Jessicas grotta

Man sitter och överväger med sig själv. Å ena sidan ... Å andra sidan ... Man funderar på något som egentligen inte borde vara något som man ägnar någon särskilt lång tid att fundera på. Det borde vara ett enkelt beslut. Ett snabbt beslut. Men det är det inte. Långt ifrån.

Ju mer man tänker och överväger, desto närmre ett beslut tror man sig komma. Fast när man tror att man ganska säkert har bestämt sig, drar magen ihop sig av obehag och lungorna krymper en aning. Man får svårare att andas och tvingas koncentrera sig på att ta lugna och djupa andetag. Bara för att man hade bestämt sig. Bara för att man bestämt sig för det.

Med ens ångrar man sig och låter tanken glida i väg. Tankarna föder andra tankar som invaderar ens huvud och dränker ens psyke med obehag. Fast den tanke som nyss orsakade olusten vill inte släppa sitt grepp om en. Den växer sig starkare och lockar mer och mer. Till slut kan man inte motstå och man gör som man tänkt för en stund sedan.

Ute i köket lägger man upp lite av dagens middagsrester på ett tefat och går tillbaka mot vardagsrummet. Med redan innan maten hann kyssa fatet greps man av skuld och skam och nu översköljs man av en flod av dessa känslor. Första impulsen är att gå tillbaka till köket och skrapa ned maten igen som man tog, men man kan inte. Då kommer de andra förstå. Länge stirrar man på resterna framför en och känner stark avsky. Avsky mot maten. Avsky mot känslorna som våldsamt slagit rot hos en. Avsky mot sig själv.


"Du kommer bli tjock och äcklig om du tillåter dig att stoppa i dig det där." Rösten ekar högt i huvudet. Den sätter ord på den rädsla som man känner. Det som man befarar mest. En annan röst viskar att den första rösten har fel och att man vet det. Då skriker den första rösten att det är idioti att inbilla sig något annat än att man blir tjock om maten får nytt hem i ens mage. Man vet att det är så. Man har varit där tidigare.

Samtidigt flörtar maten med en. Det skadar väl inte att bara ta en tugga? Att synda en enda gång? Efter det här behöver man aldrig göra om det. Fast man vet att det är lögn, eftersom man har hört den visan många gånger. Då viskar den andra rösten att man vet att man är sjuk. Sjuk därför att man har låtit lögnerna bli verklighet. "Du kan bara bli frisk om du utmanar dig själv." Utmana som i att äta den där frestande maten. Visst vill man bli frisk? Visst vill man kunna leva "normalt" utan denna ständiga kamp? Visst vill man vara lycklig?

"Du kommer bli tjock! Då kommer ingen älska dig! Se bara hur det var innan!" Den första rösten skriker igen. Öronbedövande. Trycker på rätt knappar. Får tårarna att krypa fram och bana sin väg nedför kinderna. Man vet att den har rätt, fast ...

Man kniper hårt igen ögonen och för gaffeln till munnen. Sväljer. Med ens känner man sig äcklig. Värdelös. Tårarna på kinderna får sällskap av ännu fler salta tårar.