Rusande nyfikenhet
Det börjar som fågellikt kvittrande i rälsen. När man hör det vet man att det inte dröjer länge förrän tåget uppenbarar sig. Kvittrandet övergår snart i tjutande – eller låter det inte mer som väsande? – som fortplantar sig längs rälsen. Varje cell i ens kropp spänner sig i förväntan och när man ser tåget komma rusande dras man mot det.
Rädd slår man bort tankarna som nyfikenheten ger upphov till och man försöker ignorera dess uppmaningar. Man tänker att man måste vara galen som ens kan komma på en sådan tanke. Fast trots att förnuftet envetet försöker läxa upp en formas tanken till ord. Den vägrar släppa taget och växer sig starkare. Att göra det skulle gå fort. Det skulle vara över på nolltid.
Förnuftet sliter allt vad den kan i en. Talar om att det inte är värt att göra det för att stilla den våldsamma nyfikenhet som slutit sig kring en likt en orm. Om man gör det finns det ingen återvändo. Det går inte att få det ogjort.
Innerst inne vet man det. Men tågets nos ser så lockande ut. Den liksom ropar hypnotiskt på en. Vill att man ska komma.
Man tar ännu ett steg i riktning mot det rusande tåget. ”Det här är fullkomligt fel!” vrålar förnuftet ögonbedövande inombords. Menar att man inte kan mena allvar. Förstår man inte vad ett sådant beslut innebär?!
Nu står man intill perrongkanten och känner vinddraget från det skenande tåget. Allt som krävs nu är ett litet steg. Det är allt som behövs för att få veta hur det skulle kännas att bli kysst av denna kraftfulla maskin. Ett. Litet. Steg.
Utan ens en tanke på att stanna fortsätter det förbi i en vansinnig fart och kvar står man på perrongen och fryser i den iskalla vind som uppstår.
Rädd slår man bort tankarna som nyfikenheten ger upphov till och man försöker ignorera dess uppmaningar. Man tänker att man måste vara galen som ens kan komma på en sådan tanke. Fast trots att förnuftet envetet försöker läxa upp en formas tanken till ord. Den vägrar släppa taget och växer sig starkare. Att göra det skulle gå fort. Det skulle vara över på nolltid.
Förnuftet sliter allt vad den kan i en. Talar om att det inte är värt att göra det för att stilla den våldsamma nyfikenhet som slutit sig kring en likt en orm. Om man gör det finns det ingen återvändo. Det går inte att få det ogjort.
Innerst inne vet man det. Men tågets nos ser så lockande ut. Den liksom ropar hypnotiskt på en. Vill att man ska komma.
Man tar ännu ett steg i riktning mot det rusande tåget. ”Det här är fullkomligt fel!” vrålar förnuftet ögonbedövande inombords. Menar att man inte kan mena allvar. Förstår man inte vad ett sådant beslut innebär?!
Nu står man intill perrongkanten och känner vinddraget från det skenande tåget. Allt som krävs nu är ett litet steg. Det är allt som behövs för att få veta hur det skulle kännas att bli kysst av denna kraftfulla maskin. Ett. Litet. Steg.
Utan ens en tanke på att stanna fortsätter det förbi i en vansinnig fart och kvar står man på perrongen och fryser i den iskalla vind som uppstår.
Dagens citat:
"Stay you that's the toughest thing to do."
(Wood - Stay You)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Jag får rysningar