Förmodligen fel plats att vara på
Det är faktiskt rätt intressant (och även skrämmande) att arbeta på tingsrätten eftersom man får läsa en hel del skrivelser och förundersökningsprotokoll. Tänk vad många det är som faktiskt inte kan skriva ordentligt. Nu menar jag inte slarvfel, även om det också förekommer frekvent. Det jag talar om är hur man bygger upp en text, till exempel hur man använder punktering eller citerar andra. I något förvaltarärende där jag satt som protokollförare läste jag flera texter med de här svårigheterna, inklusive en del annat. Efter att ha läst vissa delar minst två gånger, insåg jag vad det var som de var ute efter. Visserligen skriver inte jag perfekt, men många av de här sakerna fick man lära sig i grundskolan och det fick man rätt tidigt om jag inte minns fel. Naiv som jag är tog jag för givet att alla visste hur man bland annat ska använda sig av punkter. Fast tydligen är det ingen självklarhet. Och givetvis stör dessa uppenbara okunskaper den lilla språkpolis som finns i mig.
Att det finns sådana språkliga svårigheter hos folk är för mig skrämmande. Var kommer vi att hamna om det fortsätter på det här sättet? Fast den viktigaste frågan är nog: Hur kan vi råda bot på det och förhindra en utveckling av den här skrämmande sorten?
Instinktivt tänker jag att man borde få fler att läsa. Genom att läsa mycket lägger man en väldigt bra språklig grund (i och för sig beror det på vad man läser, men det är en annan femma). Fast hur man ska få vuxna som kanske inte rör böcker, att läsa vet jag inte riktigt. När det gäller barn har jag däremot en ganska bra idé och det är att man genomför olika lästävlingar som kräver att barnen läser så många sidor som möjligt. Förhoppningsvis kan man lyckas locka barn till att inse att det faktiskt är avslappnande och roligt att läsa så att de sedan självmant fortsätter att läsa på egen hand utan att vara drivna av att vinna något pris för sin prestation.
Jag hoppas verkligen att Sverige inte är på väg mot en framtid där de svenska språkkunskaperna ligger så långt ned i botten som man kan komma, även om jag har fått bevittna skrifter som tycks tala för det. *ryser av obehag*
Att det finns sådana språkliga svårigheter hos folk är för mig skrämmande. Var kommer vi att hamna om det fortsätter på det här sättet? Fast den viktigaste frågan är nog: Hur kan vi råda bot på det och förhindra en utveckling av den här skrämmande sorten?
Instinktivt tänker jag att man borde få fler att läsa. Genom att läsa mycket lägger man en väldigt bra språklig grund (i och för sig beror det på vad man läser, men det är en annan femma). Fast hur man ska få vuxna som kanske inte rör böcker, att läsa vet jag inte riktigt. När det gäller barn har jag däremot en ganska bra idé och det är att man genomför olika lästävlingar som kräver att barnen läser så många sidor som möjligt. Förhoppningsvis kan man lyckas locka barn till att inse att det faktiskt är avslappnande och roligt att läsa så att de sedan självmant fortsätter att läsa på egen hand utan att vara drivna av att vinna något pris för sin prestation.
Jag hoppas verkligen att Sverige inte är på väg mot en framtid där de svenska språkkunskaperna ligger så långt ned i botten som man kan komma, även om jag har fått bevittna skrifter som tycks tala för det. *ryser av obehag*
Dagens citat:
"Är det inte konstigt att alla händelser som inträffar i välden varje dag precis ryms i tidningen?"
(Jerry Seinfeld)
Ha det så bra!
Språkliga kramar
Jessie