Hämndens ängel (Justine Dare)
”Hämnarens” offer har något gemensamt – de är alla män som misshandlar sina kvinnor. Men är den seriemördare som tidningarna döpt till ”Hämnaren” verkligen så ädel som man vid första anblicken kan tro, eller döljer sig något mer bakom? Vad för koppling har mördaren till kvinnojouren ”Rachels hus”?
Det var inte så länge sedan som jag läste "Hämnarnas höst", så samma känsla som infann sid vid läsningen av den boken låg inte långt bort nu. Oavsett kön är det hemskt när folk misshandlar varandra och speciellt i de fall då döden inte är långt borta.
Jag tyckte att Justine Dare lyckades bra vad gäller de psykologiska aspekterna. Att vara någon som länge och grovt utsätts för det här av den man tycker om är inte lätt, även om jag själv aldrig har behövt uppleva det. Om man själv inte har varit utsatt har man nog svårt att förstå vad det egentligen innebär och trots att jag som sagt själv aldrig har varit utsatt för just sådant här, tyckte jag ändå att Justine Dare lyckades få det trovärdigt.
Den här gången kände jag mig äckligt nöjd över att i ett tidigt skede veta vem den här ”Hämnaren” är. Om det beror på att det var uppenbart eller om jag bara var extra uppmärksam ska jag låta vara osagt (men mitt ego inbillar sig tills vidare att jag är lite smart ändå).
Vad som dock störde mig och kändes mindre trovärdigt var vissa personers agerande. Hur ofta engagerar sig främlingar i varandras kärleksliv? Hur ofta brukar poliser göra det? Nej, den delen hade kunnat lösas på ett annat sätt. Eller så är det bara jag som är petig.
På det stora hela var det en välskriven berättelse, men i vissa avseenden hade den kunnat göras bättre. Den rör upp känslor och får mig att känna avsky för den här sortens misshandlande människor. Man behandlar inte andra människor på det sättet.
Det var inte så länge sedan som jag läste "Hämnarnas höst", så samma känsla som infann sid vid läsningen av den boken låg inte långt bort nu. Oavsett kön är det hemskt när folk misshandlar varandra och speciellt i de fall då döden inte är långt borta.
Jag tyckte att Justine Dare lyckades bra vad gäller de psykologiska aspekterna. Att vara någon som länge och grovt utsätts för det här av den man tycker om är inte lätt, även om jag själv aldrig har behövt uppleva det. Om man själv inte har varit utsatt har man nog svårt att förstå vad det egentligen innebär och trots att jag som sagt själv aldrig har varit utsatt för just sådant här, tyckte jag ändå att Justine Dare lyckades få det trovärdigt.
Den här gången kände jag mig äckligt nöjd över att i ett tidigt skede veta vem den här ”Hämnaren” är. Om det beror på att det var uppenbart eller om jag bara var extra uppmärksam ska jag låta vara osagt (men mitt ego inbillar sig tills vidare att jag är lite smart ändå).
Vad som dock störde mig och kändes mindre trovärdigt var vissa personers agerande. Hur ofta engagerar sig främlingar i varandras kärleksliv? Hur ofta brukar poliser göra det? Nej, den delen hade kunnat lösas på ett annat sätt. Eller så är det bara jag som är petig.
På det stora hela var det en välskriven berättelse, men i vissa avseenden hade den kunnat göras bättre. Den rör upp känslor och får mig att känna avsky för den här sortens misshandlande människor. Man behandlar inte andra människor på det sättet.
Dagens citat:
"Efter att ha talat med journalister söker jag mig gärna till kor. De är inte så misstänksamma och ställer inte så obehagliga frågor."
(Ian Smith)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie