Jessicas grotta

Tja, hemresa och hemresa … Den här dagen skulle vi i alla fall åka tillbaka till Sverige (det dröjde ytterligare en dag innan vi kunde komma hem till lägenheten). För ovanlighetens skull steg vi upp tidigt för att vi skulle vara säkra på att hinna i tid till tåget som gick till flygplatsen.

Efter att ha gjort oss själva i ordning och packat ned våra saker i väskorna, tog vi oss ned till receptionen för att finna att samme man som suttit där den natten vi kom till ”hotellet” även satt där nu. Vi checkade ut och betalade någon nyinförd skatt för att ha bott i Rom (2 euro/person/natt). Sedan kunde vi promenera till Termini, där tåget till flygplatsen skulle avgå. Då vi hade gått upp så pass tidigt som vi gjort, hade vi inte kunnat äta frukosten som ”hotellet” erbjöd (om vi hade gjort det skulle vi ha missat både tåg och flyg). Fast det ordnade sig genom att vi köpte oss var sin panini på något snabbpaniniställe.


Innan tåget anlände stämplade vi biljetterna och gick sedan på när tåget kom. Dock får man se upp även vid tågen eftersom folk har (mot betalning) utsett sig själva till hjälpredor. De skyndar sig upp på tåget innan någon annan har hunnit upp och sedan ”hjälper” de en upp med väskorna på tåget. Det innebär att de tar tag i väskan och lyfter upp den lite. Därefter (när alla har kommit ombord) går de genom tåget och tar betalt. Jag klarade att lyfta upp vår ena väska på egen hand, men en ”sådan där” man tog utan förvarning tag i väskan och lyfte lite. Dock lyfte han inte tillräckligt så att han verkligen hjälpte mig. Givetvis gjorde det mig irriterad, fast jag får skylla mig själv att jag inte var mer uppmärksam.

För övrigt gick tågresan bra, men det var lite krångligt att hitta in till flygplatsen där vi skulle checka in. När vi väl hittat dit, upptäckte vi att kön till incheckningen var oändligt lång, fast det fanns inte mycket annat att göra än att snällt ställa sig och vänta. Nästa problem var att hitta rätt gate och för att komma till säkerhetskontrollen fick man ta sig genom någon form av labyrint gjord av avstängningsrep eller liknande. Även hit var det en lång kö. Till slut kom vi fram.


Förmodligen var piloten till Wien nybörjare, då planet tycktes stiga rätt upp istället för att stiga lugnt. Hittills var det den stigningen som påverkade min åksjuka mest. Undrar om han är sådär rakt på i andra sammanhang också … Landa kunde han inte heller, eftersom vi nådde marken med en smäll. Jag som satt och blundade, öppnade ögonen med ett ryck och trodde att vi kraschade eller liknande.

På flygplatsen i Wien fick vi åka buss från flygplanet till gaten, men både jag och älsklingen kände oss småstressade av den orsaken att planet ankom lite sent och bussfärden tycktes ta ofattbart lång tid. Att vi blev stressade berodde på att vi endast hade någon halvtimme på oss innan flyget till Arlanda skulle avgå. Därför blev det så att vi fick småspringa till rätt gate, men vi verkade ha turen på vår sida eftersom flyget till Sverige kom iväg senare än förväntat. Till min förvåning både steg och landade vi mjukt, så jag kände inte alls av min åksjuka.


När vi var tillbaka på Arlanda hämtade vi ut vårt bagage och begav oss sedan mot tågen. Eftersom vi ville vara på den säkra sidan hade vi bokat tågbiljetter till svärmor senare på dagen, men för att kunna boka om dem ifall vi inte blev sena, hade vi valt ombokningsbara biljetter. Fast SJ-mannen som betjänade oss menade att han inte kunde boka om oss för hela sträckan eftersom vi skulle ha åkt med Tågkompaniet en bit. Därför bokade han om oss till Borlänge och sade att vi fick ta resten med Tågkompaniet och att de fick boka om oss sista biten. Till en början blev det lite tjafs med tågvärden på Tågkompaniets tåg och hon ville först krångla till det. Fast till slut lät hon oss åka ändå.