Jessicas grotta

I hela vårt land förekommer det kvinnomisshandel i hemmen och mörkertalen är väldigt stora. Bland dem finns Birgitta Lundberg som dagligen lever i oro för vad hon ska bli utsatt för av sin make. Samtidigt springer det runt en mördare i Älvsjö där de bor. Vad har den här mördaren och före detta polisen Verner Lindgren gemensamt och varför visar Verner ett sådant starkt intresse för brotten som begåtts?

Ämnet som Erik Eriksson tar upp är både viktigt och intressant och trots att boken inte utspelar sig i dag (på tjugohundratalet) är det fortfarande aktuellt. Kvinnor misshandlas än i dag och förutom kvinnorna själva påverkas även deras (eventuella) barn på olika sätt. Det är den här tanken som jag gillar - att skriva om det här ämnet i en roman. Fast mer än så tycker jag inte om. Personerna i berättelsen känns otroligt platta och grå. Dialogerna är nästan en plåga att ta sig igenom av den anledningen att de inte känns trovärdiga. Inte det minsta. Och att människor ideligen talar otroligt korthugget att det låter som staccato tror jag inte heller på.


Något annat som störde mig var att Eriksson allt om oftast använder sig av satsradning. Mitt fokus togs alltså flera gånger från själva handlingen och istället var det bara min irritation som gällde. Ungefär som när man hör någon prata och man uppfattar att denne gärna använder sig av ett visst ord eller uttryck hela tiden. Till slut hör man bara just det ordet eller uttrycket. Det förhållandet hade jag till Erikssons dialogtrovärdighet och hans satsradningsintresse.

Det är synd att resultatet inte blev bättre än så här, då det som sagt är ett viktigt ämne. Särskilt sugen på att läsa något mer av Erik Eriksson blev jag definitivt inte.