För en miljon

Jag tycker om när filmer får en att fundera på saker och ting. "Ett oanständigt förslag" är en sådan film.

Tänk dig att du och din älskade är otroligt lyckliga tillsammans, men att ni inte lever i ekonomiskt välstånd och att ni har höga och ganska många skulder. Om någon då erbjöd er pengar, tror jag inte att ni två hade tackat nej. Vem gör liksom det? Fast om villkoret för att få (inte låna, utan behålla) de här pengarna var att den givmilda donatorn skulle få tillbringa natten (i den sexuella meningen) med din älskade, skulle du ha tagit emot pengarna då? Hade det varit någon skillnad om det var med dig som donatorn skulle tillbringa natten?

Vad jag tror är att förmodligen skulle de flesta instinktivt säga att de inte skulle gå med på villkoren eller ta emot pengarna. Jag är precis av samma åsikt och när det endast handlar om hypotetiska förhållanden och tankar är det lätt att stå fast vid sina principer. Man behöver inte ta ställning på riktigt. Men om det verkligen stod en person med verkliga pengar och erbjöd pengarna mot det ovan nämnda villkoret, skulle man verkligen tacka nej då?

Pussar

För somliga beror kanske svaret på vilket belopp det är som erbjuds. Om jag säger att det är en miljon kronor som du och din älskade blir erbjudna, skulle det göra någon skillnad? En miljon är å ena sidan väldigt mycket pengar (för mig i alla fall) och att bli av med skulderna på ett så pass enkelt sätt hade varit lockande. Men å andra sidan, skulle det vara värt det?

Förmodligen är det lätt att tänka att ifall det var jag själv som skulle tillbringa natten med välgöraren skulle man kunna tänka sig att offra sig. Det handlar trots allt bara om en affärsuppgörelse och man har ju inga som helst känslor för välgöraren. Det är ens älskade som man tycker om eller älskar. Ingen annan. Men skulle det i verkligheten vara så lätt? Inte för mig i alla fall. Jag skulle med stor sannolikhet hysa avsky för mig själv för att ha agerat så "billigt". Under lång tid skulle jag gå och tänka på vad jag gjort. Dessa tankar skulle resultera i att jag skulle skämmas för vad jag gjort och det skulle få mig att må dåligt. Med andra ord skulle jag aldrig ha gått med på det för egen del.

Kärleksparet
Kärleksparet som jag fastnade för i Rom.

Min älskling då? Hade jag accepterat villkoret om det hade gällt honom? Om det var han som skulle tillbringa natten med välgöraren? Som jag ser det äger inte jag min älskling utan han är fri att göra vad han vill. Fast av egoistiska skäl skulle jag inte ha gått med på att han skulle tillbringa natten med den här personen. Inte ens för en miljon. För om vi säger att älsklingen hade gjort det, skulle jag troligtvis gå omkring och undra. Undra vad som skett under natten och hur det var. Undra om älsklingen jämför oss och var jag då skulle hamna i den jämförelsen. Undra om älsklingen känner något för välgöraren efter det här och i så fall vad. Mina frågor skulle säkert med enkelhet besvaras om jag frågade, men då uppstår frågan: Vill jag verkligen veta? Oavsett om jag hade fått frågorna besvarade eller ej, skulle jag med stor sannolikhet gå runt och plågas av allt som fanns i huvudet rörande det här. Med andra ord skulle den där miljonen inte vara värd det.

Jag skulle således inte gå med på det och det av egoistiska skäl. Att må bra är viktigare och skulderna kan man ändå bli av med på ett eller annat sätt. Det gäller bara att offra sig lite (vilket jag vet av egen erfarenhet).


Dagens citat:

"Livet är en strid från början, ungdomen dess bärsärkagång."
(Esaias Tegnér, Fritiofs saga, 1820-25)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie