Daisypath Anniversary tickers

Brev från ljusårs avstånd (Jostein Gaarder)

Georg är femton år och hans pappa har varit död i elva år. Men så en dag får Georg ett brev, vars avsändare är Georgs pappa. Fast brevet är inte skrivet eller skickat från en annan dimension eller värld, utan skrevs strax innan pappans bortgång och har bevarats på ett säkert ställe sedan dess. Under en kväll får Georg på sätt och vis lära känna sin pappa och följa med honom på ett spännande mysterium.

Jag kan inte påstå att jag brukar uppskatta ungdomsböcker, med tanke på deras nivå. Sådana böcker brukar vara alldeles för lättlästa för min del. Dock gick Jostein Gaarders bok utmärkt att läsa, trots att den i grunden är för yngre och trots att Georgs pappa svävade ut lite väl mycket så att boken flera gånger kändes orealistisk.

Brev från ljusårs avstånd

Språket i boken håller inte en onödigt låg nivå, men är inte heller för tillkrånglat. Helt enkelt en bra balans, vilket jag uppskattar då det är en ungdomsbok.

Gaarder spelar väldigt mycket på läsarens känslor och man pendlar hela tiden upp och ned. I ena stunden skrattar man, för att i nästa bli så berörd att det inte känns långt till tårarna. Däremellan kniper man ihop ögonen och tackar sin lyckliga stjärna för att det inte är en själv som satt sig och upplever den pinsamma situationen.

Kort och gott är det en mysig bok som man för all del kan ta sig tid att läsa.


Dagens citat:

"Varje ålder har sina glädjeämnen."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Det där med att dra

Ibland kan det bli lite lustigt när folk missuppfattar uttryck och därigenom skapar sina egna varianter i tron att det är identiskt med originaluttrycket. Fast jag tror inte att jag har stött på något annat uttryck som så många återger fel än uttrycket "dra alla över en ..." Ja, vad drar man alla över? Fundera på det en stund. Jag väntar här så länge.

Har du funderat klart? De flesta skulle säga "dra alla över en kant". Precis som min make sade låter det logiskt eftersom man drar saker över kanter. Jag håller med. Men det är fullkomligt fel. Rätt uttryck är "dra alla över en kam". Man kan till och med byta ut "dra" mot "skära".

Det korrekta uttrycket låter kanske inte lika logiskt, men det är "kam" och inte "kant" som gäller. Den som tvivlar kan spana in följande bild från "Svensk Ordbok, utgiven av Svenska Akademien" (ska dock inte blandas ihop med Svenska Akademiens Ordbok, eftersom dessa är två skilda böcker).

Dra alla över en kam

Nu vet du till nästa gång hur du ska dra alla, om du inte redan visste det förstås.


Dagens citat:

"Jag tycker om att lära mig men inte alltid att bli undervisad."
(Winston Churchill)

Ha det så bra!
Kammiga kramar
Jessie

Det största problemet

Efter endast två dagars praktik (det vill säga efter tisdagen i förra veckan) har jag insett vad det största problemet med praktiken är. Det är i alla fall inte själva arbetet om du trodde det. Arbetet på tingsrätten har hittills varit spännande och roligt och som det känns nu skulle jag gärna kunna arbeta på en tingsrätt - om de är som den här. Mitt stora problem är själva pendlandet.

Redan innan jag påbörjade praktiken visste jag att pendlandet skulle komma att bli smått problematiskt då Nyköping ligger en bit bort och kommunikationerna inte är de bästa. Fast hela tiden gick jag och tänkte: "Äsch, det är bara tolv veckor. Det kommer jag kunna stå ut med." Men redan efter andra praktikdagen insåg jag att pendlandet tär på mig psykiskt (bortsett från att SJ redan driver mig till vansinne och har lyckats utmärkt med det två gånger på två veckor. Jippi!).

Läggesta

Min dag ser ut som så att jag går upp klockan fem för att kunna göra det jag ska på morgonen (bland annat att hinna vakna, ge lejonen mat och tömma boxar-kaninens kaninlåda - plus lite till) och sedan cykla till Läggesta för att ta tåget till Södertälje Syd klockan tjugo i sju. Fem i halvåtta går tåget från Södertälje Syd till Nyköping. När jag ska hem på eftermiddagen tar jag tåget från Nyköping kvart över fem. Sjutton minuter över sex avgår tåget från Södertälje Syd till Läggesta. Med andra ord är jag hemma i lägenheten runt sju på kvällen (i bästa fall - har varit hemma vid åtta, halvnio två gånger på två veckor). Vid tio "måste" jag gå och lägga mig för att orka stiga upp (ha i åtanke att jag har sömnsvårigheter och vaknar dessutom ofta under natten). Jag är absolut ingen morgonmänniska. Du förstår nog att jag inte är förtjust i ekvationen. Jag får bara umgås med älsklingen och djuren i ungefär tre timmar om dagen. Det är helt enkelt inte tillräckligt för mig även om jag givetvis uppskattar varje stund med älsklingen.

Om jag vill har jag möjlighet att övernatta på tingsrätten i deras vilorum (flera stycken påpekade det under min första praktikvecka). Även om det hade varit skönt att slippa SJ:s krångel, känns inte vilorumsmöjligheten särskilt lockande. Jag behöver träffa älsklingen, även om det innebär bara några få timmar (fast jag behöver mer tid med honom för att kunna fungera). All tid utan honom är oerhört jobbig, och därför kan du nog förstå att jag plågas psykiskt av min nuvarande situation.

Pussar

Fast till syvende och sist är det mitt eget fel eftersom det var jag som valde att söka mig till den här tingsrätten. Jag får helt enkelt bita ihop och suga åt mig alla lärdomar som de på tingsrätten givmilt kastar åt mitt håll.


Dagens citat:

"Jag är så sur på morgonen att till och med radionyheterna piggar upp mig."
(Okänd)

Ha det så bra!
Gnälliga kramar
Jessie

Doris, Vera och Kim

Då hade jag min första praktikdag på tingsrätten förra måndagen (den 19 september). "Hur känns det?" Spännande, skrämmande och intressant. De som arbetar där är vänliga och hjälpsamma, fast vad alla heter har jag inte en susning om. Inte för att vi inte har hälsat på praktiskt taget alla (tror att jag har gjort det två gånger nu - först i våras vid mitt och studiekamratens första besök och sedan förra måndagen), utan för att jag är ganska dålig på namn. Ansikten är jag bättre på.

Inledningsvis fick jag en passer-bricka med en tillhörande kod, eftersom i princip alla dörrar är låsta och för att öppna dem krävs en bricka av det slag som jag fick (och givetvis glömde jag bort min bricka i går, så jag fick be om ett lånekort i receptionen). Därefter kom handledaren och visade runt oss på de två våningar där tingsrätten är verksam. Under rundturen fick vi hälsa på nästan alla (de som hade kommit i alla fall) och vi fick även se våra arbetsrum. Lilla jag får sitta själv och uggla i ett ganska rymligt rum, fast jag behöver inte oroa mig eftersom handledaren har sitt rum i närheten och i rummet intill mitt sitter en annan tingsnotarie. Dock ska notarierna rotera om någon vecka, vilket innebär att både handledaren och den andra notarien försvinner. Undrar vem som ska bli mina nya grannar.

Tingsrätten
Min praktikplats de närmaste tolv veckorna.

Sedan var det dags att bli introducerade för Doris och Vera inne hos vår handledare. Till skillnad från vad man kan tro är dessa inga mossiga tanter. De är inga tanter alls. Eller, det beror på hur man definierar ordet "tant". Doris och Vera är två program (intranätet respektive ett ärendehanteringsprogram) som domstolen använder sig av. Vår handledare förklarade lite hur de fungerade, för att sedan lämna över oss i en annan notaries vård eftersom han själv (vår handledare alltså) skulle närvara vid ett möte. Vi fick en lite djupare genomgång av Vera och vi fick samtidigt nosa på förberedande av de mål som vi själva skulle närvara vid under veckan. Jag var nervös när notarien bad mig att själv gå igenom och förklara vad som stod om ett mål efter att hon hade demonstrerat med ett annat. Men det gick bra. Här fick vi också bekanta oss med Kim - ett program för utbetalning av ersättning för t.ex. vittnen som ska närvara vid en förhandling och på grund av det kanske har varit tvungna att ta ledigt från jobb eller liknande.

Därpå kom vår handledare och hämtade oss eftersom mötet var klart och han tänkte visa oss tekniken i förhandlingssalarna. Man kan lugnt säga att det var en hel del information. Trots att man just då trodde att allt (eller i varje fall nästan allt) fastnade, insåg man i efterhand att bara en bråkdel stannade kvar i huvudet. Vad tror du om att man skulle testa att ha på sig en plåtmössa eller liknande? Tror du att jag hade kommit ihåg mer då?

Efter lunch fick vi testa våra olika datorkonton innan vi fick delta på juristmötet som de hade på eftermiddagen. När det mötet var slut fick vi åka hem för dagen och försöka smälta alla intryck. Lättare sagt än gjort. Tunga


Dagens citat:

"De flesta författare betraktar sanningen som deras dyrbaraste ägodel; de är därför snåla med att utnyttja den."
(Mark Twain)

Ha det så bra!
Tingsrättsliga kramar
Jessie

Äntligen en utmanare!

Som du vid det här laget förmodligen vet är jag helt och hållet emot Facebook. Fast det är inte idén med sidan som jag tycker illa om, utan det är just Facebook och det grundar sig i uppståndelsen kring deras avtalsvillkor som ägde rum för några år sedan.

Jag har för mig att det var på hösten i trean på gymnasiet (hösten 2007) och vid den tidpunkten hade jag gått och funderat på om jag också skulle skaffa mig ett Facebook-konto. Jag är nämligen en sådan människa som går och överväger och funderar ett tag innan jag väl kommer till skott. Dock smulades dessa funderingar sönder när jag i Metro fick läsa att de hade med ett avtalsvillkor i slutet som i princip innebar att alla ens uppgifter som man lämnade och allt som man laddade upp, ägdes av Facebooks ägare för all evighet. De sade att de hade ändrat det villkoret när uppståndelsen blev rätt så stor. Anledningen till att de från början  tog med villkoret i användaravtalet var för att de visste att folk inte läser avtalsvillkor på nätet och om de ändå gör det, orkar de inte läsa ända till slutet. Efter det har jag inte sett på Facebook med blida ögon. Vem säger att de inte ändrar avtalet igen?

Dimma över Visnaren
Dimma över Visnaren.

Ända sedan dess har jag varit besviken över att det inte finns någon motsvarighet till Facebook eftersom idén som sagt är bra. Därför blev jag glad när älsklingen tog reda på att Google planerade att skapa en egen motsvarighet till Facebook - GoogleMe. Fast då höll de fortfarande på att planera. Med andra ord var det bara att vänta.

Någon GoogleMe blev det aldrig. Däremot blev det Google+. Just nu är sidan fortfarande under uppbyggnad, men man kan ändå skaffa sig ett konto (om man har ett Gmail-konto och om man inte har det är det lätt att skaffa sig). Och jag som har läst hela avtalet vet att man här inte ger bort några rättigheter till sina uppgifter eller det man laddar upp. Innan behövde man en inbjudan för att kunna gå med i Google+, men nu vet jag inte om det längre behövs. Men om du skulle vara intresserad av att göra mig och älsklingen sällskap på Google+, men att du måste ha (förutom ett Gmail-konto) en inbjudan för att kunna gå med, är det bara att skriva det i en kommentar nedan, så skickar jag en inbjudan till dig. Glöm i så fall inte bort att ange din mejladress (det är bara jag som ser den) så jag vet var inbjudan ska skickas. Hoppas att vi ses på Google+!


Dagens citat:

"En journalist är en människa som inte begriper någonting, men som skriver begripligt om vad som helst."
(Frejlif Olsen)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bröllopsresa: Dag 6

Till vår stora förvåning var det helt nya människor som satt i receptionen och ordnade med frukost till "hotellets" gäster. I och för sig var det lördag, vilket förmodligen är förklaringen till personalbytet. Kvinnan som den här dagen arbetade med frukosten började prata engelska med oss efter att det klargjorts att vi inte kunde italienska. Det här var definitivt en bättre start på dagen än de andra dagarna, trots "hotellets" övriga skick (eller kanske snarare brist på skick).

Efter vår vanliga morgonprocedur var jag inne på toaletten och såg nyfiket på ett snöre som hängde från väggen. Hur spännande är liksom inte snören? Wink Hela veckan hade den triggat min nyfikenhet och nu kunde jag inte motstå att ta snöret i min hand och rycka till. När ett larmliknande ljud ljöd insåg jag vad det var för något och försvann fort därifrån. Man kan säga att jag försvann med svansen mellan benen (om jag nu hade haft någon).

Blir du chockad om jag säger att vi den här dagen inte gick mot Termini? Vi hade kommit överens om att med tanke på att vi redan hade sett allt som vi ville se, skulle vi under vår sista dag i Rom bara ta det lugnt. Siktet var inställt på att besöka några parker som fanns på kartan. Den första parken som vi kom till var lite svår att finna ingången till, men när vi väl hade gjort det gick vi runt i den. Här passade vi även på att fylla på vattenflaskorna vid ena fontänen och under promenaden betraktade vi någon som stod och tränade med en personlig tränare. Jag har för mig att han var en boxare, men jag kan mycket väl ha fel.

En staty i Villa Borghese
En av statyerna strax efter ena ingången till Villa Borghese. Jag fastnade för den direkt!


Sedan styrde vi stegen mot "vår park" (Villa Borghese) och diskuterade om allt möjligt på vägen dit. Väl framme satt vi först på en bänk en stund och njöt både av värmen och varandras sällskap. Med oss hade vi en handduk som vi kunde sitta på och med den i högsta hugg gick vi bort till gräset och satte oss. Förbi oss gick två män som väldigt odiskret stirrade på mig och älsklingen. Fast vi hade ganska roligt åt det. Smile

När suget efter glass övermannade oss, gick vi in mot staden på glassjakt, men precis som vanligt hittar man aldrig det man vill ha när man vill ha det. Dock hittade vi slutligen en glassbar borta vid Pantheon som hade en intressant blå glassmak - Viagra. Undrar om de får sålt mycket av den ..? Hur som helst gick vi vidare och hittade Quirinale. I en liten park bredvid gick vi och satte oss på en bänk och tog det lugnt i värmen. Vid fontänen vid sidan om oss höll ett gäng duvor till. Jag satt och betraktade dem en stund och log när en av duvorna envist försökte ragga uppn en annan duva. Dock verkade den andra duvan inte vara intresserad, vilket innebar att den intresserade duvan jagade runt den andra. När det kom någon annan duva i närheten av den ointresserade duvan, jagade den intresserade duvan bort inkräktaren.

Två duvor
Två duvor, fast den här bilden är från Castel Sant'Angelo.

Därefter fyllde vi på våra flaskor och försökte sedan se om vi kunde komma in i Quirinale. När vi efter en bit insåg att det inte gick, gick vi bort till spanska trappan och stötte på en enträgen försäljare. Mötet fick oss på ganska dåligt humör och i hopp om att kunna skaka av oss det, gick vi för att leta efter mat. Vi hittade restaurangen Rosa Rosae vid Via di Pietra. Servitören som serverade oss tycktes vara på bra humör, då han gick och sjöng nästan hela tiden. Älsklingen tyckte att en annan som arbetade där såg ut som ett lik och hans påpekande fick mig att börja fnissa. Det faktum att han hade rätt i sin iakttagelse gjorde det inte bättre, utan fick mig att börja skratta. Dock försökte jag lägga band på mig själv. Till "antipasti" åt vi i alla fall caprese, vilket var tomatskivor med mozzarella. Dagens "primi" bestod av spaghetti bolognese medan "secondi" utgjordes av svärdfisk. Svärdfisken var faktiskt inte dumt. Till dessert blev det en god chokladkaka. Det lustiga med vår servitör (förutom att han gick runt och sjöng) var att han berömde mig varje gång han hämtade tallrikarna och såg att jag hade ätit upp. Det tycktes få plats mer i mig än vad man kan tro. Wink

Innan vi lämnade platsen helt stod jag och såg på en levande staty som skulle föreställa ett sovande fyllo på en bänk. Han rörde sig knappt, så man var tvungen att titta riktigt noga för att kunna se om han han ens andades. Det kändes självklart att han skulle få dricks. I Rom fanns väääldigt många levande statyer, men de flesta passade inte till att vara det eftersom de rörde på sig för mycket.

Vår promenad tillbaka till Hotel Kriss ledde oss förbi Quirinale igen, fast nu verkade de ha något vaktbyte med någon form av uppvisning. Tänk vad mycket vi faktiskt hittade eller stötte på av slumpen! När det var slut fortsatte vi genom Rom för att komma till Termini, där vi handlade lite inför kvällen.

Uppvisningen
Uppvisningen vid Quirinale.

Tillbaka på "hotellet" upptäckte vi att luftkonditioneringen på vårt rum var på, men till en början störde det inte oss. Kanske kunde vi få bättre luft inne på rummet tack vare detta? Fast till slut blev det iskallt i rummet precis som om vi hade befunnit oss mitt i vintern. Och inte kunde vi stänga av den heller eftersom det då krävdes en kontroll och den kontrollen fanns inte på vårt rum. Huttrandes sprang jag ned till receptionen och bad om kontrollen till konditioneringen. Skrattandes räckte den unge killen mig kontrollen samtidigt som han frågade om det var varmt. Leendet byttes ut mot förvåning när mitt svar blev att det tvärtom var iskallt. Sedan kunde vi äntligen sova utan att behöva frysa ihjäl.


Dagens citat:

"Först glömmer du namn, sedan glömmer du ansikten. Nästa steg är att du glömmer att dra upp gylfen och slutligen glömmer du att dra ner den."
(George Burns)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Mina skors klackar

Nej, det här inlägget kommer inte vara något modeinlägg eller innehålla någon lovsång till klackarna. Bara för att klargöra var vi står.

Vad jag däremot tänkte ta upp är min frustration (och även stora förvåning) över hur jag behandlar alla mina klackar. Det spelar ingen roll hur smal, tjock, hög eller låg klacken är. Jag sliter dem alltid snett! Någon särskilt lång tid behöver jag inte till det. Ge mig en dag (om ens det) och den splitternya klacken ser ut som lutande tornet i Pisa. Trots att jag verkligen anstränger mig och försöker att gå rakt, lyckas jag ändå att deformera klackarna.

Klack

Hur är det möjligt?! Vad gör jag för fel? Vad gör jag inte rätt? Det är pinsamt att en vuxen kvinna inte kan gå i ett par skor (om de har klack vill säga). Ändå tycker jag om att gå i klackar ibland. Det har jag gjort sedan någon gång på gymnasiet.

Vad kan man göra för att åtgärda problemet? En gå-pedagog? Anonyma Klackmisshandlare? Har du någon aning?


Dagens citat:

"Naturliga ting åldras vackrast."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Skriv vidare

På en engelsklektion fick vi i uppgift att i grupper skriva (alla på var sitt papper) en mening som vi fick av läraren. Vi skulle även skriva vårt eget namn på det här pappret och sedan låta våra papper i gruppen rotera. Men innan vi fick skicka vidare de papper som vi fick i vår hand, skulle vi skriva vidare på berättelsen genom att skriva till en mening. I min grupp var vi sex stycken och alltså skulle det finnas minst sex stycken meningar på våra papper.

Jag tyckte att det här var en rolig övning och i slutet skulle varje grupp välja ut en berättelse som skulle läsas upp högt. Ganska tokiga berättelser. Min grupp valde att läsa upp berättelsen med mitt namn på. Jag tänkte lägga upp den här, men som du ser har jag valt att översätta den till svenska och det eftersom man inte går miste om någon poäng genom att ha den på svenska.

Mina kompisar korna
Mina kompisar kossorna borta vid Läggesta.


Susan var en paralegal från Skövde. Hon hade alltid älskat att arbeta i den juridiska världen. Den här dagen var hennes första på ett nyöppnat juridiskt företag. Hon var väldigt nervös. Hon kissade i byxorna på grund av det och sprang hem gråtandes och våt. Hennes nya chef ringde till henne och kallade henne till sig för att trösta henne och sade att det inte var någon stor grej och att de flesta av hans anställda hade gjort samma sak under sina egna första dagar på jobbet. Sen lutade han sig fram och gav henne en lång och varm kram.



Nu tänkte jag göra något liknande i det här inlägget. Jag skriver en mening och sedan får du fortsätta genom att skriva ytterligare en mening (vilket du gör i kommentarsfältet). Kom dock ihåg att det är en mening på raken per person som gäller. Om någon har skrivit en mening efter din egen är det okej att skriva en till. Ifall deltagandet blir tillfredsställande kommer jag att redovisa resultatet i ett inlägg lite senare. Alla kommentarer som inte är bidrag kommer att raderas.

Den här morgonen var en ovanligt kall morgon.

Lycka till!


Dagens citat:

"Vi har aldrig haft någon närmare kontakt - men vi har nog en del gemensamt."
(Noël Coward, när har tillfrågades om han trodde på Gud)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tacolasagne med kyckling

Jag gillar tacos. Jag gillar lasagne. Jag gillar kyckling. Med enkel "Fem myror är fler än fyra elefanter"-logik (tror jag att det var) borde en tacolasagne med kyckling vara supergott. Jag menar, vad kan gå fel när man kombinerar tre saker som man tycker om i en och samma rätt? Tja, den var god men min hjärna blev tämligen förvirrad. Vågar du testa?

Tacolasagne med kyckling

Ugn
Sätt ugnen på 200°C.


Strimlas kyckling
Strimla 500g kycklingfilé och bryn strimlorna runt om.


Kryddblandning
Tillsätt sedan 1 påse Taco kryddmix och 1 dl vatten. Rör om och låt det småputtra i några minuter. Se bara upp så att det inte blir bränt eller torrt.


Mjölkblandning
Häll 400g krossade tomater, 2 dl mjölk och 2 dl crème fraiche i en skål eller tillbringare och vispa ihop. Du kan också mixa med stavmixer. Salta och peppra efter egen smak.


Smord form
Smörj en ugnsform.


Varvning
Varva tomatmjölken, kycklingen och cirka 150g lasagneplattor (eller efter behov).


Ost på
Strö över cirka 2 dl ost och grädda mitt i ugnen tills lasagnen fått fin färg. Tiden som gäller är 20 - 25 minuter för färsk pasta och 30 - 35 minuter för torkad pasta.


Matlådan



Jag vet att bilderna kanske inte såg särskilt aptitliga ut, men det är mitt eget fel - inte maträttens!



Dagens citat:

"Jag dör hellre än sjunger "Satisfaction" när jag är fyrtiofem."
(Mick Jagger)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ruggigt buggigt

Jag kan inte påstå att jag någonsin har varit en väldigt stor spelfantast. Då jag var yngre fanns det en period när jag gärna spelade tv-spel och även lite datorspel, fast tv-spelsglädjen gled så småningom bort. Kvar fanns datorspelandet, men det fanns inte så mycket som lockade mig så mitt spelande var tämligen begränsat. Det var först när jag bekantade mig med Sims-spelen som jag började spela lite oftare. Jag menar, hur kan man inte tycka att det är roligt att kontrollera andras liv? Wink

Jag gillar Sims 3 rätt så mycket, både vad gäller utseende och funktioner. Fast vad jag inte tycker om är att det är så förbaskat buggigt! I början tänkte man att de säkert skulle fixa det till nästa expansion, men det var hopplöst att hoppas. Buggarna tycks föröka sig likt kaniner och nu känns det nästan hopplöst att försöka spela. Om jag inte tar fel har jag fått starta om mitt spel sisådär fem gånger av samma anledning: någon av mina simmar (gubbarna i spelet) blir bortförda av aliens. Nåväl, inte nödvändigtvis aliens, men försvinner utan anledning gör de.

När hon arbetar

Det värsta var nog ändå sist min sim födde barn. Till min förtvivlan blev det tvillingar (en unge är jobbigt nog!) och tydligen vägrade min sim att bära hem båda barnen själv (kanske hennes protest mot att hon tvingas vara ensamstående?). Då fick jag upp ett meddelande om att jag inte skulle oroa mig eftersom barnvakten skulle se till att barn nummer två fick komma hem. "Vad behändigt", tänkte jag och klickade på det av mina barn som skulle åka hem med barnvakten. Fast, det var min ena granne som hade lyft upp barnet och att säga att jag var förvånad är ett milt sätt att uttrycka det på. Jag hade ingen aning om att ens grannar kunde vara barnvakter, fast inget i spelet borde egentligen förvåna mig. Då hände det fasansfulla. Barnet som min granne hade lyft upp bara försvann! Men det stod fortfarande i släktträdet att hon existerade och hon fanns ännu bland mina bekanta. Att hon sedan inte åldrades är väl en annan femma ... Nåja, med tanke på att jag ändå inte ville ha två barn från början var det inte världens undergång, men retfullt var det i alla fall. Fast det var ändå det som hände lite senare som tog priset. Min sim var ute och arbetade (spelade på en sylta för att tjäna ihop lite dricks) medan en barnvakt var hemma och passade barnet. Inget skumt med det. Det skumma var dock att min sims granne (ja, barnarövaren!) också var hemma hos min sim och när hon kom hem skulle barnvakten gå, men då höll grannen i barnet och gick sin väg. Han stal mitt andra barn! Okej, inte mitt utan min sims, fast det är bagateller.


Hungrig och trött sim

Vad jag inte riktigt förstår är varför de inte tar itu med buggproblemet? Älsklingens förslag är att de inte är i behov av det eftersom det ändå säljer otroligt mycket. Andra spelutvecklare är däremot nästan tvingade till att göra något åt buggarna, för annars minskar försäljningen. Fast vem säger att det inte blir så med EA's Sims 3? Jag börjar tröttna allt mer på att det bara krånglar och jag kan väl knappast vara ensam om att känna på det sättet? Såvida det inte är så att det bara strular för mig? I vilket fall som helst, oavsett vilket spel eller vilken spelutvecklare det rör sig om, tjänar de väl mer på att sälja väl fungerande spel som användarna känner sig nöjda med? För om problemen fortsätter att hopa sig kommer spelarna att tröttna till slut och då står utvecklarna där utan kunder. Hur trevligt är det på en skala ett till tio?


Dagens citat:

"Javisst, i går annonserade vi efter en nattvakt och i natt fick vi inbrott!"
(Philip Kotler, Marketing Management - på frågan om annonseringen gick bra)

Ha det så bra!
Buggiga kramar
Jessie

Krossad som ett kryp

Har du varit med någon gång om att du har haft en idé till något och ju mer du har tänkt på det, desto säkrare har du blivit på att det är en toppenidé? En idé som du skulle kunna utföra rätt så bra? Om du har svarat ja på det, har det också då hänt att någon som måste ge sitt godkännande för att den här idén ska kunna utföras, fullkomligt har krossat dig och din idé som om du vore ett kryp? I så fall vet du förmodligen hur jag kände det för bara några få veckor sedan.

Insekt här i Sörmland

Innan terminen är slut vill skolan att vi ska ha kommit på vad vi ska ha för examensarbete (vad vi ska skriva om). Under en del av våren och under hela sommaren gick jag med en idé i huvudet som jag fått från Jonesys blogg som hon hade på Blogg.se (dock är det hennes nya som är aktiv). Det sade bara klick när jag läste det där inlägget och efter det kunde jag inte tänka på något annat när det kom till examensarbetet. Fast lika exalterad som jag var över ämnet tycktes inte vår huvudlärare (som vi skulle anmäla ämnet till) vara. Efter hans svarsmejl kände jag mig helt och hållet mosad och panikslagen! Hur ska jag kunna utvidga mitt ämne?!

Jag gnällde om det här hos min kompis, som kom med ett bra förslag, och även vår lärarassistent gillade det. Men jag tänkte nu be dig om hjälp. Vilka familjerättsliga "orättvisor" skulle man kunna skriva om? Se så, dags att massera geniknölarna och skriva ett svar i kommentarsfältet nedan. Bums. Snälla ..? Wink


Dagens citat:

"I vår fabrik tillverkar vi kosmetika, i våra butiker säljer vi förhoppningar ..."
(Charles Revson, VD Revlon)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ibland kan det bli för mycket

Att ha en dålig dag och att dessutom ha tonvis att göra är ingen bra kombination. När man har en dålig dag är humöret ofta så långt ned i botten som man kan komma. För mig blir det också att jag inte har lust att göra något särskilt. Fast om jag då har mycket att göra känner jag mig långt ifrån bättre.

Jag har en dålig dag och vill inte göra något, men samtidigt har jag massor som jag borde ta itu med.

Sjö

Men det är verkligen inte det lättaste att börja ta itu med saker när lusten inte vill infinna sig. I sådana fall blir jag på sämre humör därför att jag inte gör något som jag verkligen borde göra. Det i sin tur leder till att den där oviljan att göra något växer sig starkare, vilket gör att humöret blir ännu sämre och ... Ja, du förstår nog poängen. Man befinner sig kort och gott i en ond cirkel som är kolossalt svår att ta sig ur.

Vad ska man göra med sådana dagar? Det bästa jag har att komma med är att man rider ut den dagen och hoppas på att morgondagen blir bättre. Kanske kan man ägna sig åt saker som man tycker om. Vad brukar du göra när du känner att du har en riktig kass dag?


Dagens citat:

"Ungdomen vill att man ska befalla, så att de får chansen att inte lyda."
(Jean-Paul Sartre)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bröllopsresa: Dag 5

Även den femte dagen talade frukostkvinnan i receptionen italienska med oss och vid det här laget hade jag slutat hoppas på att det skulle förändras. Undrar om det verkligen är så man ska behandla sina gäster?

Den här morgonen begav vi oss till Termini för att skaffa oss en ny karta eftersom den vi hade var välanvända och vissa gator kunde man inte längre se vad de hette. Fast att stå i en kö som var minst lika lång som den som jag stod i för att skaffa biljetter till Fiumicino, var vi inte intresserade av. I stället tänkte vi försöka med Vatikanstaten igen och då syftar jag på att besöka Peterskyrkan samt Vatikanmuseet och Sixtinska kapellet. Sist vi var där hade jag klätt mig fel och därför inte fått komma in i Peterskyrkan. Dock hade jag den här dagen tänkt på vilken klädsel jag skulle ha och var redo för ett andra försök. Tydligen var det fler som tänkte färdas med tunnelbanan, då det var proppfullt dit. Tanken på att behöva trängas med en enormt massa människor fick oss att vända och i stället leta efter souvenirer.

Roma Termini
En av ingångarna till tågstationen.

I en trång liten souvenirbutik fann vi "mitt" kärlekspar som jag praktiskt taget kände mig tvungen att köpa. Äntligen! I någon av alla de minimala butiker som vi besökte, fick jag syn på en Venus-statyett som jag gärna ville ha, men bestämde mig för att vänta. Under vårt strosande kom vi till en tunnelbanestation för den linje som gick till Vatikanstaten. Eftersom det inte var lika mycket folk där gav vi Vatikan-idén en ny chans. Fast väl framme insåg vi att köerna var minst lika långa som sist och ens tålamod är inte mycket att hänga i granen när det är fasligt varmt (någon kväll när vi tyckte att det var svalt upptäckte vi att det var mellan trettio och trettiofem grader! Tänk då hur varmt det var under dagen ...). Av den anledningen promenerade vi mot någon park och började känna hemlängtan och saknad efter katterna.

Utsikt från en park
Utsikt från ena parken.


Vid ena parken ville vi komma in i den botaniska trädgård som fanns, men det var dessvärre stängt. Då gick vi i stället runt på smågatorna tills vi kom till Piazza Giovanni, där vi satte oss på trappan till någon byggnad. Bakom oss blev ett gäng med duvor matade med vad jag tror var en panini. Till sist sade älsklingen att han ville se en bro, vars detaljer fanns nämnda i guideboken. Efter brobesöket fortsatte vi att gå runt och köpte till slut var sin glass som vi åt medan vi satt på en trappa och vilade. Romarna verkar ha en förkärlek till trappor. Fast vår vilande varade inte särskilt länge då två rökare bestämde sig för att förpesta den varma friska luften.

Med tanke på att det de andra dagarna hade tagit oss en lååång stund att finna ett ställe att äta på som båda var nöjda med, tänkte vi den här dagen vara smarta och starta vårt matsökande tidigt. Jag mindes från när vi hade besökt Fontana di Trevi att det hade funnits väldigt många restauranger, så vårt sökande började där. På vägen dit hittade vi en Venus som vi köpte.

Venus
Venus-statyn.

Borta vid Fontana di Trevi hittade vi en restaurang som verkade intressant. De hade översatt sin meny till flera olika språk, däribland danska! Problemet var bara att vi skulle tvingas vänta i en och en halv timme innan de öppnade och från det att vårt sökande hade börjat tills att vi hittade restaurangen hade det gått en bra stund och våra magar började protestera högljutt. Vi sökte vidare efter något annat, men utan resultat. Vi satte oss på trappan till en kyrka framför Fontana di Trevi och väntade på att restaurangen "Al Picchio" på Via del Lavatore skulle öppna.

Vår middag bestod av tre rätter, med canneloni som start. Till huvudrätt blev det fläskstek med rostad potatis och sedan fruktsallad till efterrätt. Både maten och servicen var till belåtenhet, så jag rekommenderar gärna "Al Picchio". Innan vi begav oss från torget, kastade vi i några mynt i fontänen.

V.I.P
En rolig restaurang som vi gick förbi.


På väg tillbaka till hotellet hittade vi två väldigt skojiga förkläden som vi köpte. När vi var på väg in i den butiken (innan vi hade köpt förklädena alltså) sade plötsligt någon på vad som lät som svenska att det var stängt. Utan att tänka på att någon pratade med oss på vårt modersmål i en stad där vi knappt stött på andra svenskar, frågade jag "Är det?" Då skrattade mannen, som visade sig vara en norrman, och sade att han bara skämtade. Se vad självupptagen jag är som inte ens lade märke till att han inte pratade engelska eller italienska. Wink Efter vårt förklädes köp begav vi oss tillbaka till hotellet för att duscha av oss det romerska dammet.


Dagens citat:

"När jag var ung och oansvarig, var jag ung och oansvarig."
(George W. Bush)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Konsekvent i sitt störande

Att ha störande grannar är aldrig kul. Det är i alla fall min åsikt. Om man dessutom har grannar som frekvent stör är det en riktig pina. Fast vad som är ännu mer irriterande är att de slutar med sitt beteende innan väktaren hinner anlända. Varför i himmelens namn då?!

Under natten till den 10 september och natten till den 11 september utsatte våra grannar som bor i lägenheten ovanför, oss för tvångslyssning till deras musik. Jaha, vad innebär det? Jo, att de spelade så fruktansvärt hög musik att det lät som om vi hade spelat oerhörd hög musik i vår lägenhet (att de själva inte blev döva är ett mysterium för mig). Den första natten började de vid elva och slutade sedan efter en bra stund. Därefter återupptog de tortyren kvart i ett. Då blev jag så vansinnig (det är långt ifrån första gången som de stör på det här sättet) att jag ringde journumret till vårt fastighetsbolag. Där fick jag prata med någon som skickade ut en väktare. Dock upphörde grannarna med sin musikaliska tortyr strax innan väktaren var på plats. Givetvis var det till vår egen lättnad eftersom älsklingen skulle jobba lördag och söndag, så sömn var önskvärt. Fast problematiskt blir det på så sätt att då finns det inga egentliga bevis på grannarnas uppförande. Det är vårt ord mot eventuellt deras.

Trappa

Nästa natt var det samma sak igen, fast lite (men bara lite) lägre än natten innan. Den här gången ringde vi med en gång och fick prata med någon som skickade ut en väktare. Kruxet den här natten var att grannarna tycktes göra små pauser i sitt spelande och upphörde helt innan väktaren kommit fram.

När sådant här händer finns risken att fastighetsbolaget kan tro att man bara hittar på eftersom bevis saknas. Man är kanske bara överkänslig eller så råder det osämja mellan grannarna i fråga. Vi får hoppas att det inte är så i vårt fall, eftersom vi knappt har ringt för att klaga på dem (innan det här var det en gång vad jag minns).

Man kan börja fundera på om våra kära grannar är läskunniga eller ej, med tanke på att det står i kontraktet att störningar (t.ex. hög musik) inte är okej och framför allt inte på kvällen. Det finns även reglerat i Hyreslagens 25 § (Jordabalken [1970:994] 12 kap. 25 §) att man som hyresgäst ska se till att grannarna inte utsätts för störningar som kan försämra hälsan eller bostadsmiljön i sådan utsträckning att det inte bör tålas. Att inte få tillräckligt med sömn när man ska upp tidigt för att jobba kan försämra hälsan och att inte höra vad man själv tänker eller höra vad de säger på TV:n är försämrad bostadsmiljö som jag anser inte bör tålas. Med andra ord spelar tidpunkt på dygnet ingen roll (vilket många tror), fast givetvis får man finna sig i att tåla lite mer under dagen än under dygnets senare timmar (har för mig att det har slagits fast i tidigare domar, det vill säga i praxis).

Vad jag egentligen vill ha sagt är att om man nu måste vara en jobbig granne som ska störa de andra boende, kan man i alla fall fortsätta tills väktaren ringer på dörren. Det underlättar och kallas även för att stå för sina handlingar. Men helst är störningsfritt boende och störningsfria grannar att föredra. Eller, det är kanske bara jag som tycker det? Tunga


Dagens citat:

"Man köper inte längre skor för att hålla sig varm. De köps för den känslan de ger; maskulin, feminin, sportig, ung, sofistikerad ..."
(Francis C. Rooney, VD WW Footwear)

Ha det så bra!
Störiga kramar
Jessie

Hämnarnas höst (Erik Eriksson)

I hela vårt land förekommer det kvinnomisshandel i hemmen och mörkertalen är väldigt stora. Bland dem finns Birgitta Lundberg som dagligen lever i oro för vad hon ska bli utsatt för av sin make. Samtidigt springer det runt en mördare i Älvsjö där de bor. Vad har den här mördaren och före detta polisen Verner Lindgren gemensamt och varför visar Verner ett sådant starkt intresse för brotten som begåtts?

Ämnet som Erik Eriksson tar upp är både viktigt och intressant och trots att boken inte utspelar sig i dag (på tjugohundratalet) är det fortfarande aktuellt. Kvinnor misshandlas än i dag och förutom kvinnorna själva påverkas även deras (eventuella) barn på olika sätt. Det är den här tanken som jag gillar - att skriva om det här ämnet i en roman. Fast mer än så tycker jag inte om. Personerna i berättelsen känns otroligt platta och grå. Dialogerna är nästan en plåga att ta sig igenom av den anledningen att de inte känns trovärdiga. Inte det minsta. Och att människor ideligen talar otroligt korthugget att det låter som staccato tror jag inte heller på.

En bok av Erik Eriksson

Något annat som störde mig var att Eriksson allt om oftast använder sig av satsradning. Mitt fokus togs alltså flera gånger från själva handlingen och istället var det bara min irritation som gällde. Ungefär som när man hör någon prata och man uppfattar att denne gärna använder sig av ett visst ord eller uttryck hela tiden. Till slut hör man bara just det ordet eller uttrycket. Det förhållandet hade jag till Erikssons dialogtrovärdighet och hans satsradningsintresse.

Det är synd att resultatet inte blev bättre än så här, då det som sagt är ett viktigt ämne. Särskilt sugen på att läsa något mer av Erik Eriksson blev jag definitivt inte.


Dagens citat:

"Unga människor bör inte vara sysslolösa. Det är mycket dåligt för dem."
(Margaret Thatcher)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bäddat för skratt

Jag har återigen ändrat utseende på bloggen, så om det ser konstigt ut är det bara att trycka på F5.



Tänk vad många trevliga saker som händer mig av slumpen! Nästan så att det överväger all den otur som jag går omkring och bär på. Men bara nästan. Wink

För ett tag sedan hittade jag en blogg via GodStart och efter bara en titt var jag fast. Vilken humor! Redan första gången som jag kikade in på bloggen kunde jag inte hålla mig för skratt och det är sällan som jag inte drar på munnen av att läsa hennes inlägg. Därför tycker jag att du ska besöka Claras life om du vill få dig ett gott skratt eller två.

En blogg som drivs av en tjej med humor!

Och om du inte kan få nog är det nog lika bra att du kikar in på hennes systers blogg som är minst lika rolig. Ibland behöver man ju skratta och du har väl inte glömt att ett gott skratt förlänger livet? Undrar då hur länge man får leva när man får sig två goda skratt ..? Kan i alla fall inte skada!

En blogg som drivs av en tjej med humor



Dagens citat:

"Pension, den lyckliga ålder då man helt ostraffat kan lata sig."
(Washington Irving)

Ha det så bra!
Morotiga kramar
Jessie

Morotskaka

Innan jag hittade det här receptet letade jag som en galnings efter ett bra recept på en morotskaka. Till slut fann jag det här receptet och nöjdare kan jag knappast vara. Därför tänkte jag dela med mig av det här smaskiga receptet. Fast varning: Smeten är farligt god!

Morotskaka

Ugn
Sätt ugnen på 175°C.


Rivna morötter
Skala och riv morötter med rivjärnets grova sida så att det blir cirka 6 dl rivna morötter. Det motsvarar cirka 3 normalstora morötter.


Ägg och socker - vispade
Vispa 4 ägg och 4 dl socker poröst.


Ägg och socker och resten av ingredienserna
Tillsätt sedan de rivna morötterna, 5 dl mjöl, 2 dl olja (jag använder rapsolja), 3 tsk bakpulver, 2 tsk kanel, 2 tsk vaniljsocker och vispa sedan tills det blir en jämn smet.


Jämn smet


Former
Smöra och bröa en smord långpanna eller två formar (med löstagbara kanter). När jag bröar använder jag kokosflingor (något som min make lärde mig).


Smeten i formar
Häll sedan smeten i formen/formarna. Grädda därefter i mitten av ugnen i cirka 40 minuter. Den tiden brukar vara prefekt för mig, men det varierar såklart från ugn till ugn.


Därefter låter du kakan/kakorna svalna och antingen under tiden eller efter att den/de har svalnat, kan glasyren röras ihop. Kom dock ihåg att kakan/kakorna måste ha svalnat helt innan glasyren breds på, för annars finns det en risk för att det smälter ut.


Glasyren
Blanda 120g naturell mjukost (t.ex. Philadelfia), 50g smör eller margarin och 4 dl florsocker i en skål och vispa ihop ingredienserna till en slät smet (det kan ta en stund) med elvisp.


Kakan
Sedan är det bara att bre på glasyren när kakan/kakorna är kalla.


Morotskaka



Dagens citat:

"Om du tror att ingen bryr sig om du lever eller inte, försök med att hoppa över några amorteringar."
(Earl Wilson)

Ha det så bra!
Morotiga kramar
Jessie

Nervositeten ökar

Min klass fick besök av en domare från Stockholms tingsrätt torsdagen den 8 september. Jag och i alla fall en annan studiekamrat förvånades över hur ung han var! Vi hade båda föreställt oss en ganska gammal man, men in i klassrummet vandrade en ung man. Skojfrisk var han också och fick klassen att skratta flera gånger. Dessutom är han ursprungligen en lundensare, så vad fann det att inte tycka om? Wink Skämt åsido, det var trevligt att lyssna på det han hade att säga och jag kom på mig själv med att känna att jag gärna hade gjort min praktik där. Fast tingsrätten i Nyköping verkar också vara ett angenämt ställe med trevliga människor, så jag är säker på att jag har gjort ett bra val av praktikplats.

Praktiken ja ... Snart är det dags att visa vad jag går för och testa på och se i fall myndighet (och framför allt domstol) känns lockande som en framtida arbetsplats. Måndag den 19 september blir min första arbetsdag och jag längtar verkligen dit. Då får jag möjlighet att testa mina vingar och se om de bär. Samtidigt är jag nervös och även rädd. Tänk om jag inte klarar av mina arbetsuppgifter och visar mig vara fullkomligt värdelös? Har jag för höga tankar om mig när det kommer till min egen prestationsförmåga? Kommer jag passa att vara på en tingsrätt? Alla möjliga tankar och känslor flyger omkring i mig och min första praktikdag närmar sig med ljusets hastighet.

Jag

Jag har i alla fall tagit reda på när jag ska vara på plats och hur jag ska ta mig dit (eftersom Nyköping ligger här i Sörmland har jag fler färdalternativ än när jag ska ta mig till Stockholm). Dum som jag var kollade jag inte upp det här tidigare och insåg den 5 september att om jag skulle vara på plats klockan åtta (vilket jag fått reda på av studiekamraten som också ska vara där), skulle det krävas flera färdbyten och okristligt tidiga morgnar. Å andra sidan kan jag anpassa mig till det, så det är egentligen inget problem. Fast mer passande hade varit om jag hade kunnat anlända halv nio eller tjugo i nio. Förbindelserna till och från Nyköping är nämligen nästan värre än tågavgångar och -ankomster till och från Läggesta. Fast det var inte säkert att arbetsplatsen skulle godkänna att jag kom senare än åtta. Febrilt började jag alltså leta efter numret till kvinnan som kontaktade mig för att tala om att de ville ha mig som praktikant och som jag sedan hade kontakt med. Jag som är en hyfsad ordningsmänniska blev irriterad på mig själv och skämdes även en aning. Hur kunde jag ha blivit av med lappen med hennes nummer?! Då klickade jag mig fram till pappret som den där kvinnan hade fyllt i med uppgifter om min praktikplats och vem som skulle vara min handledare. Sedan var det bara att mejla honom och fråga om det fanns möjlighet att komma lite senare.

Det gick. Smile Tydligen är det det tåget som de som pendlar från Stockholm tar. Med andra ord ska jag infinna mig på tingsrätten tjugo i nio den 19 september. Och lämpliga kläder (det vill säga kavaj, matchande byxor och passande skor) har jag också införskaffat, men problemet ligger i när jag har dem på mig. Jag har testat att ha på mig dem två gånger, men varje gång har jag känt mig ... dum. Det känns inte som jag och jag tycker inte att jag själv passar i det. Men jag får helt enkelt vänja mig då jag faktiskt har valt att i framtiden arbeta inom det juridiska. *skrattar* Jag som inte tycker om kostymnissar! Biggrin Fast det löser sig. Jag kommer att vänja mig. Får helt enkelt tänka på annat och inte på hur obekväm jag är i kläderna. Praktiken ska bli spännande i alla fall. Med eller utan kläder. Jag menar ... Med eller utan de kläder som jag ska bära under praktiken. Tro inte att jag ska springa runt naken. Så kul ska vi inte ha det! Tunga


Dagens citat:

"Alla önskar leva länge, men ingen vill vara gammal."
(Jonathan Swift)

Ha det så bra!
Nervösa kramar
Jessie

Livsavgörande beslut

Liv. Livet är något som är heligt för oss, vilket visar sig bland annat i att vi försöker rädda livet på alla som behöver den hjälpen. Alla ska få en chans att leva. Ingens liv är mer värt än någon annans.

Om det skulle hända min älskling något, skulle jag göra all som står i min makt för att hjälpa honom. Det är så vi känner och gör för våra nära och kära. Vår familj och våra vänner. Men ibland räcker inte endast viljan utan man måste gå ytterligare ett steg. Dessvärre är det för få som gör detta.

Att bara ta och vara girig och självisk utan att ge betyder att det till slut inte kommer finnas något när man själv behöver det. Och att inte handla innebär också att man kan vara drabbad av något som man inte tänker på och får därför leva i ovisshet. Om det nu är något som man förvisso inte tänker på lider man inte medvetet av det. Fast man får tänka på vilka konsekvenser det okända kan ha. Man kan lida utan att veta orsaken. Genom sin underlåtenhet kan man därtill vara en avgörande faktor ifall en människa får leva eller inte. Man kan därmed orsaka en annan människas död.

Gravar

Man ska således börja ge blod! Med sin blodgivning ger man, istället för att bara ta och om olyckan skulle inträffa en själv så att man måste få en blodtransfusion, är chansen större att det finns blod när man behöver det. Dessutom får man vid varje blodgivning genomgå en hälsokontroll därför att alla blodgivare måste vara friska. Förutom att den här hälsokontrollen är gratis, får man också ett kvitto på att man är helt frisk och kan därmed njuta av den vetskapen. Visserligen får man sätta av tid varje gång för att kunna ge blod, men den förlorade tiden är så pass minimal att man i det långa loppet tjänar mer på att sätta av den där tiden än att strunta i det. Varje blodgivning tar ungefär en halvtimme maximalt, vilket bara blir som mest 2 timmar av årets totala 8760 timmar. Men framför allt räddar en blodgivare livet på många människor genom sitt givmilda handlande och därför kan man känna stolthet över sig själv.



En blodgivare är en frisk och givmild hjälte, som räddar många liv under bara få timmar på ett år. Det är något att vara stolt över och något för andra att beundra.

Blodgivare


Det här var något som jag skrev som en uppgift i Kommunikation på paralegal-programmet när vi skulle skriva en första övertygande disposition.



Dagens citat:

"Om du vill vara gammal länge bör du bli gammal i god tid."
(Cicero)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kedjebrevens lockelse

Nuförtiden vet jag inte hur vanligt det är, men förr och för bara några år sedan var det relativt vanligt med kedjebrev. Under gymnasiet fick jag kopiösa mängder av kedjebrev både till mobilen och till min epost och det kom så pass mycket att jag sade ifrån att sådant inte var önskvärt.

I dag minns jag långt ifrån alla kedjebrev som jag har fått genom åren, fast det allra första minns jag klart och tydligt. Minnet förstärktes av att jag faktiskt fann det bland mina gamla saker när jag senast var nere hos mina föräldrar.

Kedjebrev
Det kedjebrev som jag fick. Har dock tagit bort namnet på tjejen som gav mig brevet.

Det här brevet fick jag i andra klass (vilket var för fjorton år sedan när jag var åtta år) av en tjej som jag såg som min närmsta och bästa vän. Tidigare hade jag aldrig hört talas om kedjebrev, så det här var en ny företeelse för mig. Av den anledningen kändes brevet tämligen skrämmande när det stod svart på vitt att ens passivitet skulle orsaka otur under de kommande två åren. Eller, i och för sig står det inte att det är de kommande åren, utan att det bara är under två år. Fast då tolkade jag det som att det skulle ske inom de kommande två åren. Vem vill liksom vara med om det?! Men trots min oro struntade jag i det där kedjebrevet och intalade mig att det bara var trams. Än sen om jag fick ännu mer otur? Var det verkligen något att bry sig om? Om det här ignorerandet verkligen förde otur med sig eller inte kan jag inte svara på, men jag tror inte att det inverkade på mitt liv över huvudtaget.

När jag fick som mest kedjebrev (under gymnasiet) var en del mer trovärdiga än andra och till en början föll jag väl själv för några, men lärde mig ganska snart att det endast var bluff och båg.

Vad är det som lockar människor till att hålla liv i kedjebreven genom att skicka dem vidare? Osäkerhet på vilken inverkan på ens liv det har? Rädsla för att det kan föra med sig vad det nu än är som det hotas om? Är man intresserad av att skicka vidare sådant även om man själv inte bryr sig om vad som sker i ens eget liv? De få gånger som jag föll för kedjebrev handlade det om rädsla för att hotet i brevet skulle realiseras. Eller har kedjebreven till sist dött ut? Vad tror du?


Dagens citat:

"I don't know whether to live or die."
(Josh Groban - She's Out of My Life)

Ha det så bra!
Kedjekramar
Jessie

Hur kan man inte le?

Som du förmodligen kommer ihåg har jag "upptäckt" bloggen Bodypalace och när jag den 7 september läste det senaste publicerade inlägget, kunde jag inte låta bli att le. Nåväl, jag såg och lyssnade på inlägget snarare än läste eftersom den bestod av ett videoklipp, som jag tänkte att jag skulle dela med mig av. Bara för att jag vill sprida glädjen som jag kände av att se den. Hoppas att du känner samma som jag.







Dagens citat:

"Ungdomen skulle vara ett idealiskt tillstånd om den kom lite senare i livet."
(Lord Asquith)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tillbaka till barndomen

Då jag senast var hos mina föräldrar tittade jag igenom lite av mina saker som finns kvar hos dem. Det gjorde jag i syfte att sortera bort sådant från min uppväxt som jag inte längre vill ha kvar. Den här uppgiften som jag hade gett mig själv trodde jag skulle bli en enkel match. Fast jag insåg efter en stund att jag hade fel.

Ju mer jag grävde bland mina saker, desto fler minnen och känslor som jag trodde var glömda, dök det upp. Vad jag fann läskigt var att jag på nytt kände mig som det barn jag en gång i tiden var. Det var som att åka tillbaka i en tidsmaskin. En del minnen rörde upp känslor som jag sedan länge förträngt.

Vattenmölla
Vattenmölla i Kulturens Östarp i Skåne.

Jag ska erkänna att det tog mig en stund att återhämta mig från den här upplevelsen och bli mig själv igen. Även om det i vissa avseenden var lite enklare då man var barn, trivs jag ändå tillräckligt mycket i nuet för att inte vilja vara barn på nytt. Men lite nyttigt var det eftersom vissa bortglömda minnen återuppväcktes.


Dagens citat:

"Medelåldern är den tid då man är tillräckligt gammal för att veta vad man inte bör göra, men tillräckligt ung för att göra det ändå."
(Olle Carle alias Cello)

Ha det så bra!
Barndomskramar
Jessie

Bröllopsresa: Dag 4

Morgonrutinen den fjärde morgonen såg ut så som den hade gjort de andra morgnarna och detta inkluderade också kvinnan som ordnade frukosten. Trots att vi tydliggjort flera gånger att vi inte kunde italienska var det just det som hon pratade med oss på.

Insmorda med solskydd promenerade vi (föga förvånande) till Termini och den här gången var det för att köpa frimärken och posta vykorten. Sammanlagt gick det på 4,5 euro att skicka sex vykort utomlands. Mannen vid kassan på posten var väldigt trevlig och lånade ut sitt klister till oss eftersom frimärkena inte var självhäftande. Sedan stod vi i förmodligen världens längsta kö för att köpa tågbiljetter till flygplatsen för söndagen då vi skulle tillbaka till Sverige. Vi tänkte att det var lika bra att fixa dem innan så vi slapp krångla med det när vi väl skulle till Sverige igen. Kassörskan verkade bli irriterad när jag ville försäkra mig om att biljetten gällde för söndagen, att den gällde för två vuxna etc. Under tiden som jag fixade biljetten var älsklingen i väg för att köpa lite fika som vi kunde ha under dagen.

Vi tog tunnelbanans blå linje till Piramide och såg på den väldiga pyramiden (30 meter hög) som finns vid den protestantiska kyrkogården Cimitero Acattolico vid Piazzale Ostiense (och pyramiden har överlevt tack vare att den är inbyggd i stadsmuren och det var Gaius Cestius som lät bygga pyramiden som sitt gravmonument när han återvände från Egypten år 20 f.Kr.), innan vi fortsatte mot någon park som vi ville besöka. På vägen dit hittade vi en bänk som vi kunde vila på och till sällskap hade vi en duva som slog ihjäl chipsbitar på marken. När vi efter en stund promenerade vidare mot parken kände vi oss lite vilsna, men hittade strax åt vilket håll som vi skulle gå och vi fann även en glassaffär (Gelateria Artigianale) med en vänlig glassförsäljare på Via Latina. Glassen var egengjord och var god trots att den smälte nästan med en gång. Efter glasspausen bar det av mot parken (Parco degli Scipioni) där vi satt en ganska lång stund och vilade vilket även några duvor gjorde.

Piramide
Piramide.


Nästa ställe som vi hamnade på var Terme di Caracalla som var ett stort badhus där man badade tillsammans, som var en viktig del i det sociala livet. Till en början gick vi omkring och fotograferade samtidigt som vi förundrades över deras fantastiska byggnadsförmåga. Inte nog med att de gamla romarna byggde gigantiska konstruktioner utan att ha den teknik som vi är "välsignade" med i dag, utan de lyckades även uppföra hållbara byggnader som till stor del även håller än i dag. Sedan satte vi oss på en bänk och diskuterade allt möjligt innan vi drog oss vidare mot Circo Massimo som var en kapplöpningsbana för häst och vagn. Där gick vi från den ena sidan till den andra och pratade om att vi ville försöka hitta en rund byggnad som vi hade sett från Palatinen. Vi tog reda på att det var Venus tempel och den hittade vi ganska fort medan vi ännu diskuterade hur vi skulle hitta den. Då mindes jag en kopia av en originalstaty som föreställer en ryttare till häst som jag hade sett i guideboken. Tydligen var det Michelangelo som placerade statyn som föreställer Marcus Aurelius till häst på Piazza del Campidoglio. Detta torg finns på Capitolium - den minsta av Roms sju kullar. Men tillbaka till ryttarstatyn. Enligt legenden var den så verklighetstrogen att Michelangelo ska ha beordrat hästen att gå. Jag tyckte att det skulle vara kul att se den.

Terme di Caracalla
Terme di Caracalla.

Circo Massimo
Circo Massimo.


Därnäst promenerade vi mot Fori Imperiali eftersom älsklingen ville se Trajanus marknader och hittade av en slump Piazza del Campidoglio och statyn! På torget finns även Kapitolinska museerna (Musei Capitolini) och där förvaras den  Kapitolinska varginnan med de diande tvillingbröderna Romolus och Remus. Den här statyn har blivit Roms stadssymbol. Under en stund betraktade vi Forum Romanum och fotograferade sedan Fori Imperiali. Därnäst promenerade vi bort till "vår" restaurang (den som vi åt på dagen innan) och den här dagen var vår björnservitör lite förvirrad, vilket kan bero på att det var mycket folk. Till "antipasti" tog vi melon med parmaskinka på. "Primin" för min del bestod av risotto med aubergine. Dessvärre var den lite för vattnig, men det störde inte mig. Inte med tanke på den trevliga stämningen och servicen som vi åtnjöt av. Till sist åt vi som "secondi" kyckling som var tillagad på romerskt vis. Jag kan upplysa dig om att jag efter det här var mycket mätt. Men gott var det.

Kopia av varginnan
En kopia av den Kapitolinska varginnan.


Den här kvällen tog vi tunnelbanan till hotellet och hör och häpna: handdukarna var bytta och rena! Jag höll nästan på att svimma av upptäckten. Dock låg det återigen ett tuggummi i papperskorgen som inte kom från oss. Då kom älsklingen på att det kunde vara så att de bara tippade ut papperskorgens innehåll och lät samma påse sitta kvar, vilket innebar att det var samma tuggummi som funnits där sedan vi kom. Vid närmare granskning insåg vi att det var så.


Dagens citat:

"De flesta människor utför egentligen meningslöst arbete. När de pensioneras går det plötsligt upp för dem."
(Brendan Francis)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Miljövänligt

När mina föräldrar först berättade det här för mig trodde jag inte på det. Det lät så otroligt. Roligt, men otroligt. För roligt för att vara sant. Men under mitt senaste besök fick jag se det med egna ögon. Det var sant! De tömmer soporna i flera områden i Malmö med häst och vagn!

Soptömning


Under någon Sydnytts-sändning den veckan gav de till känna att de vill utveckla det lite, genom att låta de här hästarna få klippa gräs. Man vill helt enkelt byta ut gräsklippare mot hästar som drar slåttermaskiner. Jag fick uppfattningen att de redan gör det i Bulltoftaparken i Malmö, men deras förhoppning är att det ska sprida sig.




Vilken idé! På det positiva sättet då. Smile Vad kan vara mer miljövänligt än det? De enda avgaser som de släpper ifrån sig är av den naturliga sorten. Jag ser inga som helst med problem med den här sortens gräsklippare, utan tycker bara att det är trevligt. Om det fungerar tillfredsställande i Malmö (sophämtningen tycks göra det i alla fall) anser jag att fler kommuner borde ta efter. Tänk vad mycket nytta vi kan göra för miljön genom en sådan handling!


Dagens citat:

"Jag är icke ung nog till att veta allt."
(James M. Barrie)

Ha det så bra!
Gräsklippande kramar
Jessie

Att ändå göra när man vet att man inte ska

Jag föredrar att få litteraturlistan för utbildningen i god tid innan studiestart så man vet hur mycket ens plånbok kommer gnälla och så man har böckerna när lektionen börjar. Adlibris är väldigt snabba med leveranser och jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har haft problem med dem. Fast, Lycknis kan vara billigare ibland med viss litteratur (men inte alltid!) och enda gången som jag har haft några problem med dem var innan de tillät att man hade en c/o-adress, vilket var precis när jag flyttat ihop med älsklingen och ännu inte bytt adress. Men för övrigt har jag bara positivt att säga om dem. Dock ska man inte beställa kurslitteratur från Bokus av den anledningen att de tar femtioelva år på sig att leverera ens beställning. Det här vet jag. Fick lära mig det under min första termin som lundastudent då en kurskamrat gjorde misstaget att förlita sig på Bokus.

Ekonomiböcker
De två av tre böcker som hittat hem till mig. Den sista är ännu i onda Bokus våld.

Under senaste halvåret har jag emellertid beställt lite vanlig litteratur från Bokus och det har fungerat hur fint som helst. Leveranserna har inte varit av snigelfartskaraktär. Därför antog jag dumt nog att de har skärpt till sig och beställde den 11 augusti de ekonomiböcker som vi ska ha under mina sista två terminer på paralegalutbildningen. Hade först beställt från Lycknis, men efter att jag hade gjort min beställning fick vi mejl från skolan om att det var fel upplagor, så det blev till att avbeställa och beställa om. Fast Lycknis hade inte rätt upplagor. Därför valde jag Bokus. Vi skulle inte behöva ha böckerna förrän den 26 augusti, vilket är ungefär två veckor. Gott om tid tycker man.

Två av böckerna kom den 29 augusti och i skrivande stund har sista boken ännu inte kommit. De av mina studiekamrater som beställde från Adlibris fick sina (alla tre) böcker bara få dagar efter beställning. Du förstår kanske att jag ångar mig?

Slutsats: Kurslitteratur ska man inte under några omständigheter beställa från Bokus. Sådan litteratur ska man köpa från Adlibris eller Lycknis. Annan litteratur kan gå bra att inhandla från Bokus. Underligt nog. Kan det måhända vara mobbing gentemot studenter från Bokus sida ..?


Dagens citat:

"Att bli far är inte svårt, att vara det är svårt."
(Wilhelm Buch)

Ha det så bra!
Arga kramar
Jessie

Ny blogg

Genom min andra blogg - "Livet som paralegal" - har jag fått kontakt med andra som är intresserade av att plugga till paralegal. Bland dem finns Susanne som börjar plugga till paralegal i Göteborg i dag. Hon har nyligen startat en egen paralegalblogg där hon kommer berätta om hur det är att studera till paralegal i Göteborg, hur det är att arbeta som en paralegal och hon har även utlovat en del juridik.

Jag tycker att det är bra att fler paralegals startar bloggar och liknande så att det här yrket inte stannar kvar i det fördolda. Ännu roligare är att hon studerar i Göteborg, eftersom då får man veta hur det är att studera där. Mina inlägg och erfarenheter utgår främst från Påhlmans Handelsinstitut i Stockholm, men utbildningen skiljer sig ju åt en del på de olika orterna.

Paralegal

Hittills har Susanne visat ett otroligt driv och verkar vara en ytterst ambitiös person. Jag tror att det kommer gå bra för henne och önskar henne lycka till med studierna.

Kika gärna in på hennes blogg. Kanske blir du själv inspirerad att göra oss sällskap och utbilda dig till paralegal - juridisk handläggare.


Dagens citat:

"Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Happy birthday to me!

Jaha, då fyller man tjugotvå år i dag. Fast den där förväntansfulla känslan som man som barn fylldes av inför sin födelsedag är borta sedan flera år tillbaka. När man var barn innebar födelsedagarna att man skulle få presenter och äta tårta. Det var viktigast. Till och med min hund som vi hade då älskade födelsedagar. För henne spelade det ingen roll vem det var som fyllde år, så länge hon fick vara med vid presentöppningen och helst ville hon vara den som öppnade paketen. Smile Kan man annat än le när man tänker tillbaka på det?

Jag minns också den där spänningen som man dagarna och framför allt kvällen innan kände så man knappt kunde somna. I min familj hade vi traditionen att de andra familjemedlemmarna skulle väcka födelsedagsgrisen genom att komma in med ett första paket och sjunga. Några gånger hände det att jag vaknade innan familjen hade kommit in. Ve och fasa! De gångerna brukade jag försöka somna om och om inte det gick låtsades jag sova och spelade överraskad när de kom in. Förmodligen genomskådade mina föräldrar mig, fast de har aldrig sagt något, så kanske var jag en duktig skådespelerska. Wink (I wish!)


Paket

Det är inte det att jag i dag tycker illa om att få presenter. Det är alltid kul att få saker, men nuförtiden är det sällskapet som är viktigast. Ibland tycker jag att det nästan är roligare att ge än att få. Kanske har det med mognad att göra? Man har med åren lyckats kväva den egoistiska sidan av sig själv?

Tillbringa dagen i lugn och ro med älsklingen och djuren tänker jag i alla fall göra och njuta av det underbara sällskapet. Men att bli ett år äldre känns inte på något speciellt sätt. Det känns som vanligt, bortsett från vetskapen om att man är ett år äldre. Nu slipper du alltså fråga hur det känns att vara tjugotvå år. Wink


Dagens citat:

"Jag är gravt ordblind. Och kan man inte läsa och skriva finns det bara ett val: att bli egen företagare."
(Bertil Hult, EF Education)

Ha det så bra!
Födelsedagskramar
Jessie

Skamtyngd kamp

Man sitter och överväger med sig själv. Å ena sidan ... Å andra sidan ... Man funderar på något som egentligen inte borde vara något som man ägnar någon särskilt lång tid att fundera på. Det borde vara ett enkelt beslut. Ett snabbt beslut. Men det är det inte. Långt ifrån.

Ju mer man tänker och överväger, desto närmre ett beslut tror man sig komma. Fast när man tror att man ganska säkert har bestämt sig, drar magen ihop sig av obehag och lungorna krymper en aning. Man får svårare att andas och tvingas koncentrera sig på att ta lugna och djupa andetag. Bara för att man hade bestämt sig. Bara för att man bestämt sig för det.

Med ens ångrar man sig och låter tanken glida i väg. Tankarna föder andra tankar som invaderar ens huvud och dränker ens psyke med obehag. Fast den tanke som nyss orsakade olusten vill inte släppa sitt grepp om en. Den växer sig starkare och lockar mer och mer. Till slut kan man inte motstå och man gör som man tänkt för en stund sedan.

Ute i köket lägger man upp lite av dagens middagsrester på ett tefat och går tillbaka mot vardagsrummet. Med redan innan maten hann kyssa fatet greps man av skuld och skam och nu översköljs man av en flod av dessa känslor. Första impulsen är att gå tillbaka till köket och skrapa ned maten igen som man tog, men man kan inte. Då kommer de andra förstå. Länge stirrar man på resterna framför en och känner stark avsky. Avsky mot maten. Avsky mot känslorna som våldsamt slagit rot hos en. Avsky mot sig själv.

Tallrik

"Du kommer bli tjock och äcklig om du tillåter dig att stoppa i dig det där." Rösten ekar högt i huvudet. Den sätter ord på den rädsla som man känner. Det som man befarar mest. En annan röst viskar att den första rösten har fel och att man vet det. Då skriker den första rösten att det är idioti att inbilla sig något annat än att man blir tjock om maten får nytt hem i ens mage. Man vet att det är så. Man har varit där tidigare.

Samtidigt flörtar maten med en. Det skadar väl inte att bara ta en tugga? Att synda en enda gång? Efter det här behöver man aldrig göra om det. Fast man vet att det är lögn, eftersom man har hört den visan många gånger. Då viskar den andra rösten att man vet att man är sjuk. Sjuk därför att man har låtit lögnerna bli verklighet. "Du kan bara bli frisk om du utmanar dig själv." Utmana som i att äta den där frestande maten. Visst vill man bli frisk? Visst vill man kunna leva "normalt" utan denna ständiga kamp? Visst vill man vara lycklig?

"Du kommer bli tjock! Då kommer ingen älska dig! Se bara hur det var innan!" Den första rösten skriker igen. Öronbedövande. Trycker på rätt knappar. Får tårarna att krypa fram och bana sin väg nedför kinderna. Man vet att den har rätt, fast ...

Man kniper hårt igen ögonen och för gaffeln till munnen. Sväljer. Med ens känner man sig äcklig. Värdelös. Tårarna på kinderna får sällskap av ännu fler salta tårar.


Dagens citat:

"Om jag var far och hade en dotter som blev förförd, skulle jag ingalunda lämna henne i sticket; men en son som blev journalist, honom skulle jag anse förlorad."
(Søren Aabye Kierkegaard)

Ha det så bra!
Skamliga kramar
Jessie

Bröllopsresa: Dag 3

Liksom föregående dag gick vi ned till receptionen vid niotiden för att äta frukost och även den här dagen talade kvinnan italienska med oss. Efteråt gick vi tillbaka till hotellrummet (som fortfarande luktade unket) för att smörja in oss med solskydd.

Därefter bar det av mot tågstationen Termini i den tryckande hettan. Precis som de andra dagarna sken solen för fullt utan ett moln på himlen. Tanken var att vi den här dagen skulle ta oss bort till Vatikanstaten och då det låg ganska långt bort från hotellet hade vi bestämt oss för att ta tunnelbanan dit. Fast att hitta tunnelbanan på Termini är som att gå runt i en labyrint, men till slut hittade vi dit. Att köpa biljett är inte särskilt svårt när man väl har testat på, men då det var vår första gång ställde vi oss i en kö där det stod folk och hjälpte turister. Om man gör det (ställer sig i en sådan kö) får man förvänta sig att betala för den hjälp som man får (det är för övrigt "vanliga" människor och inte anställda som har insett att man kan tjäna pengar på det sättet). Ifall man hellre vill klara sig själv ska man fortsätta att gå, eftersom det finns "obemannade" biljettautomater närmre spärrarna.

Så här parkerar man i Rom
Så här fint parkerar man i Rom. För de tre bilar som syns är parkerade alla tre. Undrar hur den med den lilla grå till höger tog sig ut ...


Att åka tunnelbana i Rom är väldigt enkelt och inte lika tillkrånglat som i Stockholm. I dag finns det två linjer (dock håller de på att bygga en tredje som ska få från flygplatsen Fiumicino till tågstationen Termini) - röd linje (A) och blå linje (B). Varje linje har två riktningar (A: Batitstini - Anagnina, B: Laurentina - Rebibbia). Enkelt! I Stockholm måste man förutom att hålla reda på linjefärger, även tänka på vilket nummer som man ska åka (jag brukar inte åka tunnelbana så ofta i Stockholm, så det känns kanske krångligare för mig?). För att åka till Vatikanstaten tar man röd linje (A) mot Batitstini (om man åker från Termini) och hoppar av på station Cipro *Musei Vaticani*. Sedan blir det en liten promenad från tunnelbanestationen till den lilla staten. Längs den här vägen fanns det många som ville "hjälpa" en att slippa kön till Sixtinska kapellet och Vatikanmuseet, på samma sätt som vid Colosseum. Även här struntade vi i deras erbjudande och fortsatte att gå.


Väl framme i Vatikanstaten såg vi den miltals långa kön till Peterskyrkan och då menar jag att den sträckte sig runt minst halva Petersplatsen (som är tämligen stor), plus lite till då kön slingrade sig ju närmre man kom Peterskyrkan. Jag misstänkte att det skulle bli som vid Colosseum (att kön skulle krympa avsevärt efter klockan tolv) och därför roade vi oss en stund med att fotografera Petersplatsen. Efter det gick vi in i en byggnad som de gjort till någon slags minnesbyggnad över den tidigare påven. Man kunde betrakta foton, filmer och hans tillhörigheter. När vi hade tagit oss igenom byggnaden valde vi att leta efter en ingång till en park som enligt kartan skulle ligga i Vatikanstaten. Det hela slutade med att vi gick runt hela Vatikantaten längs murens utsida. Jag inbillar mig att det inte är många som kan säga att de har gått runt en stat i en stad (av den enkla anledningen att de inte är lika dumdristiska som vi). Fast ohyggligt varmt var det och på nolltid hade vi tömt våra vattenflaskor. Under vår promenad såg vi att kön till Vatikanmuseet hade blivit nästan lika lång som kön till Peterskyrkan hade varit innan.

Petersplatsen
Petersplatsen, sedd från Peterskyrkan. Dock syns inte kanterna på Petersplatsen här på bilden eftersom de är dolda av byggnaderna på bildens högra och vänstra sida.


Fast precis som jag misstänkte hade kön till Peterskyrkan krympt och vi ställde oss i den. Kändes nästan som på flygplatsen eftersom man får gå igenom en liknande säkerhetskontroll (fast den här gången slapp jag ta av mig mina ballerinaskor). Men jag fick inte komma in i Peterskyrkan. För att uttrycka det som vi gjorde på vykortet till svärmor: Jag var för syndig för att komma in, så jag fick stekas i solen. Vad då "syndig"? Jo, för att få komma in i Peterskyrkan måste man täcka axlar och benen ovanför knäna. Dumma jag hade glömt bort det och klätt mig i linne och kjol (som slutade lite ovanför knäna). Med andra ord fick jag vänta ute i solen medan älsklingen skyndade sig in för att ta bilder. Tänk dock på att de i den första säkerhetskontrollen inte säger till om man är rätt klädd eller ej. Det får man själv tänka på och om man inte skulle vara det, stoppas man vid andra säkerhetskontrollen som finns strax innan man får gå in.

När älsklingen kommit tillbaka tänkte vi först gå till Vatikanmuseet och Sixtinska kapellet, men insåg att det skulle vara en väääldigt lång kö. Då ingen av oss kände för att stå länge i värmen gick vi istället mot Castel Sant'Angelo. Efter det att vi tagit bilder på Castel Sant'Angelo, gick vi över bron Ponte Sant'Angelo som sträcker sig över floden Tibern. Vi satt och vilade i skuggan samtidigt som vi såg på Tiberns väldigt smutsiga vatten och vi testade var sin panini som vi köpt från en av alla "turistfällor". Under en stund satt vi och diskuterade lite och beslutade oss slutligen för att besöka Castel Sant'Angelo. Likaså här hade de reducerade biljetter för EU-medborgare som är mellan arton och tjugofyra år, så istället för 12 euro, betalade vi 6 euro per man.

Castel Sant'Angelo
Castel Sant'Angelo.

En av alla turistfällor
En av alla turistfällor som fanns vid varje turistattraktion. Det var inte ovanligt att det fanns minst två, men gärna fler. Att vi kallade de för turistfällor beror på att de var mycket ovanligt att de hade satt ut något pris på det de sålde och de var nästan överdrivet dyra.


Vårt nästa mål blev Piazza Navona där Fontana dei Quattro Fiumi (De fyra flodernas fontän) finns. Här passade vi på att fylla på våra vattenflaskor, men vi var knappast de enda som tänkte på det så det blev en del trängsel med de andra turisterna. Borta vid Fontana dei Quattro Fiumi var det två turister (som var tillsammans) som frågade älsklingen om han kunde ta bild på dem och i gengäld fotograferade de oss. Det är trevligt med vänliga turister. ^^ Nästa stopp blev Campo de'fiori och sedan Piazza farnese. Därefter gick vi för att ta bild på Tiberina (Tiberön).

Fontana dei Quattro Fiumi
De fyra flodernas fontän.


Vid det här laget började våra magar tala om att det var dags att få i oss lite mat, fast istället hittade vi ett internetcafé - något som vi hade varit på jakt efter dagen innan. Vid Colosseum hade vi köpt några vykort som vi tänkte skicka i väg, men duktiga jag hade glömt adresserna hemma, något som löstes tack vare internetcaféet. Med adresserna nedskrivna fortsatte vi vårt matletande, men började känna att det kanske var bättre att dra sig tillbaka mot hotellet och äta på något av ställena på vägen. Enligt vår karta skulle det finnas en tunnelbana i närheten, men någon sådan kunde vi inte hitta. Däremot fann vi en restaurang på Via Urbana (nära Hotel Ivanhoe) som vi valde att äta på. Något namn kunde jag inte hitta på skylten, men dess inredning var röd och strax innanför ingången hade de en bar som man fick gå förbi för att komma till restaurangdelen. Deras servitör var trevlig och lunkade fram som en björn (han var nästan en PG!). Till middagen valde vi att ta både "primi" och "secondi" och maten smakade bra.

På nytt gjorde vi ett försök att hitta tunnelbanestationen som vi hade letat efter innan och den här gången fann vi den! Det är blå linjens station Cavour och den ligger bara en liten bit ifrån restaurangen (man går till höger när man kommer ut från restaurangen). Vi åkte bort till Policlinico och gick sista biten till hotellet. Handdukarna hade bytts även den här dagen, men precis som föregående dag var de skitiga och i papperskorgen låg ett tuggummi som inte kommit från någon av våra munnar. Innan vi skrev på vykorten som vi skulle skicka, duschade vi av oss det romerska dammet.

Vykorten


Dagens citat:

"Av frukten känner man trädet."
(Bibeln, Matteus 12:23)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Nu är jag förbannad!!!

Har du sett TV-programmet "Urban Legends"? Om inte, så är det i alla fall ett program där de dramatiserar olika mycket och verkliga berättelser. I varje avsnitt finns det tre huvudmyter/huvudberättelser och först i slutet av avsnittet får man veta vilka som var myter och vilka som var sanna historier. Tanken är att man ska få gissa själv först. Emellan varje huvudmyt visar de så kallade minimyter, fast även de kan vara sanna berättelser. Dock får man veta direkt efter den  korta myten om den var sann eller bara en myt.

Sedan de började visa de nya avsnitten av programmet (söndagar, klockan 17.30 på TV6) har jag bara haft möjlighet att se ett helt avsnitt. I söndags, den 28 augusti, beslutade jag mig dock för att se de sista tio minuterna och kom lagom till slutet av huvudmyt nummer tre och avslöjandet. En av de här myterna hade tydligen handlat om ett par som varit upp över öronen förälskade i varandra och skaffat barn ihop. Sedan hade de tydligen fått veta att de var syskon och till ens fasa var det här en sann berättelse. Men det var inte det här som fick mig att se rött. Olyckshändelser kan ju ske. Nej, vad som fick mig att bli otroligt förbannad var vad speaker-rösten sade sedan, efter att ha berättat att de här två syskonen fortfarande var tillsammans och hoppades på att kunna skaffa fler barn ihop. De vill tydligen gifta sig i Sverige, som enligt speaker-rösten är det enda land som tillåter äktenskap mellan syskon. Vad fan?! Blink Det är en ren och skär lögn! Helsyskon eller andra släktingar i rakt upp- eller nedstigande led (barn, föräldrar etc.) får inte ingå äktenskap med varandra och det har vi stadgat i 2 kap. 2 § i Äktenskapsbalken (1987:230). Halvsyskon kan få ingå äktenskap med varandra, men då krävs det myndighetstillstånd. Samma sak gäller med adoptivsyskon, som likställs med släktskap. Det här är en av anledningarna till att man måste genomgå en hindersprövning innan man får gifta sig, så att det kommer fram om man är syskon eller inte.

Sveriges Rikes Lag

Man vet att avlande av barn genom inavel inte är bra och därför kände jag det som att de i programmet genom sin lögn dumförklarade ett helt land. Jag vet att de i USA har bristande kunskap om länderna utanför USA och att de har svårt att tro att vi ens har internet (hade en studiekamrat i Lund som berättade det efter ett av sina besök hos sin mamma i Kalifornien), men vi är ändå inte ett land som tillåter vad som helst, bara för att vi inte är ett så känt eller stort land. De som står bakom programmet borde ha kollat upp det här innan de tillät speakern att säga det. Det är ett grovt faktafel! Mycket grovt!

I skrivande stund vet jag inte var jag ska göra av all den här ilskan. Har du något förslag?


Dagens citat:

"Många är aldrig riktigt jämnåriga med sig själva."
(Tove Ditlevsen)

Ha det så bra!
Förbannade kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!