärna ska sätta igång med att dra slutsatser om vad personen menade med sin blick. Om jag däremot brukar ha rätt är en helt annan historia.

Som jag ser det finns det både för och nackdelar med att snabbt tolka andras beteenden. En fördel är att man ganska fort kan undvika våld eller liknande om man tyder personen på rätt sätt. På samma sätt undviker man att vara ett störande moment för någon om det skulle finnas en person som tänker och tycker så. Just nu finns det en person i min närhet som tycks irritera sig på mig. Varje gång jag tilltalar personen eller är i närheten, ser denne otroligt plågad ut och praktiskt taget ignorerar mig. Därför undviker jag personen i fråga för att slippa förarga denne ännu mer.

Grönska

Vad finns det då för nackdelar? Om man tolkar en persons agerande fel, kan situationen som uppstår bli en smula konstig. Man tror att en person tycker och tänker något som i själva verket inte stämmer och då blir ens eget agerande konstigt i den andres ögon och … Ja, du förstår nog. Genom att tolka fel kan man skapa problem som inte finns, vilket är tråkigt.

Därför ska man vara försiktig när man tyder andra människor beteenden. Smartast är väl att prata med den berörda personen. Då har man i alla fall försökt reda ut vad det nu än är som finns att reda ut och om personen väljer att inte vara ärlig, är det dennes eget problem. *funderar* Borde nog ta och lyssna till det där själv. Jag är otroligt dålig på att konfrontera andra om jag känner på mig att de har något emot mig.


Dagens citat:

"I Amerika regerar presidenten, men journalisterna har makten."
(Oscar Wilde)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Rusande nyfikenhet

Det börjar som fågellikt kvittrande i rälsen. När man hör det vet man att det inte dröjer länge förrän tåget uppenbarar sig. Kvittrandet övergår snart i tjutande – eller låter det inte mer som väsande? – som fortplantar sig längs rälsen. Varje cell i ens kropp spänner sig i förväntan och när man ser tåget komma rusande dras man mot det.

Rädd slår man bort tankarna som nyfikenheten ger upphov till och man försöker ignorera dess uppmaningar. Man tänker att man måste vara galen som ens kan komma på en sådan tanke. Fast trots att förnuftet envetet försöker läxa upp en formas tanken till ord. Den vägrar släppa taget och växer sig starkare. Att göra det skulle gå fort. Det skulle vara över på nolltid.

Förnuftet sliter allt vad den kan i en. Talar om att det inte är värt att göra det för att stilla den våldsamma nyfikenhet som slutit sig kring en likt en orm. Om man gör det finns det ingen återvändo. Det går inte att få det ogjort.

Läggesta

Innerst inne vet man det. Men tågets nos ser så lockande ut. Den liksom ropar hypnotiskt på en. Vill att man ska komma.

Man tar ännu ett steg i riktning mot det rusande tåget. ”Det här är fullkomligt fel!” vrålar förnuftet ögonbedövande inombords. Menar att man inte kan mena allvar. Förstår man inte vad ett sådant beslut innebär?!

Nu står man intill perrongkanten och känner vinddraget från det skenande tåget. Allt som krävs nu är ett litet steg. Det är allt som behövs för att få veta hur det skulle kännas att bli kysst av denna kraftfulla maskin. Ett. Litet. Steg.

Utan ens en tanke på att stanna fortsätter det förbi i en vansinnig fart och kvar står man på perrongen och fryser i den iskalla vind som uppstår.


Dagens citat:

"Stay you that's the toughest thing to do."
(Wood - Stay You)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Nattsystern (Unni Lindell)

En gammal dam blir av allt att döma oväntat mördad genom att bli skjuten i närheten av där hon bor. Två veckor tidigare försvann damens fjortonåriga barnbarn utan att ännu ha blivit funnen. Kriminalkommissarie Cato Isaksen anar att det existerar ett samband mellan dessa båda händelser, men frågan är bara på vilket sätt.

Oftast brukar jag tröttna ganska snabbt om det inte händer något därför att berättelsen på så vis blir utdragen. Egentligen hände det ingenting i den här historien förrän på de sista sidorna. Fast trots det kände jag inte att jag ville sluta läsa, utan på något vis hölls jag kvar. Vad som höll mig kvar var att författaren slängde ut detaljer titt som tätt på samma sätt som man slänger ut brödsmulor till fåglar. Dessa detaljer fick en att tro att man snart var lösningen på spåren – gärningsmannen kan inte vara någon annan än just den! – men sedan visade det sig att man hade fel, vilket jag även tror var författarens syfte.

Genom berättelsen fick man små ledtrådar om vem som var den skyldiga, fast trots det lyckades jag ändå inte komma på vem det var förrän Lindell uppenbarade det för läsaren. Jag uppskattar när författaren tvingar läsaren att tänka så pass mycket som man får göra här.

Nattsystern

Person- och miljöskildringarna finns inget att klaga på. För mig var det som att se en film och jag uppskattar verkligen att miljöbeskrivningarna inte var så utdragna att man kände för att hoppa över. Enligt mig smälte det in bra i berättelsens rytm. Till skillnad från en del andra lyckades Lindell att skapa trovärdighet i både dialoger och karaktärernas tankesätt. Visserligen finns det aldrig något rätt eller fel vad gäller någons tankar, men många gånger kan det kännas krystat och uppstyltat i romaner. Den känslan slipper man dock här.

Fast det finns något som jag vill anmärka på och det var de perspektivbyten som skedde. Jag brukar inte ha problem med att författaren växlar emellan olika personer, men sådant stör mig när det sker mitt i ett stycke vilket skedde genomgående i romanen. Fast irritationen över det gick över snabbt då jag fort lyckades anpassa mig.

Om du inte gillar att komma in i en bokserie mitt i serien, föreslår jag att du inte börjar med ”Nattsystern”. Men den går utmärkt att läsa fristående eftersom man lätt kommer in i sammanhanget.


Dagens citat:

"Det finns inget värre för en författare än att bli ignorerad. Man blir mycket hellre kritiserad, hatad och förkastad. Det är detsamma som lycka."
(Samuel Johnson)

Ha det så bra!
Bokliga kramar
Jessie

Vänligen visa respekt!

Hände det också dig när du var yngre att om en person som du var intresserad av redan hade någon partner, att du då önskade att de skulle göra slut så att du kunde få chansen hos den du tyckte om? Jag vet att jag gjorde så ibland, men det var också endast önskningar. Det handlade aldrig om att jag aktivt försökte få dem att göra slut.

När jag och älsklingen såg "Ett oanständigt förslag" var jag så förbannad över den respektlöshet som visades. Jag menar, om någon är tillsammans med någon annan och är det av egen fri vilja får andra respektera det. I min värld är det inte okej att ränna efter en person som man tycker om (ifall personen är tillsammans med någon annan) och aktivt försöka få den personen att lämna den som den tycker om och är tillsammans med för att i stället bli tillsammans med en själv. Blev det rörigt? Jag försöker förklara med ett exempel i stället. Vi säger att jag och älsklingen inte är gifta, utan att han är gift med min kompis. I det scenariot har jag ingen rätt att hela tiden träffa älsklingen i syfte att få honom att fatta så stort tycke för mig att han lämnar min kompis. Det är okej att jag träffar honom, men inte för att få honom att lämna min kompis.

Dimma över Visnaren
Dimma över Visnaren här i Åker.

Varför jag inte tycker att det är okej beror på att oftast har man en anledning till att vilja vara med någon (om man inte blir tvingad till det förstås) och i de flesta fall handlar den anledningen om att man tycker om personen. Man har gjort ett val. Jag skulle ha blivit arg om någon (mot förmodan) skulle få för sig att försöka "vinna" min kärlek nu när jag har älsklingen. Det innebär att den personen som försöker med detta inte bryr sig om vad jag känner eller tycker. I den personens ögon har inte mina åsikter något värde. Det är förmodligen inte så personen tänker, men det är så jag uppfattar det.

Vad jag vill ha sagt är helt enkelt att låta någon vara om den redan är med någon. Personen har (förmodligen) själv valt det och om känslorna förändras eller kanske till och med försvinner lämnar (troligtvis) personen den som den är tillsammans med. Också ett eget val. Det handlar om att visa respekt för andra människor.


Dagens citat:

"Det enda som ger nöjesjournalister mer glädje än att lansera nya stjärnor är att plocka ned de gamla."
(Carl Hammarén)

Ha det så bra!
Respektfulla kramar
Jessie

För en miljon

Jag tycker om när filmer får en att fundera på saker och ting. "Ett oanständigt förslag" är en sådan film.

Tänk dig att du och din älskade är otroligt lyckliga tillsammans, men att ni inte lever i ekonomiskt välstånd och att ni har höga och ganska många skulder. Om någon då erbjöd er pengar, tror jag inte att ni två hade tackat nej. Vem gör liksom det? Fast om villkoret för att få (inte låna, utan behålla) de här pengarna var att den givmilda donatorn skulle få tillbringa natten (i den sexuella meningen) med din älskade, skulle du ha tagit emot pengarna då? Hade det varit någon skillnad om det var med dig som donatorn skulle tillbringa natten?

Vad jag tror är att förmodligen skulle de flesta instinktivt säga att de inte skulle gå med på villkoren eller ta emot pengarna. Jag är precis av samma åsikt och när det endast handlar om hypotetiska förhållanden och tankar är det lätt att stå fast vid sina principer. Man behöver inte ta ställning på riktigt. Men om det verkligen stod en person med verkliga pengar och erbjöd pengarna mot det ovan nämnda villkoret, skulle man verkligen tacka nej då?

Pussar

För somliga beror kanske svaret på vilket belopp det är som erbjuds. Om jag säger att det är en miljon kronor som du och din älskade blir erbjudna, skulle det göra någon skillnad? En miljon är å ena sidan väldigt mycket pengar (för mig i alla fall) och att bli av med skulderna på ett så pass enkelt sätt hade varit lockande. Men å andra sidan, skulle det vara värt det?

Förmodligen är det lätt att tänka att ifall det var jag själv som skulle tillbringa natten med välgöraren skulle man kunna tänka sig att offra sig. Det handlar trots allt bara om en affärsuppgörelse och man har ju inga som helst känslor för välgöraren. Det är ens älskade som man tycker om eller älskar. Ingen annan. Men skulle det i verkligheten vara så lätt? Inte för mig i alla fall. Jag skulle med stor sannolikhet hysa avsky för mig själv för att ha agerat så "billigt". Under lång tid skulle jag gå och tänka på vad jag gjort. Dessa tankar skulle resultera i att jag skulle skämmas för vad jag gjort och det skulle få mig att må dåligt. Med andra ord skulle jag aldrig ha gått med på det för egen del.

Kärleksparet
Kärleksparet som jag fastnade för i Rom.

Min älskling då? Hade jag accepterat villkoret om det hade gällt honom? Om det var han som skulle tillbringa natten med välgöraren? Som jag ser det äger inte jag min älskling utan han är fri att göra vad han vill. Fast av egoistiska skäl skulle jag inte ha gått med på att han skulle tillbringa natten med den här personen. Inte ens för en miljon. För om vi säger att älsklingen hade gjort det, skulle jag troligtvis gå omkring och undra. Undra vad som skett under natten och hur det var. Undra om älsklingen jämför oss och var jag då skulle hamna i den jämförelsen. Undra om älsklingen känner något för välgöraren efter det här och i så fall vad. Mina frågor skulle säkert med enkelhet besvaras om jag frågade, men då uppstår frågan: Vill jag verkligen veta? Oavsett om jag hade fått frågorna besvarade eller ej, skulle jag med stor sannolikhet gå runt och plågas av allt som fanns i huvudet rörande det här. Med andra ord skulle den där miljonen inte vara värd det.

Jag skulle således inte gå med på det och det av egoistiska skäl. Att må bra är viktigare och skulderna kan man ändå bli av med på ett eller annat sätt. Det gäller bara att offra sig lite (vilket jag vet av egen erfarenhet).


Dagens citat:

"Livet är en strid från början, ungdomen dess bärsärkagång."
(Esaias Tegnér, Fritiofs saga, 1820-25)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Till mitt sextonåriga jag

När du läser det här vet jag att du inte kommer tro på mig. Men det gör inget, för jag vet att det är för att du genom den hårda vägen fått lära dig att det kan vara farligt för själen att lita på någon. När du har trott att du faktiskt kan lita på någon har du blivit gruvligt sviken. Det här vet både du och jag. Om sex år kommer du fortfarande ha svårt för att lita på andra och släppa in dem i ditt liv. Om sex år kommer du vara så livrädd att bli sårad igen att du allt som oftast drömmer mardrömmar om att de som betyder mest i ditt liv kommer lämna dig på olika sätt. Om sex år kommer du samtidigt vara lycklig. Därför ber jag dig nu att sluta stänga mycket inom dig och verkligen våga lita fullt ut på andra som förtjänar det.

Din nya vän i den gymnasieklass som du nyligen har börjat i - hon från Mellanöstern - är en sådan person och det kommer du inse. Oroa dig inte om det blir guppigt i er vänskap. Hon kommer finnas kvar för dig och gör det även om sex år. Och sluta försök vara någon du inte är. Jag vet att du är skräckslagen för att de två tjejer i din gymnasieklass som du kan kalla "vänner" kommer att se på dig på ett annat sätt eller kanske till och med lämna dig om de får veta vad du har varit med om. Sluta vara rädd och var i stället dig själv. Jag vet nämligen något som inte du vet och det är att de kommer finnas kvar trots att de får veta. Det är bara dig själv du lurar.

En fontän i Nyköping
En fontän i Nyköping (och nej, jag har inte tröttnat på fontäner efter vår vistelse i Rom Wink)


Om ungefär lite mindre än ett år kommer du få kontakt med någon som kommer betyda otroligt mycket för dig och han är också en person som förtjänar att du litar på honom fullt ut. Jag ber dig att verkligen kämpa för att hålla kvar honom och efter både två och fem år kommer du förstå varför och vara tacksam. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att han kommer skänka lycka i ditt liv. Fast med honom får du sluta vara blyg, för din blyghet kommer göra dig olycklig i det här sammanhanget.

På tal om att lita eller inte lita på andra. Det kommer komma in någon i ditt liv som bara vill dig illa. Öppna dig inte för mycket för honom, men håll dig inte heller undan. Genom honom kommer du nämligen att lära dig något värdefullt och jag vill till och med påstå att det kommer göra dig vuxen.

Du är inte tjock. Det är lika bra att gå rakt på sak för att undvika några missförstånd. Bry dig inte om vad andra har sagt till dig och släpp taget om både tankar och känslor som säger att du är tjock. För det är du inte. Alla är vackra på sitt sätt och du måste inte bli smalare för att någon ska tycka om dig. Det kommer du inse om ungefär tre år. Du kommer bara skada dig själv om du fortsätter att bära omkring på det du har inom dig och när du väl inser vad det är du har gjort mot dig själv, finns risken att det är för sent för att göra något åt det.

Änder

Till sist vill jag bara be dig om en sista sak. Ta verkligen vara på tiden med Jocke, och tänk inte "det kan vänta". Inte när det gäller honom och framför allt inte när han behöver dig. Tänk att varje dag med honom är den sista, för då slipper du plågas något oerhört om sex år.

Ta vara på dig själv och våga lev.



Efter att ha läst närmsta vännens blogginlägg om vad man skulle vilja skriva till sig själv när man var sexton år, blev jag direkt inspirerad att skriva något. Fast när jag ville skriva satt jag bara och stirrade på datorskärmen. Vad ville jag egentligen skriva om jag hade kunnat skriva något och ge det till mitt sextonåriga jag? Det du läste ovan var det som jag kom på. Dock har jag lagt till ett stycke i det här meddelandet som jag i efterhand kom på att jag också gärna hade velat säga till mitt sextonåriga jag. Vad hade du velat skriva till dig själv om du fick chansen?


Dagens citat:

"Vi måste acceptera att livet är föränderligt."
(Okänd)

Ha det så bra!
Brevliga kramar
Jessie

Domstolshumor på hög nivå

I princip all personal på tingsrätten är på tjänsteresa under torsdag och fredag och i onsdags (de skulle åka i väg vid åtta på kvällen) satt de och pratade om det vid frukostfikat. Vid ”mitt” bord var vi sex stycken (jag, tre notarier, en fiskal och en rådman) och efter en stund tog en av notarierna upp den risk som finns, nämligen att planet kanske störtar.

Tingsrättens gamla byggnad
Tingsrättens gamla byggnad. Innan de flyttade till Folkungavägen.

En av de andra notarierna svarade att om det skulle inträffa, skulle de ändå ha annat att oroa sig för, nämligen vem som i så fall ska ta hand om alla förhandlingar på måndag?! Genast flinade de runt bordet. Notarien fortsatte skämtsamt att dikta upp ett telefonsamtal som de i så fall skulle ringa till någon. Det skulle låta något i stil med att de skulle fråga om den här personen kunde ta hand om de kommande förhandlingarna och att det var för att de håller på att störta som de ville ha den frågan avklarad. Dessutom skulle de behöva ringa till Eskilstunas tingsrätt. Samtliga vid bordet skrattade. Notarien medgav att det inte är ett samtal som man skulle vilja ringa som sitt sista, men samtidigt är det ändå ett viktigt samtal att ha fått avklarat.

Nu vet du hur domstolspersonal skämtar. Och prioriterar.


Dagens citat:

"I'll follow you until you love me."
(Lady Gaga - Paparazzi)

Ha det så bra!
Domstoliga kramar
Jessie

Nackdel med att gå

Ibland kan jag hålla med om att rulltrappshastigheten kan gå i snigelfart. De flesta i Södertälje och Stockholm verkar i alla fall tycka det, eftersom många gärna går eller springer förbi alla andra. När jag tänker efter har jag knappt varit med om samma sak nere i Malmö. Bara en liten tanke i förbigående. Hur som helst har det sina fördelar med att inte låta den mekaniska naturen ha sin gång, men det har likaledes sina nackdelar.

Enstaka människor som skyndar förbi är helt okej, men när det är rusning (mest på morgonen) fungerar det inte lika bra och vissa tycks inte förstå varför. Tja, först och främst stannar hela rulltrappan så att alla får gå. Nu är jag långt ifrån expert, men om jag skulle gissa skulle det bli att trappan slutar fungera på grund av överbelastning. Trappan är inte från början byggd att klara den tyngd som alla morgonstressade människor utgör. I längden tror jag att den här rusningen medför att rulltrapporna slits väldigt mycket.

Rulltrappa

Andra nackdelen är att morgonstressade människor oftast är egoistiska och tar alltså ingen hänsyn till någon annan än sig själva. I den här egoistiska trängseln är risken överhängande stor att olyckor sker. En liten knuff så att någon ramlar kan sluta med att den personen som föll får utgöra en matta för de blinda morgonstressade människorna.


Dagens citat:

"Vi lever i en tid av för mycket arbete och för lite bildning; en tid då människor är så flitiga att det blir dumma."
(Oscar Wilde)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Magisk siffra av en anledning

Tidigare berättade jag om vad jag kände inför den fjärde ”Pirates …”-filmen och under den här helgen som precis passerade satt jag och älsklingen och tittade på den. Vi passade på att köpa den när vi ändå var och införskaffade matvaror. Trots att jag inte dansade av lycka när jag fick veta att det skulle komma en fjärde film, ville jag ändå se vad de erbjöd. I ärlighetens namn hade jag kunnat vara utan den.

Jag får erkänna att den på ett sätt var snäppet bättre än den oändligt utdragna trean, men det var på håret. Jag trodde också att det inte kunde bli annat än bättre då de puttat Will Turner (spelad av Orlando Bloom) och Elisabeth Swan (spelad av Kiera Knightly) ur berättelse, och förvisso blev det bättre, om än en knapp märkbar förändring. Jack Sparrow var charmig även här, men inte alls som i första filmen. Enligt mig tycks de ha tappat den roliga och mysiga känslan som har funnits innan och istället stoppat in mordlystna sjöjungfrur.

i främmande farvatten

Det är ingen hemlighet att jag blev besviken på ”I främmande farvatten” (för i så fall skulle jag inte ha talat om det här) och som det känns nu vet jag inte om jag kommer se den femte filmen. Trots att jag gillar ”Pirates …”-filmerna som helhet, kommer jag kanske (med stor sannolikhet) att säga upp bekantskapen med mina vänner piraterna och avstå från att bli ännu mer besviken. Varför var de tvungna att förstöra det de tidigare har byggt upp? Det enkla svaret är: för att tjäna pengar.


Dagens citat:

"Om jag vetat att jag skulle leva så här länge, hade jag tagit bättre hand om mig själv."
(Eubie Blake, på sin hundraårsdag 1983)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bröllopsresa: Hemresa

Tja, hemresa och hemresa … Den här dagen skulle vi i alla fall åka tillbaka till Sverige (det dröjde ytterligare en dag innan vi kunde komma hem till lägenheten). För ovanlighetens skull steg vi upp tidigt för att vi skulle vara säkra på att hinna i tid till tåget som gick till flygplatsen.

Efter att ha gjort oss själva i ordning och packat ned våra saker i väskorna, tog vi oss ned till receptionen för att finna att samme man som suttit där den natten vi kom till ”hotellet” även satt där nu. Vi checkade ut och betalade någon nyinförd skatt för att ha bott i Rom (2 euro/person/natt). Sedan kunde vi promenera till Termini, där tåget till flygplatsen skulle avgå. Då vi hade gått upp så pass tidigt som vi gjort, hade vi inte kunnat äta frukosten som ”hotellet” erbjöd (om vi hade gjort det skulle vi ha missat både tåg och flyg). Fast det ordnade sig genom att vi köpte oss var sin panini på något snabbpaniniställe.

Termini

Innan tåget anlände stämplade vi biljetterna och gick sedan på när tåget kom. Dock får man se upp även vid tågen eftersom folk har (mot betalning) utsett sig själva till hjälpredor. De skyndar sig upp på tåget innan någon annan har hunnit upp och sedan ”hjälper” de en upp med väskorna på tåget. Det innebär att de tar tag i väskan och lyfter upp den lite. Därefter (när alla har kommit ombord) går de genom tåget och tar betalt. Jag klarade att lyfta upp vår ena väska på egen hand, men en ”sådan där” man tog utan förvarning tag i väskan och lyfte lite. Dock lyfte han inte tillräckligt så att han verkligen hjälpte mig. Givetvis gjorde det mig irriterad, fast jag får skylla mig själv att jag inte var mer uppmärksam.

För övrigt gick tågresan bra, men det var lite krångligt att hitta in till flygplatsen där vi skulle checka in. När vi väl hittat dit, upptäckte vi att kön till incheckningen var oändligt lång, fast det fanns inte mycket annat att göra än att snällt ställa sig och vänta. Nästa problem var att hitta rätt gate och för att komma till säkerhetskontrollen fick man ta sig genom någon form av labyrint gjord av avstängningsrep eller liknande. Även hit var det en lång kö. Till slut kom vi fram.

Flygplats

Förmodligen var piloten till Wien nybörjare, då planet tycktes stiga rätt upp istället för att stiga lugnt. Hittills var det den stigningen som påverkade min åksjuka mest. Undrar om han är sådär rakt på i andra sammanhang också … Landa kunde han inte heller, eftersom vi nådde marken med en smäll. Jag som satt och blundade, öppnade ögonen med ett ryck och trodde att vi kraschade eller liknande.

På flygplatsen i Wien fick vi åka buss från flygplanet till gaten, men både jag och älsklingen kände oss småstressade av den orsaken att planet ankom lite sent och bussfärden tycktes ta ofattbart lång tid. Att vi blev stressade berodde på att vi endast hade någon halvtimme på oss innan flyget till Arlanda skulle avgå. Därför blev det så att vi fick småspringa till rätt gate, men vi verkade ha turen på vår sida eftersom flyget till Sverige kom iväg senare än förväntat. Till min förvåning både steg och landade vi mjukt, så jag kände inte alls av min åksjuka.

Bussen

När vi var tillbaka på Arlanda hämtade vi ut vårt bagage och begav oss sedan mot tågen. Eftersom vi ville vara på den säkra sidan hade vi bokat tågbiljetter till svärmor senare på dagen, men för att kunna boka om dem ifall vi inte blev sena, hade vi valt ombokningsbara biljetter. Fast SJ-mannen som betjänade oss menade att han inte kunde boka om oss för hela sträckan eftersom vi skulle ha åkt med Tågkompaniet en bit. Därför bokade han om oss till Borlänge och sade att vi fick ta resten med Tågkompaniet och att de fick boka om oss sista biten. Till en början blev det lite tjafs med tågvärden på Tågkompaniets tåg och hon ville först krångla till det. Fast till slut lät hon oss åka ändå.

Arlanda
Arlanda - nere vid fjärrtågen.
Hemma hos svärmor var jag glad över att få träffa lejonen igen och höll nästan på att krama ihjäl dem.

Dagens citat:

"Noak var världens första byråkrat. Han arkiverade två exemplar av allt."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Vill du slippa gråta?

Jag har ett förslag på vad du kan göra om du vill slippa gråta varje gång du ska hålla på med lök! För visst är det inte bara jag som tycker att det är jobbigt att behöva stå och lipa när det är dags för matlagning och löken ska få delta?

Skala lök

Det här tipset fick jag av älsklingen som i sin tur hade läst det någonstans. När man håller på med lök ska man tugga tuggummi samtidigt för att slippa tårarna. Låter lite skumt, men vad förlorar man på att testa? Och det fungerar faktiskt. Jag testade det i går och blev förtjust när jag insåg att jag slapp springa ut på balkongen för att bli av med tårarna. Om det fungerar för alla vet jag inte, men kanske värt att testa nästa gång?


Dagens citat:

"So confused wanna ask you if you love me, but I don't wanna seem so weak."
(Rihanna - California King Bed)

Ha det så bra!
Lökiga kramar
Jessie

Förmodligen fel plats att vara på

Det är faktiskt rätt intressant (och även skrämmande) att arbeta på tingsrätten eftersom man får läsa en hel del skrivelser och förundersökningsprotokoll. Tänk vad många det är som faktiskt inte kan skriva ordentligt. Nu menar jag inte slarvfel, även om det också förekommer frekvent. Det jag talar om är hur man bygger upp en text, till exempel hur man använder punktering eller citerar andra. I något förvaltarärende där jag satt som protokollförare läste jag flera texter med de här svårigheterna, inklusive en del annat. Efter att ha läst vissa delar minst två gånger, insåg jag vad det var som de var ute efter. Visserligen skriver inte jag perfekt, men många av de här sakerna fick man lära sig i grundskolan och det fick man rätt tidigt om jag inte minns fel. Naiv som jag är tog jag för givet att alla visste hur man bland annat ska använda sig av punkter. Fast tydligen är det ingen självklarhet. Och givetvis stör dessa uppenbara okunskaper den lilla språkpolis som finns i mig.

Att det finns sådana språkliga svårigheter hos folk är för mig skrämmande. Var kommer vi att hamna om det fortsätter på det här sättet? Fast den viktigaste frågan är nog: Hur kan vi råda bot på det och förhindra en utveckling av den här skrämmande sorten?

Första hjälpen i svenska

Instinktivt tänker jag att man borde få fler att läsa. Genom att läsa mycket lägger man en väldigt bra språklig grund (i och för sig beror det på vad man läser, men det är en annan femma). Fast hur man ska få vuxna som kanske inte rör böcker, att läsa vet jag inte riktigt. När det gäller barn har jag däremot en ganska bra idé och det är att man genomför olika lästävlingar som kräver att barnen läser så många sidor som möjligt. Förhoppningsvis kan man lyckas locka barn till att inse att det faktiskt är avslappnande och roligt att läsa så att de sedan självmant fortsätter att läsa på egen hand utan att vara drivna av att vinna något pris för sin prestation.

Jag hoppas verkligen att Sverige inte är på väg mot en framtid där de svenska språkkunskaperna ligger så långt ned i botten som man kan komma, även om jag har fått bevittna skrifter som tycks tala för det. *ryser av obehag*


Dagens citat:

"Är det inte konstigt att alla händelser som inträffar i välden varje dag precis ryms i tidningen?"
(Jerry Seinfeld)

Ha det så bra!
Språkliga kramar
Jessie

"Groban in Globen" (amerikanskt uttal)

Den 23 september var jag och älsklingen på en för mig efterlängtad konsert, nämligen Josh Grobans! Sist han var i Sverige (för fyra och ett halvt år sedan) ville jag otroligt gärna se honom eftersom jag bara några månader tidigare hade fått upp ögonen för honom. Jag hade insett att jag beundrade hans röst något enormt. Men sist han var i Sverige hade jag ingen möjlighet att åka upp till Globen och se honom (istället tvingades jag gå på min senast födda kusins dop ...). Det gjorde mig väldigt besviken och framför allt när jag visste att han inte var i Sverige särskilt ofta (det hade dröjt ungefär sju år innan han kom tillbaka till Sverige på sin "Awake"-turné). Då kan du nog ana hur exalterad jag blev när jag fick veta att han skulle ha konsert i Sverige igen och ända sedan vi köpte biljetterna har jag längtat.

Vi fick vänta en halvtimme, fyrtio minuter innan konserten började och den tiden kändes evighetslång. Det kan i och för sig bero på att jag nästan sprack av förväntan. Men konserten kom i alla fall i gång och glädjen över åsynen av honom är obeskrivlig. Äntligen skulle jag få se och höra honom i verkligheten!

Några minuter innan konserten började
Ungefär tio minuter innan konserten började. De hade delat Globen på mitten. Nåja, man kunde i alla fall bara sitta i ena halvan av Globen om jag säger så.


Jag grät vid två tillfällen under konserten (tur att det var mörkt!). Först var det när han i början sjöng "You are loved (don't give up)" och det eftersom den låten emotionellt betyder en hel del för mig. Bland annat var det just den låten som fick mig att "upptäcka" honom. Visserligen har jag förmodligen hört en del av hans låtar innan den här, men då tänkte jag aldrig på vem som var artisten. Förutom för dess emotionella betydelse, grät jag även för att jag fylldes av en mängd olika känslor. Man kan säga att det helt enkelt var någon form av glädjekänslor, vilket jag tror var eventuellt första gången för mig. Att jag gråter glädjetårar alltså. Andra gången som jag fick våta kinder var när han senare sjöng "To where you are" (som var med i det avsnitt av "Ally McBeal" som handlade om attentatet den 11 september 2001) eftersom låten fick mig att tänka på Jocke. Jag brukar tänka på min lille Jocke när jag hör låten, men den här kvällen blev jag berörd på ett helt annat sätt då jag hörde den live. Känns faktiskt ovant att gråta av de anledningarna.

Det blev för mig en fantastisk kväll. Josh Groban är så otroligt charmig och skämtsam. Han bjuder väldigt mycket på sig själv. Flera gånger fick han publiken att brista ut i skratt. Smile Han tycktes vara väldigt förtjust i att säga "Groban in Globen". Tunga

Josh Groban
Fick tyvärr inga bra bilder på honom under konserten. Kameran gillade inte ljussättningen där inne.


Innan konserten hade man möjlighet att kunna ställa frågor till honom och vid något tillfälle under konserten besvarade han några. En av de frågor som han besvarade var ställd av en tjej som undrade om hon kunde få sjunga en duett med honom - vilket hon också fick!. Jag ska erkänna att jag blev avundsjuk på henne som fick komma honom så nära! Fast å andra sidan kan jag inte sjunga, så det var nog lika bra att det inte var jag som var i hennes skor.

Tidigare tyckte jag att hans låtar och röst var förtrollande men efter konserten insåg jag att höra honom live är snäppet bättre än det inspelade. Givetvis är hans låtar och röst oerhört bra oavsett vilket format det handlar om, men det var en helt annan upplevelse att höra honom framföra låtarna live. När jag nu i efterhand hör hans låtar känner jag ett kraftigt sug i magen efter att få gå på ännu en av hans konserter. Jag hoppas att jag har möjlighet att se honom nästa gång han är i Sverige och att det inte dröjer alltför länge till dess. Jag säger bara två ord: Jag längtar!


Dagens citat:

"Den som lever med planer för framtiden håller sig ung."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!