Jessicas grotta

Till vår stora förvåning var det helt nya människor som satt i receptionen och ordnade med frukost till "hotellets" gäster. I och för sig var det lördag, vilket förmodligen är förklaringen till personalbytet. Kvinnan som den här dagen arbetade med frukosten började prata engelska med oss efter att det klargjorts att vi inte kunde italienska. Det här var definitivt en bättre start på dagen än de andra dagarna, trots "hotellets" övriga skick (eller kanske snarare brist på skick).

Efter vår vanliga morgonprocedur var jag inne på toaletten och såg nyfiket på ett snöre som hängde från väggen. Hur spännande är liksom inte snören? Hela veckan hade den triggat min nyfikenhet och nu kunde jag inte motstå att ta snöret i min hand och rycka till. När ett larmliknande ljud ljöd insåg jag vad det var för något och försvann fort därifrån. Man kan säga att jag försvann med svansen mellan benen (om jag nu hade haft någon).

Blir du chockad om jag säger att vi den här dagen inte gick mot Termini? Vi hade kommit överens om att med tanke på att vi redan hade sett allt som vi ville se, skulle vi under vår sista dag i Rom bara ta det lugnt. Siktet var inställt på att besöka några parker som fanns på kartan. Den första parken som vi kom till var lite svår att finna ingången till, men när vi väl hade gjort det gick vi runt i den. Här passade vi även på att fylla på vattenflaskorna vid ena fontänen och under promenaden betraktade vi någon som stod och tränade med en personlig tränare. Jag har för mig att han var en boxare, men jag kan mycket väl ha fel.



Sedan styrde vi stegen mot "vår park" (Villa Borghese) och diskuterade om allt möjligt på vägen dit. Väl framme satt vi först på en bänk en stund och njöt både av värmen och varandras sällskap. Med oss hade vi en handduk som vi kunde sitta på och med den i högsta hugg gick vi bort till gräset och satte oss. Förbi oss gick två män som väldigt odiskret stirrade på mig och älsklingen. Fast vi hade ganska roligt åt det.

När suget efter glass övermannade oss, gick vi in mot staden på glassjakt, men precis som vanligt hittar man aldrig det man vill ha när man vill ha det. Dock hittade vi slutligen en glassbar borta vid Pantheon som hade en intressant blå glassmak - Viagra. Undrar om de får sålt mycket av den ..? Hur som helst gick vi vidare och hittade Quirinale. I en liten park bredvid gick vi och satte oss på en bänk och tog det lugnt i värmen. Vid fontänen vid sidan om oss höll ett gäng duvor till. Jag satt och betraktade dem en stund och log när en av duvorna envist försökte ragga uppn en annan duva. Dock verkade den andra duvan inte vara intresserad, vilket innebar att den intresserade duvan jagade runt den andra. När det kom någon annan duva i närheten av den ointresserade duvan, jagade den intresserade duvan bort inkräktaren.


Därefter fyllde vi på våra flaskor och försökte sedan se om vi kunde komma in i Quirinale. När vi efter en bit insåg att det inte gick, gick vi bort till spanska trappan och stötte på en enträgen försäljare. Mötet fick oss på ganska dåligt humör och i hopp om att kunna skaka av oss det, gick vi för att leta efter mat. Vi hittade restaurangen Rosa Rosae vid Via di Pietra. Servitören som serverade oss tycktes vara på bra humör, då han gick och sjöng nästan hela tiden. Älsklingen tyckte att en annan som arbetade där såg ut som ett lik och hans påpekande fick mig att börja fnissa. Det faktum att han hade rätt i sin iakttagelse gjorde det inte bättre, utan fick mig att börja skratta. Dock försökte jag lägga band på mig själv. Till "antipasti" åt vi i alla fall caprese, vilket var tomatskivor med mozzarella. Dagens "primi" bestod av spaghetti bolognese medan "secondi" utgjordes av svärdfisk. Svärdfisken var faktiskt inte dumt. Till dessert blev det en god chokladkaka. Det lustiga med vår servitör (förutom att han gick runt och sjöng) var att han berömde mig varje gång han hämtade tallrikarna och såg att jag hade ätit upp. Det tycktes få plats mer i mig än vad man kan tro. 

Innan vi lämnade platsen helt stod jag och såg på en levande staty som skulle föreställa ett sovande fyllo på en bänk. Han rörde sig knappt, så man var tvungen att titta riktigt noga för att kunna se om han han ens andades. Det kändes självklart att han skulle få dricks. I Rom fanns väääldigt många levande statyer, men de flesta passade inte till att vara det eftersom de rörde på sig för mycket.

Vår promenad tillbaka till Hotel Kriss ledde oss förbi Quirinale igen, fast nu verkade de ha något vaktbyte med någon form av uppvisning. Tänk vad mycket vi faktiskt hittade eller stötte på av slumpen! När det var slut fortsatte vi genom Rom för att komma till Termini, där vi handlade lite inför kvällen.


Tillbaka på "hotellet" upptäckte vi att luftkonditioneringen på vårt rum var på, men till en början störde det inte oss. Kanske kunde vi få bättre luft inne på rummet tack vare detta? Fast till slut blev det iskallt i rummet precis som om vi hade befunnit oss mitt i vintern. Och inte kunde vi stänga av den heller eftersom det då krävdes en kontroll och den kontrollen fanns inte på vårt rum. Huttrandes sprang jag ned till receptionen och bad om kontrollen till konditioneringen. Skrattandes räckte den unge killen mig kontrollen samtidigt som han frågade om det var varmt. Leendet byttes ut mot förvåning när mitt svar blev att det tvärtom var iskallt. Sedan kunde vi äntligen sova utan att behöva frysa ihjäl.