Jessicas grotta

Tidigare sade jag att det inte var värt att skaffa sig ätstörning. I dag tänkte jag redogöra för några orsaker vad gäller ätstörning som går ut på att svälta sig eller på annat osunt sätt gå ned i vikt. Men redan nu vill jag påpeka att det även är tal om ätstörning när det är det omvända - att man på något sätt har ett osunt förhållande till mat som gör att man går upp i vikt (till exempel att göra sitt tröstätande till en ovana och därmed göra det jämt).

En risk som man tar är att man riskerar att få ordentliga humörsvängningar - att i ena stunden känna glädje, för att i nästa sekund vara nere och endast ha en nattsvart syn på livet. Ens olika relationer sätts ständigt på prov genom detta beteende och risken finns att man genom sina kraftiga och ofta förekommande humörsvängningar stöter bort andra människor.


Man kan inte tänka på något annat än mat och då menar jag inte som i betydelsen att man är hungrig, utan att man hela tiden tänker på vad man inte får äta och hur man ska undvika det. Att äta med andra blir en plåga eftersom man tror att de stirrar på ens megastora portion (som i själva verket inte ens kan mätta en mus) och att de tycker att man är ett matvrak eller liknande. Detta leder till att man känner sig äcklig och bygger på hat mot sig själv.

Normalt liv kommer inte ens på fråga. Genom att undvika mat kan man inte njuta av sin tillvaro. Man måste hela tiden vara på sin vakt. Aldrig unna sig något. Inte minsta lilla smula. Fika med vänner? Är det ens lönt? Äta kommer man ändå inte göra, vilket föder känslan av att man är udda. Misslyckad. Istället för att känna glädje kommer man hela tiden vara orolig för att man ska falla i fällan och äta. Man har inbillat sig att det endast räcker att titta på en ynka liten jordnöt för att man ska gå upp i vikt. För att inte tala om de skuldkänslor som man får om man skulle äta den där lilla jordnöten. Skuldkänslor och en känsla (en stark sådan) av att man hetsäter och äter i smyg (om man skulle äta något - vad som helst - när ingen annan är med en). Något som gör att man känner sig ännu mer äcklig.


Om man har tyckt om att handla kläder tidigare är risken stor att man kommer sluta tycka om det. Eller, själva handlingen att handla kommer måhända inte vara något problem. Däremot att prova kläderna innan man köper dem. Att besöka provrummen kommer vara tortyr av den anledningen att man faktiskt måste se på sig själv. Det, och att man kommer tycka mer illa om sig då man inser att det är otroligt svårt att hitta kläder som faktiskt passar en. Antingen är de för små eller för stora. Bara tanken på provrummet och vad det har att erbjuda får det att vända sig i magen på en.

Man kommer vantrivas att vara utan kläder eller att vara i bara underkläder eller liknande. Varje gång tröjan åker av hånler revbenen åt en. Även andra skelettdelar syns och sticker ut på ställen där de inte borde. Istället för att vara vacker, ser man sjuk ut. Därför kräver man att få vara i totalt mörker om man ska klä av sig. Mest så att man själv slipper se sig.


Fast framför allt utsätter man sina inre organ för en gigantiskt risk och påfrestning. Genom att inte få allt som kroppen behöver, lägger organen av ett efter ett och detta är inte en process som tar lång tid. Detta kan gå väldigt fort. Hjärnskador är praktiskt taget ett faktum. På grund av att organen lägger av, närmar man sig steg för steg en för tidig död. Vilken glädje har man då av att vara smal och "snygg"? För att tydliggöra det: ingen alls.

Det här är bara några få av alla risker som man utsätter sig för. I teorin tycker man säkert att det kan vara värt det, men när man väl är där kommer man att ångra sig bittert.